Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roosevelt, Theodore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från de västliga staterna, som där kämpade sida
vid sida med unga sportsmän från universiteten
och börsaristokratien. R. själf deltog som
öfverstelöjtnant (öfverste och chef var hans vän
Leonard Wood) vid detta regemente, hvilket blef
populärt under namnet rough riders, i fälttåget
på Cuba. Då Wood befordrades till brigadgeneral,
blef R. regementets öfverste och utmärkte sig
genom öfverdådig tapperhet vid stormningen af
San-Juanhöjden vid Las Guásimas nära Santiago
(1 juli). R. vann genom dessa strider enastående
popularitet bland den stora allmänheten särskildt
i sin hemstat, nominerades till det därvarande
republikanska partiets guvernörskandidat och
valdes i nov. 1898 med stor majoritet till statens
guvernör. Som sådan utkämpade han 1899-1900 en
rad häftiga strider mot de myndige particheferna
("bossarna") inom sitt eget parti, hvilka förgäfves
sökte stäfja hans gamla ifver för drastiska
förvaltningsreformer och hänsynslöst ingripande
mot korruptionen, hvar denna än påträffades. Det
förefaller därför ej osannolikt, att det var mot
hans egen vilja, som republikanernas partiledning vid
presidentvalskampanjen 1900 genomdref hans uppsättande
till vice-presidentskandidat, i den dubbla beräkningen
att fånga röster i västern med hans populära namn
och samtidigt "lägga honom på hyllan", så att han
hvarken skulle få fortsätta sin reformverksamhet
i New York under ännu en guvernörsperiod eller
ha stora utsikter att vid kommande presidentval
nå unionens högsta värdighet (en tradition att ej
utse en f. d. vice-president till presidentkandidat
har nämligen utbildat sig i Förenta staterna). R:s
popularitet bidrog i sin mån till, att Mac Kinley
med glans återvaldes till president (nov. 1900),
men "partibossarnas" förmodade beräkningar med
R. korsades alldeles, i det att Mac Kinley 14
sept. 1901 afled, mördad af en fanatisk anarkist,
och R., som efter sitt ämbetstillträde i mars ej
ens hunnit en enda dag fungera som senatens talman,
därmed ryckte upp till Förenta staternas president. -
Om R:s verksamhet som president (sept. 1901-mars
1909; han återvaldes med stor röstöfvervikt vid
presidentvalet 1904) se närmare Nord-Amerikas
förenta stater, sp. 1233-34. R. fullföljde som
president med enastående energi den kamp mot den
partipolitiska korruptionen, som kännetecknat hela
hans tidigare offentliga bana, och lyckades därvid
väsentligt höja unionsämbetsmannakårens moraliska
nivå. Mot trustväsendets missbruk sökte han ingripa
genom strängt reglerande unionslagstiftning,
särskildt rörande "mellanstatshandeln" (jfr
Interstate commerce). Ett departement för handel
och arbetsförhållanden (med säte i kabinettet
för chefen) inrättades med en särskild byrå för
uppsikt öfver ekonomiska korporationer, som bedrefvo
affärsverksamhet inom flera af unionens stater. Åtal
för lagöfverträdelse väcktes och fullföljdes med
växlande framgång mot oljetrusten, sockertrusten
och andra mäktiga och lagtrotsande ekonomiska
sammanslutningar. Denna R:s kamp ej mot trusterna som
sådana, utan mot allmänskadliga yttringar af deras
stora makt bragte honom ofta i häftiga konflikter
med storfinansens män, hvilka beskyllde honom för
godtyckligt och fördärfligt ingripande i affärslifvets
utveckling, framkallande af
panikstämning och ekonomiska kriser o. s. v.; men
bland den stora allmänheten ökades hans popularitet
genom hans beslutsamma häfdande af det allmännas
och särskildt de mindre bemedlade klassernas rätt
gentemot storkapitalets öfvergrepp. Dock ifrågasatte
stundom äfven hans vänner, med allt erkännande
af hans goda syfte, den taktiska klokheten utaf
åtskilliga af den impulsive presidentens initiativ på
detta område. Allmänhetens stöd sökte han ej blott
genom sina budskap till kongressen, hvilka ofta
svällde ut till formliga afhandlingar, utan äfven
genom att i skilda delar af landet hålla politiska
folkmötestal i större antal än någon föregående
och genom intim samverkan med tidningspressen. R:s
utrikespolitik betecknades ofta med ett visst fog som
"imperialistisk"; han ville, att Förenta staterna,
stödda på en effektiv armé och en mäktig flotta,
skulle förvärfva sig allt större inflytande på
hela det västra halfklotets öden. I detta syfte
pådref han med outtröttlig ifver särskildt flottans
stärkande och byggandet af Panamakanalen (se Panama
1 och Panamakanalen), egnade mycken uppmärksamhet
åt kolonisationsarbetet på Filippinerna och i den
alltjämt under faktiskt protektorat stående republiken
Cuba, som visserligen 1902 fick sin egen oberoende
styrelse, men snart på grund af hotande anarki ånyo
för några år (1906-09) ockuperades och ställdes under
amerikansk förvaltning. Hans personliga anseende
inom och utom Förenta staterna växte i hög grad
genom den andel han 1905 tog i åvägabringandet af
fred mellan Ryssland och Japan, och 1906 tilldelade
honom i samband därmed norska stortinget Nobelska
fredspriset. R. ryggade aldrig tillbaka för att trotsa
sina landsmäns fördomar, när de kommo i strid mot hans
ledande politiska grundsatser; sålunda stötte han
sig med vida lager af sydstaternas hvita befolkning
genom att utnämna förtjänta negrer till rätt viktiga
ämbeten och i Hvita huset med demonstrativ gästfrihet
emottaga Booker Washington, den mest framträdande
negerförkämpen för den färgade befolkningens
jämlikhetskraf och bildningssträfvanden. Han ingrep
äfven (1907) med kraft mot staten Kaliforniens
folkrättsstridiga trakasserier mot dit invandrade
japaner. R. hade samtidigt med, att han formligen
mottog valet till president i nov. 1904, offentligen
förklarat, att han icke ämnade söka återval. I
öfverensstämmelse med denna förklaring afböjde han
1908 presidentkandidaturen och stödde personligen
nomineringen af dåv. krigsminister W. H. Taft,
som också blef vald till president. Efter dennes
ämbetstillträde (mars 1909) företog R. en vetenskaplig
jaktfärd till Öst-Afrika, från hvilken han återvände
juni 1910 efter att på hemvägen ha först i Kairo och
sedan i flera af Europas hufvudstäder (Rom, Paris,
Stockholm, Kristiania, Berlin och London) hållit
en rad mycket uppmärksammade politiska tal. Hans
"fredsföreläsning" i Kristiania som Nobelpristagare
inskärpte plikten för hvarje lifsdugligt folk att
ej utan strid underkasta sig orätt och vände sig
mot vissa fredsvänners påyrkande af, att enskilda
stater skulle afrusta, innan öfverenskommelse om
allmän afrustning vore träffad. R. förordade vid
samma tillfälle som ett framtidsmål upprättandet af
gemensam väpnad "världspolis"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
