Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. D. Romerska rikets organisation och förvaltning - Romerska riket. E. Hären och flottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka generaler och officerare hade sin rikliga
del); äfven af arf, t. ex. det efter konung Attalos
(se d. o.) af Pergamon, 133 f. Kr. Uppbörden
af statsinkomsterna skedde i tillämpliga fall
genom förpaktningar på ett lustrum (fem år)
till generalförpaktarna (enskilda eller bolag,
publicani), vanligen ur riddarståndet. Under
kejsartiden tillkommo åtskilliga skattesatser:
arfsskatt, vicesima hereditatum (först 5, från
Caracalla till Macrinus 10 proc. på arf efter
romerska borgare) ; 5 proc. på auktionsinrop,
vicesima rerum venalium, 4 proc. på värdet af
sålda varor. Grundskatterna från provinserna voro
fortfarande huvudinkomsten, men man sökte fördela
dem rättvisare. Det var därför som en geografisk
uppmätning af riket af Augustus företogs vid tiden för
Kristi födelse. En personlig skatt, tributum capitis,
af kapital och yrke tillades ock, liksom vissa
leveranser in natura till härens och en del ämbetsmäns
underhåll. Krigsbytet var numera ringa, då krigen mest
fördes med barbariska bondefolk; desto rikligare
inflöto tidvis inkomsterna af konfiskationer,
särskildt vid domar för majestätsbrott, och af
danaarf (caduca). Det invecklade skattesystem,
som gällde sedan Diocletianus, kunna vi här endast
omnämna. Uppbörden skedde alltmer direkt genom
statens försorg. - Ærarium fördelas i tre kassor:
æ. populi, æ. militare och fiscus (inrättad år 6
e. Kr.). Till den förstnämnda ingingo inkomsterna från
senatsprovinserna m. m. Från midten af 200-talet sjönk
den till stadskassa (arca publica) för Rom. Ærarium
militare var en kejserlig kassa, som bildades genom
flera bland de nya bevillningarna och användes till
försörjning af uttjänta soldater. Båda nu omnämnda
ærarier förvaltades af prefekter. Till fiscus
(Cæsaris), alltifrån början skött af en kejserlig
förtroendeman, gingo småningom allt flera inkomster
från de kejserliga provinserna, konfiskationer,
arf o. s. v. Därifrån afskildes snart den enskilda
kejserliga förmögenheten (patrimonium l. res
privata), från början uppkommen genom de oerhörda
rikedomar Cæsar och Augustus samlat; dit inflöt
sedan öfverskottet från de kejserliga domänerna,
däri inräknad inkomsten från Egypten. Statsutgifterna
voro: till gudstjänster (ej prästlöner, som endast
undantagsvis förekommo), till offentliga anläggningar,
som skedde på entreprenad, för förvaltningen och
för frumentationes (tillhandahållandet af brödsäd
för billigt pris åt de fattige). Under kejsartiden
företedde utgifterna samma hufvudtitlar som under
republiken. Dock ökades kostnaderna högst väsentligt
både för de offentliga arbetena, för den civila och
militära förvaltningen, hofhållningen inbegripen,
samt en numera gratis lämnad utdelning af brödsäd,
för hvilken en præfectus annonæ med en stor personal
ansvarade. Augustus fastställde understödstagarnas
antal till 200,000. Äfven extra utdelningar
(congiaria) af andra lifsmedel förekommo ofta. En
början till fattigvård voro de s. k. alimentationerna,
understöd åt fattiga barn.
E. Hären och flottan.
Hos romarna sammanföllo, åtminstone sedan Servius
Tullius’ tid, begreppen borgare och soldat liksom
begreppen värnplikt och rösträtt. Endast proletärerna
hade hvarken det ena eller det andra. Hur det var i
ännu äldre tider veta vi ej säkert.
Enligt den servianska ordningen uppgick hären
till 18,600 man, af hvilka 1,800 ryttare; af de
fyra legionerna à 4,200 man utgjorde två linjen
(juniores), från 17-46 år, med skyldighet
till minst 16 fälttåg; två reserv och landstorm
(seniores), från 46-60 år, med minst 10 obligatoriska
kampanjer. I nödfall kunde sålunda hären väsentligt
förstärkas. Camillus utskref 6 legioner, och i
andra puniska kriget kämpade stundom 23; romarna
kunde vid detta krigs början uppställa en här
af 300,000 man (däribland 26,000 man kavalleri)
jämte en bundsförvantstyrka (auxilia) på 350,000
man kavalleri. År 44 var legionernas antal öfver
40. Under Augustus’ tid uppgingo de till 25;
år 70 e. Kr. räknades 30 och under Septimius
Severus 38. Diocletianus ökade deras antal till
132 genom minskning af numerären och intagande
däri af auxilia. Legionerna hade namn och nummer,
t. ex. Legio XX Valeria Victrix. Utskrifningen
skedde under republiken genom konsulerna; den,
som uteblef, var underkastad böter, fängelse
eller kroppsstraff. Snart utbildade sig ett
yrkessoldatstånd, mest af uttjänta. Värnplikten
bestod dock lagligen ända in i kejsartiden. Under
revolutionstiden gafs proletärerna tillträde till
legionerna; småningom fingo de, som kunde, ställa karl
för sig. Marius införde värfning. Dessa yrkessoldater,
s. k. veterani, erhöllo efter 20 eller i kavalleriet
10 års tjänst försörjning genom jord, mest i
kolonierna. Hären blef alltmera en stående här, och
räckte ej de italiske soldaterna, tog man dem från
provinserna. - Från början uppställde man legionen
med manipeln som taktisk enhet och sammanhöll
denna massa, som Camillus gjorde lätthandterligare
genom att indela den i tre linjer efter beväpningen
(principes, hastati och triarii). Marius gjorde hären
ännu rörligare genom kohorttaktiken, legionens
uppställning på 10 kohorter, hvardera om sex
centurier (om legionen, dess uppställning, beväpning,
fälttecken, befäl och dettas avancemang se Legion,
där äfven hjälptrupperna behandlas, Ala 2, Kohort,
Manipel och Tribun). Under Cæsar fingo tribunerna,
som ju ursprungligen voro legionsbefälhafvare, stå
tillbaka för legati (se Legatus), generalitetet;
Cæsar plägade nämligen ställa en legat i spetsen
för legionen med hvad därtill hörde och auxilia, som
efter behof tilldelades legaterna. Senare kallades
legionschefen för præfectus (castrorum). Legionerna
lågo ofta år efter år i ståndläger på samma plats,
och många af nutidens städer ha, såsom namnet
f. ö. stundom antyder, därifrån sitt ursprung. Rom
hade sin stående besättning: pretoriangardet och
stads- samt brandsoldaterna (se Pretorianer och
Prefekt, sp. 155 nedtill). Pretorianerna hade högre
rang, kortare tjänstetid och dubbel sold mot de öfriga
trupperna. Under den utbildade monarkien uppträder
lifvakten med förändrad organisation. Naturligtvis
hade äfven den romerska hären handtverkar-, ingenjörs-
och artilleritrupper (de sistnämnda handhade tormenta,
kastmaskiner). Sold betalades först under kriget mot
Veji. Cæsar höjde den, så att den med bytesandelar
och gratifikationer kunde uppgå till omkr. 3,400
kr. årligen. - Packningen utom vapen och rustningen
beräknades för infanteristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
