Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romersk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan af Augustus inrättade consilium principis,
senare blef en bestående inrättning under namnet
consistorium principis, i hvilket vissa af de högre
ämbetsmännen voro ledamöter och i hvilket sedan
Hadrianus’ tid framstående rättslärda särskildt
inkallades. - Den viktigaste af de rättskällor,
som räknades till jus civile, utgöres slutligen af
responsa prudentium. Redan ett par århundraden före
republikens slut hade ett särskildt stånd börjat
utbilda sig af juris consulti (rättslärda män),
hvilka egnade sig åt bearbetningen och tolkningen
af den för den stora allmänheten mer eller mindre
otillgängliga rätten och därigenom förvärfvade stort
anseende. Dessa tillkännagåfvo, att de meddelade
råd i rättsfrågor. Och snart blef det vanligt,
att de äfven inför rätta förfäktade de åsikter de
framställt, äfvensom att deras råd började inhämtas
icke blott af parter, utan äfven af ämbetsmän och
domare, då nämligen rättskunskap icke var nödvändig
för att kunna bekläda ett ämbete eller för att kunna
utöfva funktionen af domare (judex). Redan vid slutet
af republikens tid var den af de rättslärde allmänt
antagna åsikten faktiskt bestämmande för utgången af
ett mål. Men något formellt erkännande hade "responsa
prudentium" ännu ej under republikens tid. Redan under
Augustus blefvo dock rättslärde auktoriserade att på
frågor i juridiska spörsmål meddela responsa (svar),
hvilka voro bindande för domaren i den rättegång,
i hvilken de förebragts, om de ej motsades af något
annat utlåtande. Emellertid hade de rättslärde
mer och mer börjat i skrift nedlägga sina åsikter
i allmänhet. I afseende på dessa skrifter omtalar
Gajus ett reskript af Hadrianus, genom hvilket
skulle ha föreskrifvits att, där i alla juristernas
skrifter enhälligt uttalades samma åsikt om hvad i
en fråga vore rätt, denna åsikt skulle vara bindande
för domaren, men att, där åsikterna voro delade, han
skulle ega att följa den, som syntes honom vara den
rätta. Slutligen är i afseende på den gällande kraften
af de rättslärdes skrifter ännu en åtgärd att märka,
nämligen den af Valentinianus III 426 e. Kr. utfärdade
s. k. "Citeringslagen", hvilken föreskref, att vid
stridiga åsikter i de rättslärdes skrifter domarna
skulle hålla sig till de åsikter, som uttalats af de
fem, enligt den på sagda efterklassiska tid rådande
uppfattningen mest framstående juristerna: Papinianus,
Paulus, Ulpianus, Modestinus och Gajus, äfvensom
af dem, hvilka af dessa blifvit åberopade; att vid
stridiga åsikter mellan dessa åter pluraliteten skulle
vara bestämmande; samt slutligen att, om åsikterna
voro lika delade, Papinianus’ åsikt skulle vara
den afgörande. - Detta särskilda juriststånd erhöll
sedan den första kejsartiden allt större tillväxt och
betydelse, hvilken nådde sin höjdpunkt före midten af
200-talet e. Kr. - den klassiska rättsvetenskapens
period. Men sedan slutet af 200-talet började det
mer och mer förfalla. Tvistiga rättsfrågor afgjordes
dåmera genom reskript af kejsaren, i stället för
af rättsvetenskapen.
I motsats till jus civile, i den nu ifrågavarande
meningen, sättes jus honorarium (af honos l. honor,
egentl, ära, sedan högt statsämbete),
d. v. s. sammanfattningen af de rättsgrundsatser,
som framträda i de edikt (edicta), som utfärdades af
de republikens ämbetsmän, hvilka hade jurisdiktion
och af hvilka pretorerna voro de ojämförligt
viktigaste. Dessa edikt voro ämbetskungörelser,
utfärdade af dessa ämbetsmän vid ämbetets tillträdande
och angifvande de grundsatser, hvilka de under
sin ämbetsförvaltning skulle följa vid rättens
tillämpning. Dessa ämbetskungörelser, hvilka,
såsom sådana, icke hade karaktären af gällande rätt
och i alla fall blott gällde för den ämbetsmans
ämbetstid, hvilken utfärdat dem, fingo dock den
allra väsentligaste betydelse för den romerska
rättens utveckling. Å ena sidan nämligen var ej
hans ämbetsmyndighet så skarpt begränsad, att icke
mycket var öfverlämnadt åt hans fria afgörande,
och å andra sidan brukade de af en sådan ämbetsman
uppställda grundsatserna till en stor del upptagas
af hans efterföljare i ämbetet. I synnerhet var i
detta afseende af vikt det edikt, som utfärdades af
prætor peregrinus, hvilken hade jurisdiktionen i
mål mellan icke-romare (peregrini) och mellan sådana
å ena sidan och romare å den andra. Då på dessa
förhållanden jus civile icke kunde användas, måste
allmännare, friare grundsatser komma till tillämpning,
hvilka småningom fingo allt större inflytande på och
slutligen till väsentlig del omskapade det gamla
stränga jus civile. Redan före republikens slut
erkändes den pretoriska rätten på visst sätt som
gällande rätt. Slutligen blef, sedan under kejsartiden
pretorsämbetets gamla betydelse väsentligen förfallit
och den pretoriska rätten därmed erhållit sin
afslutning, en bearbetning af denna rätt af Hadrianus
anförtrodd åt en rättslärd, Salvius Julianus,
hvarefter Hadrianus lät genom ett senatsbeslut
stadfästa den sålunda verkställda bearbetningen,
hvarigenom den pretoriska rätten och öfver hufvud jus
honorarium införlifvades med jus civile.
När i den
efterklassiska tiden dugande jurister blefvo alltmera
sällsynta, var man för besvarande af uppkommande
spörsmål i stor utsträckning hänvisad till de af de
klassiske juristerna gjorda uttalandena. Härvid mötte
då svårigheten att bland mängden af juridiska arbeten
och kejserliga författningar återfinna det närmast
tillämpliga uttalandet. Därför samlades dels på privat
initiativ, dels på offentligt föranstaltande till en
början ett antal kejserliga förordningar. Viktigast
af dessa var den 438 officiellt utgifna samlingen
Codex Theodosianus. Äfven i de germanska riken, som
uppstodo på ruinerna af Västromerska riket, förekommo
särskilda samlingar af de då gällande romerska
rättsgrundsatserna; så t. ex. det s. k. edictum
Theodorici (af år 500) i östgoternas rike. Men
alla dessa samlingar öfverskuggas i betydelse
vida af den kodifikation, som kejsar Justinianus
lät den gamla romerska rätten undergå. Resultatet
af det på synnerligen kort tid utförda arbetet är,
åtminstone kvantitativt sedt, jättelikt. I en samling
(Codex Justinianeus) gafs en sammanställning af ett
synnerligen stort antal kejserliga förordningar af
äldre och yngre datum, i en annan (Digesta eller
Pandectæ) lämnades utdrag ur omkr. 2,000 af 40 olika
klassiska jurister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
