Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. III. Rom kejsardöme (31 f. Kr.-476 e. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
illyrern Marcus Aurelius Valerius Maximianus
(285-305); dessa båda skulle (fr. 292) vara
öfverkejsare (augusti). År 292 adopterades
och utnämndes till underkejsare (cæsares) och
presumtiva tronarfvingar den vilde Gajus
Galerius Valerius Maximianus och den förståndige,
milde Marcus Flavius Valerius Konstantins
Chlorus: efter 20 år skulle "augusti’ af gå och lämna
plats för "cæsares", hvilka i sin tur borde, utan
afseende på släktskap, till "cæsares" adoptera
dem, som syntes dem värdigast. Åt Maximianus och
underkejsarna lämnades särskilda förvaltningsområden;
Diocletianus ledde det hela. En ny hofordning
utarbetades efter österländskt mönster, hvarigenom
monarkerna skulle som ett slags gudomliga väsen
alldeles afskiljas från undersåtarna. Alla buro de
diademet. Sannolikt under Diocletianus utbildades ännu
mera den småningom uppkomna, efter sträng rangordning
fördelade ämbetsmannahierarki, som systematiserades
och fullbordades af Konstantin I. Civil- och
militärförvaltningen skildes. Præfecti prætorio,
numera fyra, blefvo chefer för civilförvaltningen
och rättskipningen. Provinserna delades i
smärre områden. I stället för den missbrukade
kommunala friheten inträdde öfverallt kejserlig
förvaltning. Skatterna, som tryckte hårdt ej minst på
grund af de många dyrbara hofhållningarna, fördelades
rättvisare, och då äfven gränserna skyddades genom
framgångsrika fälttåg (mot germanerna och perserna),
så kan Diocletianus’ och hans medregenters
regering anses som den lyckligaste tid romarriket
på länge hade sett. Endast för de kristne var den
ödesdiger, ty från år 303 hade dessa att utstå
svåra förföljelser. Men genom dem stärktes den
nya religionen och förbereddes dess välde. Sedan
Diocletianus och, på hans föranstaltande, Maximianus
nedlagt regeringen (305), ramlade det konstiga
regeringssystemet snart. Konstantius (305-306)
och Galerius (305-311) inträdde som augusti,
och till cæsarer utnämndes Flavius Valerius
Severus (augustus 306-307) och Maximinus II Daza l.
Daja (augustus 307-313). Då Konstantius dog (306),
lät dennes son, Konstantin (augustus 307-337), mot
Galerius’ vilja, utropa sig till "cæsar". Samma
år gjorde Maximianus’ son Marcus Aurelius Valerius
Maxentius (306-312) likaså i Rom; han besegrade och
dödade Severus och blef erkänd af Galerius. Denne
adopterade, 307, såsom cæsar Gajus Flavius Valerius
Licinianus Licinius (augustus 311-324). Äfven
Maximianus sökte återfå sin makt. En inkräktare i
Alexandria inberäknad, hade riket vid den tiden 6
kejsare, som alla kallade sig "augusti". Ställningen
måste förenklas, och Konstantin gjorde detta utan
skrupler. Han dödade 310 den orolige, ständigt
ränksmidande Maximianus, som på grund af stämplingar
mot sin son måst fly till honom. Maxentius angreps
312, besegrades vid Milviska bron (nu Ponte Molle)
och drunknade. Maximinus blef 313 af Licinius slagen
och dog under flykten. Diocletianus, hotad af Licinius
och Konstantin, beröfvade sig 313 lifvet. Mellan de
båda öfverlefvande augusti kom det till krig 314,
hvilket dock afslöts med försoning. 323 utbröt fejden
ånyo; Licinius tillfångatogs och dödades, mot gifvet
löfte, af Konstantin (324). - Konstantin den store
(Flavius Valerius
Constantinus), ensam kejsare 324-337, en föga ärlig
man, hade de kristnes moraliska understöd till stor
del att tacka för sina segrar; de gengäldade därmed
hans edikt om trosfriheten, gifvet i Milano 313. Å
sin sida hyste han, som egentligen var soldyrkare,
förkärlek för kristendomen, som han torde ha fattat
allegoriskt och hvars slutliga seger han insåg. Han
haltade under hela sitt lif på båda sidor, begagnade
i sina skrifvelser uttryck, som voro antagliga både
för de kristne och för den bildade hedningen, och lät
först på sotsängen döpa sig. Emellertid förlät kyrkan
honom hans opålitliga ställning till religionen,
då han skaffade kyrkan och dess prästerskap
skattefrihet och andra fördelar. Konstantin böjde
sig jämväl för de alltmer, äfven på fredlig väg,
i romarriket inträngande germanerna (franker
innehade höga ställningar både i hären och
civilförvaltningen). En viktig åtgärd var, att han
flyttade regeringssätet från det ännu hedniska
Rom till Bysantium, som efter honom fick namnet
Konstantinopel. Han fortsatte de af Diocletianus
påbörjade ändringarna i statsförvaltningen: riket
indelades nu i 4 præfecturæ, hvilka i sin ordning
sönderföllo i 13 dieceser, som åter indelades i
120 provinser. Hofordningen utbildades på det
sorgfälligaste, och de högre hoftjänstemännen
kommo näst kejsaren i besittning af den största
makten. Emellertid trycktes riket af hårda skatter,
och i sitt enskilda lif visade sig kejsaren både
grym och utsväfvande. Som krigare var han dock alltid
stor, och han tillbakaslog med kraft alla barbarernas
infall både vid Rhen och Donau. 337 delades riket af
hans söner, Konstantin (Constantinus) II (337-340),
Konstantius (337-361) och Konstans (337-350), usla
tyranner, som först dräpte sina anförvanter och sedan
kommo i strid med hvarandra. Konstantin II föll
i ett krig med Konstans; den senare dödades af en
inkräktare, franken Magnentius, så att Konstantius,
en ifrig, ehuru ariansk kristen, blef ensam. Han
tog först sin kusin Konstantius Gallus till cæsar
och, sedan han låtit döda honom, hans broder Flavius
Julianus (augustus 361-363). Denne hade sedan 355
vunnit lysande segrar öfver franker och alemanner. Då
Konstantius stämplade mot honom, utropades han i
Paris af sina tillgifna trupper till augustus. Han
bröt upp mot östern, men innan det kom till en
sammandrabbning, dog Konstantius. Nyplatoniker till
sina åsikter, fylld af hat och förakt för sådana
kristna som Konstantius, begick han det politiska
misstaget att, ehuru med milda medel, söka störta
kristendomen. Kyrkans hat, som gaf honom namnet
Apostata (affällingen), förbittrade hans lif och
skall, enligt en dock obestyrkt sägen, ha vållat
hans död. Han stupade på ett fälttåg mot perserna,
med hvilka hans efterträdare Flavius Claudius
Jovianus (363-364) slöt en skymflig fred. Illyrern
Flavius Valentinianus I (364-375), en kraftfull
och tapper man, valdes till kejsare; till medregent
upptog han sin broder Flavius Valens (364-378),
åt hvilken han öfverlät östern. Denna delning var
grundad på olikheten mellan de folk (i Västern), som
talade latinsk tunga, och dem (i östern), som talade
grekisk. På denna tid började den stora folkvandringen
(se d. o.). Flyktande för hunnema, begärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
