Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosén. 1. Sven R. - Rosén. 2. Gabriel R. - Rosén. 3. Johan R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfskrifne ledaren ej blott för den där af Strokirch
1734 bildade lilla "filadelfiska" kommunistiska
friförsamlingen - Sveriges första - på 10-15 personer,
utan också för hela den radikala pietismens här och
där i landet spridda små kretsar. Mot församlingen
inleddes strax en lång renlärighetsprocess, som
handlades af konsistorium, kämnärs- och hofrätt
samt K. M:t och riksdag och förvärrades däraf,
att K. utspred ett par mystiska småskrifter och
till sitt försvar ingaf en rad teologiska skrifter
af utprägladt radikalpietistiskt innehåll, hvari
han - den förste hos oss - talangfullt häfdade
bl. a. religionsfrihetens grundsats. Så upplöstes
snart församlingen, och R. dömdes 28 jan. 1741 att gå
i landsflykt samt fördes ur landet, öfver Danmark for
R. närmast till Altona, där han i två år uppehöll
sig, sysselsatt med författarskap och till svenska
öfversatte ett större mystiskt kvietistiskt verk af
Jean de Bernieres Louvigni, "Thet fördolda lifvet med
Christo i Gud" (1742), ett för sin tid synnerligen
väl utfördt arbete efter det sällsynta, af ingen
mindre än Gerh. Tersteegen lånade originalet. Härtill
kom en vidlyftig korrespondens med hemlandet. Sedan
R. i juni 1743 begett sig till London för att bereda
tillflykt åt de svenske "emigranter", som under
ledning af bröderna Erik och Jakob Ericsson 1734 för
sin tros skull lämnat landet och sedan vistats mest i
västra Tyskland, kom han genom bröderna Wesley åter
i beröring med herrnhutarna, drogs åter till dem,
begaf sig åter till Tyskland och ingick i dec. 1743
i brödraförsamlingen, hvars verksamhet i Sverige
nu kom under hans råd och ledning med det resultat,
att icke få radikalpietister öfvergingo till den
kyrkovänligare herrnhutismen. Sedan R. likväl
förgäfves 1745 anhållit hos K. M:t att få återvända,
sändes han 1746 till Nord-Amerika,, där han i
Pennsylvania och kringliggande trakter som diakon
verkade i brödraförsamlingens tjänst fr. o. m. 1747
till sin död. - R:s utveckling är typisk för den
starka religiösa brytningstid, som han lefde i och
som, till följd af tidens hårda art, icke lät hans
rika begåfning och djupa religiösa läggning komma till
sin rätt eller bli till det gagn de bort bli för den
moderna tidens nya fördjupade religiositet inom den
dåtida svenska kyrkan. Till hela sin karaktär och
personlighet är R. utan tvifvel en af den svenska
religiositetens ädlaste och renaste gestalter. R:s
Skrifter och bref utgåfvos 1910. - Jfr E. Linderholm,
"S. R. och hans insats i frihetstidens radikala
pietism" (1911).
2. Gabriel R., den föregåendes broder,
präst, f. 20 dec. 1720 i Sexdrega, Älfsborgs län,
d. 2 okt. 1784 i Stockholm, student i Uppsala 1738,
kallades 1746 till huspredikant hos frih. v. Gedda,
1748 till e. o. och 1750 till ord. hofpredikant samt
var 1758-67 öfverhofpredikant. 1760 blef han konungens
biktfader samt 1763 kyrkoherde i Riddarholmen
och Bromma. R. var dessutom från 1772 ledamot af
bibelkommissionen och blef s. å. teol. doktor,
var bankofullmäktig och uppfördes flera gånger på
biskopsförslag. Hans utgifna skrifter utgöras af
predikningar och liktal samt företal till åtskilliga
teologiska arbeten och uppbyggelseskrifter. Enligt
Wieselgren var R. "en af
tidehvarfvets yppersta predikanter, med sann både kristlig
och medborgerlig anda".
3. Johan R., de föregåendes broder, en af 1700-talets
mest framstående publicister och vitterhetsvänner,
f. 8 mars 1726 i Sexdrega, Älfsborgs län, d. i
sept. 1773, blef student i Uppsala 1742 och i Lund
1747^ filos. magister i Lund 1748 samt docent i
elokventien 1749 i Uppsala och 1752 i Lund. Han
utgaf under denna tid estetiska och språkliga
afhandlingar. Efter att ett par gånger ha stått på
förslag till akademiska lärarbefattningar, utan
att lyckas bli befordrad, lät han 1756 prästviga
sig och tjänstgjorde i Göteborgs stift någon tid,
men bosatte sig 1758 som lärare i Göteborg och blef
1759 eloquentiæ et poeseos lector där. Han utöfvade
ett stort inflytande på sina lärjungar, bland hvilka
må nämnas Johan Lundblad, den store latinaren, hvars
latinska lärdom grundlades af R., samt Bengt Lidner,
hvars vittra intressen af R. väcktes till lif. Vid
sidan af sitt lärarkall öfvade han en betydande
verksamhet som publicist alltifrån 1759 och till sin
död. Han gjorde till sin uppgift att i en handelsstad,
som var "utan smak för lärdom, kunskaper eller
vitterhet", tända "upplysningens fackla". Så utgaf
han 1759-63 det omväxlande och ganska innehållsrika,
ehuru till sitt innehåll något ojämna "Götheborgska
magazinet" med bilagan "Hvad nytt i staden?"; denna
fortsattes med "Götheborgska veckobladet" (1763-65;
senare året delvis utg. af Gothenius). R:s djärfva
uppträdande mot stadens mäktiga handelsmän, särskildt
mot den Sahlgrenska kretsen i Ostindiska kompaniet,
vållade, att många voro förtörnade på honom,
och detta bidrog väl också till, att han drog sig
tillbaka som utgifvare. Däremot blef han den förnämste
medarbetaren och väl äfven den ledande anden i den af
hans svåger B. Öhrwall utgifna "Götheborgske spionen"
(1766-72). Sistnämnda år uppsatte han dock själf ett
nytt organ "Hvad nytt? Hvad nytt?", som, fortsatt
efter hans död (1773) af R:s änka, Anna Hammar, kom
att spela en roll i den vittra världen. Ursprungligen
afsedd att vara ett "göteborgskt Allehanda",
meddelade denna tidning många förstlingspoem af
Sveriges mera betydande skalder och är af oskattbart
värde för studiet af Sveriges vittra historia under
första delen af den gustavianska tiden. I politiskt
afseende var R. mössa, till sista tiden, då han blef
"rojalist". R. förde en kvick och uddig penna, skref
lätt och ledigt, stundom i den dalinska stilen,
stundom med mera spetsig satir, var en vaken och
slagfärdig publicist samt visade både talang och
orädd håg, men han var icke synnerligen uthållig,
blef ej sällan häftig och kunde då lätt förgå sig. Sin
oförskräckthet lade han också i dagen i den märkliga
svedenborgska process, hvari han, liksom flera af
domkapitlets ledamöter, var invecklad från 1769
till sin död. Den svedenborgska propagandan hade i
Göteborg gripit mycket omkring sig, och R. hyllade
ett par af denna läras mera rationalistiska satser,
hvilket han i motsats till ett par liktänkande inom
kapitlet öppet medgaf, likvisst försökande försvara
sina åsikters öfverensstämmelse med bibeln. Åtalad
för irrlärighet, förbjöds han befatta sig med all
undervisning i teologi; han fick ej heller öfvertaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
