Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medborgarkrigens stormar skaffa lugn genom en
ordnad och fast centralförvaltning; oaktadt
hans statsförfattning teoretiskt var en "dyarki"
(tudelning af makten mellan kejsaren och senaten),
var han dock faktiskt enväldig, så ofta och så långt
han behagade. På lagstiftningen utöfvade kejsaren,
ehuru det till namnet ej skedde någon ändring i den
gamla ordningen, likväl stort inflytande genom sina
kungörelser (edicta). Äfven domsrätten öfvergick
i många fall till kejsaren. Slutligen hade han,
åtminstone formellt, ledningen af statsreligionen
som pontifex maximus. Att Augustus använde sin
makt till upprätthållande af lugn och fred gjorde,
att hans envälde hälsades med tillfredsställelse
från alla sidor, allra mest af de förut misshandlade
provinserna. Dem skyddade han både mot ståthållarnas
och fiendernas plundringar. I Spanien underkufvades
(25-19 f. Kr.) asturer och kantabrer, som oroade
de romerska besittningarna. Alpfolken bragtes
till lydnad af Augustus’ styfsöner, Tiberius
och Drusus. Rätien, Vindelicien och Noricum
blefvo provinser; härmed var Italien skyddadt mot
norr. Äfven vid nedre Donau tryggades riksgränsen:
besittningarna i Illyrien förstorades. Pannomen
och Mesien införlifvades med riket. Donaulinjen
skyddades med starka fästningar. Äfven Rhengränsen
gjordes säker: under upprepade fälttåg åren 12-9
trängde Drusus d. ä. djupt in i Germanien, vann
bataverna och friserna för sig och byggde mer än 50
fästen på båda sidor om Rhen, bland dem Mogontiacum
(Mainz). Han underkufvade sveber och kelter samt var
stadd på marsch mot Elbe, då han träffades af döden.
Tiberius fortsatte kriget i förening med Lucius
Domitius. Markomannerna, en gren af svebiska stammen,
bildade ett stort folkförbund (se Markomanner). Genom
skickliga underhandlingar vanns markomanniske
konungen Marbod för romarna. Vid tiden för Kristi
födelse kunde romarna betrakta landet mellan Rhen och
Elbe som sitt. I Pannonien vunno Tiberius och hans
brorson Germanicus lysande segrar öfver upproriska
folk. Men år 9 e. Kr. blef den girige och våldsamme
ståthållaren Publius Quinctilius Varus af den
cheruskiske fursten Arminius slagen i en drabbning i
Teutoburgskogen, och de germanska eröfringarna gingo
till stor del förlorade. Efter slaget vid Aktion,
som vanns af Augustus’ måg Marcus Vipsanius Agrippa,
hade Egypten blifvit provins eller, rättare sagdt,
som riksland ställts under kejsarens omedelbara
förvaltning, ty detta rika sädesland, af hvars skördar
den romerska befolkningen berodde, kunde härskaren
ej släppa ur sina egna händer. För att skydda dess
södra gräns företogs ett fälttåg till Etiopien; ett
annat riktades mot Arabien. Högre än all krigisk ära
skattade samtiden, att partiske konungen Fraates IV,
som ansattes af en tronkräfvare och en romersk här,
år 20 f. Kr. köpte sig fred genom återlämnande af de
fångar och fälttecken, som fråntagits romarna under
Crassus’ olyckliga krig. För många af sina framgångar,
i synnerhet i fredliga värf, hade Augustus att tacka
sitt af ett ända in i ålderdomen skönt utseende
underhjälpta älskvärda och förbindliga sätt. Kring
honom och hans rådgifvare Mæcenas flockade sig
skalder och andra författare, hvilkas skrifter gjort
Augustus’ tidsålder till en i litterärt hänseende
"gyllene".
Mätt af år och ära, öfverallt i riket utom i
Rom dyrkad som gud, dog kejsaren 19 aug. år 14
e. Kr. Hans närmaste anförvanter, systersonen
Marcellus och dottersönerna Cajus och Lucius Caæar,
hade gått bort före honom. Nu följde honom hans hustru
Livias son i första giftet, Tiberius Claudius Nero
(14-37). Ingen romersk kejsare visade mera än han
vördnad för senaten, hvilken han t. o. m. på österns
mynt lät benämna "den heliga", "den gudomliga",
och ingen nedböjde djupare och förföljde mera denna
senat, sedan han kommit under fund med de ledande
männens verkliga halt. Dock regerade han ständigt i
senatens namn. Till undfallenhet för det ännu alltjämt
inflytelserika riksrådet var han i början tvungen,
då han ej hade hären i sin hand. Tvärtom betecknades
hans regeringstillträde af uppror bland legionerna
vid Rhen och Donau. Upploppen kufvades, det förra
af hans son Drusus d. y., det senare af Germanicus,
Drusus d. ä:s son. Denne tappre hjälte gjorde under
de följande åren oupphörliga fälttåg i Germanien och
besegrade år 16 på Idisiaviso vid högra Weserstranden
("Älfängen") 100,000 germaner, men återkallades år 17
af Tiberius, som ansåg, att man numera kunde öfverlåta
germanerna åt deras inre stridigheter. Tiberius
fruktade friheten, men hatade smickret, och hans
regering skulle ha blifvit lika välgörande för
Rom och Italien, som den var för provinserna,
om ej hans misstänksamhet varit. För denna föll
Germanicus ett offer (19), såvida det verkligen var
på kejsarens anstiftan eller med hans vetskap, som
den unge hjälten förföljdes och måhända förgiftades
af Cnejus Piso. Tiberius, som icke trifdes i Rom, då
han aldrig kände sig säker där och då han led af en
vanställande sjukdom, drog sig efter år 26 undan till
Capri och styrde därifrån genom gunstlingen Lucius
Ælius Sejanus, befälhafvare öfver pretorianerna
(se d. o.), som sedan 23 lågo i fast läger vid Rom
utanför Porta Viminalis. Tiberius’ son och nästan hela
den juliska släkten röjdes af Sejanus ur vägen för att
bana honom själf väg till makten. Massor af senatorer
anklagades på grund af den juliska majestätslagen, som
öfverflyttat "folkets majestät" på monarken; öfverallt
vimlade det af angifvare. Allra värst blef det,
sedan den gamla Livia, Augustus’ änka, hade aflidit,
29. Slutligen fick Tiberius kännedom om Sejanus’
hemliga stämplingar, men så mäktig hade han låtit
denne bli, att han endast genom list vågade störta
honom. År 31 afrättades Sejanus. Tiberius misstänkte
sedermera alla; bödelssvärdet var i oafbruten
verksamhet. Tiberius blef dödssjuk 37 ; då han
emellertid syntes komma sig, lät Sejanus’ efterträdare
som pretorianprefekt, Sertorius Macro, kväfva honom,
såsom samtiden trodde. Den sjuttioåttaårige kejsaren
kan dock likaväl ha dött en naturlig död. Den ende
öfverlefvande af Germanicus" söner, Gajus Caesar
Caligula (37-41), besteg tronen och var i början af
sin regering älskad af senat och folk. Men han angreps
snart af en själssjukdom, och hela hans regeringstid,
under hvilken han förslösade ungefär 340 mill. kr.,
var en enda kedja af grymheter och kostsamma
galenskaper, som skulle betalas genom konfiskation
af de för majestätsbrott dömdes förmögenhet och genom
en inkomstskatt på 12 l/2 proc. 24 jan. 41 dödades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
