Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Quintus Cæcilius Metellus och Gajus
Marius. Folkpartiet fick åter öfverhanden; dess
ledare var då den nyssnämnde utmärkte fältherren
Gajus Marius, som från underofficer arbetat sig upp
till statens högsta värdigheter. Han hade också
gjort sig förtjänt att kallas "fäderneslandets
räddare" genom sina segrar öfver de nordiska
folken cimbrer och teutoner. Emellertid gingo
popularerna, under anförande af Lucius Appulejus
Saturninus och Gajus Servilius Glaucia, så långt,
att Marius i sitt sjätte konsulat (100) måste göra
gemensam sak med optimatpartiet, som därigenom
för någon tid fick öfverhand. År 91 framställde
folktribunen Marcus Livius Drusus, son till den
ofvan omtalade likbenämnde folktribunen, af förnäm
familj, ett medlingsförslag. Riddarna, som genom
Gajus Gracchus fått uppdraget att vara medlemmar i
de stora brottmålsjuryerna (quæstiones), skulle
till senatorerna åter afstå denna rätt; däremot
skulle 300 riddare upptagas i senaten. Lagen
gick igenom, men kasserades på grund af formfel;
Livius Drusus själf blef lönnmördad. Genom hans
löfte att skaffa de italiska folken, på hvilka han
stödde sig, medborgarrätt uppstod det marsiska
1. bundsförvantskriget (90-88). Strax från
början syntes Rom förloradt. Det måste ge efter
och upptaga de italiske bundsförvanterna till
medborgare, fördelade liksom de frigifne på alla
35 tribus. Detta genomdrefs 88 af den vältalige
folktribunen Publius Sulpicius Rufus. De, som ännu
gjorde motstånd, besegrades af Lucius Cornelius Sulla
och Cnejus Pompejus Strabo (d. ä.). Den förstnämnde,
af mycket förnäm släkt, framträdde alltmera som
Marius’ medtäflare i fråga om politisk makt och
fältherrerykte. Striden mellan dem kom till utbrott,
då man skulle välja ny öfverbefälhafvare i det första
mithradatiska kriget, som dittills gått olyckligt
för Rom (se Mithradates). Sulla hade, såsom
konsul 88, rätt till befälet, men på förslag af den
ofvannämnde folktribunen P. Sulpicius öfverflyttade
folket detta på Marius. Sullas här stod vid Nola i
Kampanien, och i spetsen för den ryckte han mot Rom,
höll en ordentlig drabbning i staden, dödade eller
fördref motståndarna samt återställde senatens
och optimatpartiets makt. År 87 drog Sulla ut i
kriget. Marius’ parti, som anfördes af konsuln Lucius
Cornelius Cinna, lyckades i hans frånvaro komma till
väldet. Marius återvände från Afrika, dit han flytt,
och blef konsul för sjunde gången. Förskräckliga
ogärningar, mord och brand, utmärkte de få dagar den
gamle Marius hade kvar (han dog i jan. 86). När Sulla
efter Mithradates’ fullkomliga besegrande återvändt,
sedan provinsen Asien, där Sulla hämnats det ohyggliga
nedslaktandet af 80-150,000 romare af alla åldrar
och kön, blifvit kufvad (83), kastade det marianska
partiet flera härar i hans väg; han slog dem alla och
tog Rom 82. Hans hämnd var förfärlig: 90 senatorer och
1,600 riddare drabbades af hans proskriptioner. Han
blef enväldig under titeln: dictator legibus
scribundis et rei publicæ constituendæ,
diktator för lag- och författningsreformer. Åt sina
soldater utdelade han statsdomänerna. Senatens makt
nygrundades. Jurydomstolarna besattes ej längre med
riddare. Ämbetsmännens myndighet regelbands strängare
än förut, och
grundvalen lades till kejsartidens statsskick. Sulla
dog 78, sedan han 79 af sagt sig den diktatur på
obestämd tid, som uppdragits åt honom år 81. Striden
mellan optimat- och popularpartiet fortfor. Sulla hade
gett exempel på, att en segerrik romersk fältherre
vände sina vapen mot egna medborgare. Sedan fortforo
inbördes vapenskiften i mer än 50 år. Marcus Æmilius
Lepidus (konsul 78) förde i Etrurien stående trupper
mot Rom, men besegrades på själfva Marsfältet. Lepidus
dog snart, men hans här fördes af en underbefälhafvare
till Spanien, där den tappre Quintus Sertorius (72)
försvarade popularernas sak. Först sedan Sertorius
förrädiskt blifvit dödad, lyckades Cnejus Pompejus
d. y. Magnus, Strabos (se ofvan) son, sluta detta
farliga krig. År 71 besegrade Roms rikaste man, Marcus
Licinius Crassus, i Lukanien Spartacus och hans
här af upproriska slafvar, som, 70,000 man stark,
sedan 73 kommit Rom att darra. De, som undflytt
nederlaget, dödades af Pompejus. Mot lagen blef
denne, fastän han ej förut beklädt något ordinarie
ämbete, konsul år 70 tillsammans med Crassus. Den
mest verkande orsaken till angreppen mot senaten
och däraf föranledda oroligheter var den alltmera
kring sig gripande åsikten, att senaten ej längre
var i stånd att leda det ständigt växande rikets
förvaltning. Hela statsformen var beräknad för en
kommun och kunde möjligen duga äfven för den tid,
då kommunen Rom faktiskt inbegrep hela Italien. Men,
då antiken ej var i stånd att klart fatta eller
åtminstone att sätta i verket en på val af folket
byggd representativ statsförfattning, återstod snart
ej annat än att lägga allt i händerna på en ende. Att
bemäktiga sig allenastyrelsen gick dess lättare, ju
mera "de romerske borgarna" sjönko. Komitierna, hvilka
i sista hand utöfvade statens suveränitet, bestodo
faktiskt af allt det slödder, som genom bildandet af
latifundier, genom anläggande af militärkolonier,
proskriptioner m. fl. orsaker blifvit af med sin
jord och flyttat till Rom, där deras hufvudsakliga
inkomst var allmosor från statskassan och betalning
för röster. Däremot började senatsadeln att delvis bli
fattig, medan riddarna höjde sig till rikedom och makt
och, affärsmän som de voro, alltid voro färdiga att
omfatta den statsform och den kandidat till makten,
som syntes erbjuda de största fördelarna och den
största garantien för yttre lugn. Provinserna utsögos
af dessa riddare, som ju voro generalförpaktare
af skatterna och mot ockerränta gåfvo lån åt
städerna. De adlige oaflönade ståthållarna, som egde
rätt att af provinsen uttaga, hvad de "behöfde",
behandlade provinserna som eröfradt land. Därtill
måste provinserna lämna härar och flottor så många
och så ofta, som Rom befallde. I n. hotade keltiska
och traciska folk samt geterna. Organiserade i band,
ja nästan till en stat, härjade sjöröfvare från sina
stamhåll, Cilicien och Kreta, Medelhafvets kuster,
öfverallt längtade man efter, att en kraftig hand
skulle återställa fred och ordning. Tanken att hos en
ende förena all statsmyndighet, som redan i viss mån
förverkligats med Sullas diktatur, tog nu vidare fart,
i synnerhet genom de undantagslagar, som stiftades
till förmån för Cnejus Pompejus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
