Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.) - Romerska riket. III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mithradates hade förnyat kriget och eröfrat en del af
Mindre Asien, "det bosporanska riket", liksom hans
måg, den armeniske konungen Tigranes, redan hade
tagit Syrien. Mithradates’ flotta bildades till
större delen af de nyssnämnde sjöröfvarna. Mot
båda hade de romerske fältherrarna, bland dem
Lucius Licinius Lucullus, föga uträttat. För att
bringa dessa krig till slut gaf folket genom lex
Gabinia Pompejus utomordentliga fullmakter 67
och 66; den vältalige, fosterlandsälskande, men
kortsynte Marcus Tu1lius Cicero var bland dem,
som ifrigast arbetade härför. Härigenom utlämnades
republiken till militärstaten. Under kriget uppträdde
Pompejus nästan med kunglig makt och prakt i Asien,
till- och afsatte furstar samt ordnade provinsens
förhållanden efter godtycke. Sjöröfvarna blefvo
fullständigt slagna och Mithradates dödad af sin
lifvakt (64). Under tiden hade Cicero med senatens
hjälp undertryckt en fruktansvärd sammansvärjning
af Lucius Sergius Catilina, som hotat Rom med
undergång. Senaten hade härvid öfverskridit sin
befogenhet, men kände sig stark och moraliskt
höjd. Däraf fick den mod att afslå den segerrike
Pompejus’ fordringar i fråga om godkännande af hans
anordningar, genom hvilka provinsen Asien förstorats
och provinserna Bitynien med Pontos, Cilicien, Syrien
med Judéen, och Kreta nybildats eller utvidgats,
hvarjämte flera skyddsstater, såsom Armenien,
Galatien och Kappadocien, upprättats. Man nekade
också begärd belöning åt hans här, men vågade dock ej
undanhålla honom triumfens ära. Då förband Pompejus
sig med Gajus Julius Cæsar, som tillhörde en
lysande adelsfamilj, men som stod i spetsen för
det senatsfientliga popularpartiet, hvilket börjat
sätta valintrigerna i system och inrättat klubbar
(sodalicia) för röstköp. Den rike och mäktige Crassus
medtogs i förbundet, det s. k. första triumviratet (60
f. Kr.), hvilket dock var af helt och hållet enskild
natur, utan officiell sanktion. De tre makthafvarna
förstodo att skickligt begagna ärelystna män, både
Cicero och dennes dödsfiende Publius Clodius o. a., för
att tillintetgöra senatens makt. Pompejus underhöll
dock mestadels till det yttre vänliga förbindelser
med rådsförsamlingen, medan den från Cæsar knappt
mottog andra direkta meddelanden än segerbuden
från Transalpinska Gallien, som han fullständigt
underkufvade åren 58-50. Genom dessa fälttåg fick han
en här, hvars like i tapperhet och krigsduglighet Rom
aldrig förr haft att uppvisa. Crassus hade stupat i
öster mot parterna år 53. År 52 lät Pompejus välja
sig till konsul utan ämbetsbroder. Cæsar lät sig
ej nöja med Pompejus’ envälde, och så utbröt kriget
mellan de båda fältherrarna. Pompejus blef slagen
vid Farsalos i Tessalien (48) och dödades i Egypten
genom förräderi af konungen där. Pompejus’ anhängare
och söner besegrades vid Thapsos i Afrika år 46,
efter hvilken drabbning Cato d. y. beröfvade sig
lifvet, och slutligen vid Munda i Spanien 45.
Sextus Pompejus undkom dock. Nu var monarkien färdig;
den utöfvades af Cæsar, under formen af en ständig
diktatur, med stor mildhet och klokhet, med titeln
imperator, och med en triumfators purpurdräkt,
lagerkrans och spira. Äfven andra befogenheter,
såsom den tribuniciska makten, förlänades
honom. Senatens misstämning och ryktet, att
Caesar ville antaga konungatitel, satte dolkar i
händerna på Brutus och Cassius (se d. o.) och deras
medsammansvurna. Genomborrad, nedsjönk Cæsar död
i Pompejus’ rådhus vid foten af sin motståndares
bildstod (15 mars 44). Statsrodret greps då af Cæsars
vän, konsuln Marcus Antonius, som dock snart fick en
motståndare i Cæsars arfvinge och adoptivson Cajus
Octavius, efter adoptionen kallad Gajus Julius Caesar
Octavianus. Han gick, ehuru endast tjuguårig, med
aldrig svikande klokhet mot sitt mål, enväldet. Till
en början slöt han år 43 med Antonius och Marcus
Æmilius Lepidus ett förbund. Som "triumvirer för
statsskickets ordnande" och med laglig fullmakt för
fem år öfvertogo de statens ledning, slogo Brutus och
Cassius, som båda förlorade lifvet, vid Filippoi år
42, anställde förskräckliga preskriptioner och delade
förvaltningen af provinserna sinsemellan. Till sin
olycka gjorde Antonius år 41 i Tarsos bekantskap med
Egyptens ej längre unga, men ännu förföriska drottning
Kleopatra, som hvars slaf han sedan lefde, endast
tidvis ryckande upp sig till resultatlösa krig mot
armenierna och parterna; båda frossade i drömmar om
att göra sig till hela österns härskare. Under tiden
besegrade Octavianus hans broder i kriget vid Mutina
(40) och Sextus Pompejus i det s. k. sicilianska
kriget (38-36). Sedan Lepidus blifvit aflägsnad, kom
det af enskilda och offentliga anledningar länge närda
hatet mellan Antonius och Octavianus till utbrott. I
sjöslaget vid Aktion besegrades den förre 31 (han
gaf sig själf döden i Egypten 30). Octavianus var
världens herre, och det romerska kejsardömet stod
snart färdigt.
III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476
e. Kr.). Principatets tid (27 f. Kr.-284
e. Kr.). Medan Octavianus, sedan 27 f. Kr. på grund af
senatens beslut kallad Augustus (d. v. s. Hans
höghet 1. Hans helighet), i själfva verket stödde sig
på hären, hvars imperator (högst kommenderande) han
var, lät han till det yttre de republikanska formerna
bestå. Han sörjde blott för, att alla de republikanska
ämbetenas befogenheter hopades och stegrades hos
honom, liksom han genom den tribuniciska makten fick
vetorätt mot ämbetsmän och senatens åtgöranden. I
sammanhang därmed stod hans okränkbarhet. Den
tribuniciska makten ansågs så viktig, att kejsarna
själfva daterade sina regeringsår efter den. Däraf kom
det, att ända till Diocletianus och Konstantin I all
makt rättsligt låg hos folket. Komitierna fortforo
att sammankallas ända in på 200- och 300-talet
e. Kr., men deras sammankallande var endast en
tom formalitet. Valrätt, domsrätt och medverkan
vid lagstiftningen öfverflyttades till senaten, som
hvars främste man (princeps) kejsaren under nära tre
århundraden ville anses. Senaten delade med kejsaren
styrelsen af provinserna, ehuruväl visserligen
monarken på grund af sin "prokonsulariska makt"
förbehållit sig sådana, där större krigshärar stodo
och som han förvaltade genom af honom själf utnämnda
legati (jfr sp. 759). Dessutom sköttes åtskilliga
regeringsärenden af kejsarens förtroendemän. Hvarje
ämbetsbefogenhet kunde för längre eller kortare tid
öfverflyttas på sådana. Augustus’ åtgärder gingo för
öfrigt alla ut på att efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
