Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. E. Hären och flottan - Romerska riket. F. Rättskipningen - Romerska riket. G. Statsreligionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till omkr. 20 kg. Exercisreglementet var strängt
och sedan Scipionernas tid detaljeradt. På lediga
stunder fingo soldaterna deltaga i väganläggningar
o. d. Krigsrätt förekom ofta; de militära straffen
voro många och stränga. För välförhållande fanns
det belöningar af olika art för olika rang, högre
sold, lättare tjänst, gåfvor, hedersomnämnanden,
dekorationer och medaljer, kransar af olika slag och
ämne (se Corona 1 med bilder). Fältherren hälsades
efter en seger af sina trupper som imperator; han
bar purpurmantel och kunde af senaten tillerkännas
ovation (se d. o.) och triumf (se d. o.), då han för
en dag blef gudarnas like. Sedan Augustus förbehölls
triumfen åt kejsaren.
Flottan var en sen institution; romarna voro ej
sjömän. En liten flottilj på Tibern var början; den
första egentliga flottan var krigsbyte. Krigsskeppen
(naves longæ) voro af olika slag med en till fem
årrader. Femroddarna (quinqueremes) hade en längd
af 56 m., en bredd af 6-9 m., en höjd af 10 m. (de
lågo omkr. 5 m. djupt och hade ungefär 300 roddare,
slafvar, och 50 matroser, mestadels tagna bland
bundsförvanter och proletärer). Uppsikt öfver flottans
byggnad m. m. öfvades af duoviri navales, befälet
fördes af pretorer och konsuler, efter 311 f. Kr. af
nyssnämnda duoviri, under revolutionstiden ofta af
frigifna och utlänningar, under kejsarna af prefekter
i Misenum och Ravenna, Forum Julii (Fréjus), senare i
Aquileja samt flerstädes i provinserna; på den tiden
hade ju flottan endast betydelse som sjöpolis. Hvarje
fartyg hade sitt namn och gallionsbild. På de stora
floderna Rhen och Donau m. fl. funnos flottiljer.
F. Rättskipningen.
Mellan kriminal- och civilprocess, iudicia publica
och i. privata, fanns hos romarna ej alldeles
samma skillnad som i nyare tider. Till den senare
hörde nämligen sådana förbrytelser som stöld, rån,
misshandel, ärekränkning och skadegörelse. Judicia
publica l. populi röra brott mot staten, af hvilka
dock somliga kunde bestraffas af familjefadern;
i fråga om statsförbrytelser var vederbörande
ämbetsman befogad att anklaga och utreda. Domsrätten
tillhörde folket från republikens början i fråga om
dödsstraff och fredlöshet samt höga bötesstraff,
när det var fråga om personer af högre stånd;
annars ingrepo tresviri capitales helt summariskt
med döds- eller kroppsstraff. Dock hade senaten att
döma öfver utomordentliga förbrytelser i Italien och
provinserna (genom quæstiones extraordinariæ);
då folket och senaten med rikets tillväxt och de
politiska processernas ökning ej kunde hinna med,
tillsattes från år 149 f. Kr. ständiga jurydomstolar
(quæstiones perpetuæ) af senatorer eller
riddare och användes för vissa brott (utpressning,
försnillning, olaga röstvärfning, brott mot statens
och folkets, sedan kejsarens höghet, lönnmord,
mynt- och testamentsförfalskning, störande af
den allmänna ordningen genom lejda band). Domarna
togos bland dem, som af stadspretorn upptagits på
jurymanslistorna. Anklagare kunde hvarje medborgare
bli; yrkesanklagaren riskerade, om han ej bevisade
anklagelsen, att få ett K (kalumniator, baktalare)
inbrändt på pannan. De store romerske talarna öfvade
ofta sin konst vid dessa domstolar. Som vi se af
Ciceros tal,
var det därvid ej alltid så mycket fråga om
sanningen. Arfvoden lämnades ej, men väl dyrbara
hedersgåfvor. Jurymännen röstade med A (absolvo,
frikänner), C (condemno, fäller) eller N. L. (non
liquet, nedlägger min röst). Dödsstraff mildrades i
regel till fredlöshet, d. v. s. landsflykt. Senare
dömde i dylika fall kejsaren eller i hans uppdrag
pretorianprefekterna och ståthållarna. Juryerna
egde emellertid bestånd till slutet af 200-talet;
vad kunde ske till kejsaren. Under dominatet
hade stadsprefekten både civil och kriminell
domsrätt. - Äfven civildomsrätten ansågs innehållen i
imperium. Den utöfvades således i högsta instans
först af konungen, sedan af konsulerna och från
366 af pretorn. De dömde till en början efter
sträng rätt (jus civile, j. strictum). Men
denna mildrades småningom genom upptagande af
billighetsgrundsatser (æquum), innehållna i
pretorernas edikt. Civilprocessen sönderföll i
två delar: förfarandet in jure, den förberedande
undersökningen inför pretorn, och i förfarandet
in judicio, rättsfinnandet inför jurydomstolen. I
äldre tider inleddes processen med vissa symboliska
handlingar (legis actiones; se Legis actio). Omkr. 150
f. Kr. infördes i st. f. legisaktionsprocessen det
s. k. formularförfarandet med af pretorn formulerade
frågor till juryn. Under kejsartiden ersattes
detta ofta af det s. k. kognitionsförfarandet,
där både instruktion och afgörande tillhörde samma
domare. Hade pretorn fastställt, att rättsgrund
förelåg för käromålet, följde ett juryförfarande
(3 eller 5 jurymän, recuperatores; listorna på dem
uppgjordes af pretorn), såvida ej saken uppdrogs åt en
domare eller en eller flera skiljemän (arbitri}. Under
kejsartiden kunde vad ske till kejsaren eller hans
ställföreträdare äfven i civilmål.
G. Statsreligionen.
Det torde knappast ha funnits ett folk med mera
religion och mindre religiositet än det äldre
romerska. Gudar och religionsbruk (religiones] hade
man otaliga, men gudarna voro ej annat än väsenslösa,
obestämbara "makter" (numina), föga mera än de namn,
hvarmed språket betecknar dem. Men offer och dyrkan
måste de som alla gudar hafva - förhållandet mellan
gudomlighet och människa fattades af de strängt
juridiskt tänkande romarna som ett kontrakt, där en
prestation af ena parten motsvaras af en dylik från
den andres sida. Den torra romerska religionen umbar
därför det skimmer, som låg öfver den till stor
del af skalder och konstnärer utbildade grekiska
gudaläran. "Den var en bondereligion, religionen
hos ett litet folk, som under mödosamt arbete
måste med hacka och plog, med svärd och lans kämpa
för sin tillvaro och som ej hade tid att låta den
religiösa inbillningskraften tumla om i fri skaldelek:
bondens enformiga lif tryckte sin stela och nyktra
prägel äfven på gudavärlden" (S. Wide). Ty människan
skapar sina gudar efter sitt eget beläte. - De äkta,
ursprungliga romerska gudarna (di indigites) tillhöra
den förrepublikanska perioden. Dessa gudar och de
böner, som borde riktas till dem, stodo upptecknade i
pontifices’ liturgiska böcker (indigitamenta). l sina
"antikviteter" har Marcus Terentius Varro begagnat
dessa indigitamenta, och ur hans bok ha kyrkofäderna
i polemiskt syfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
