Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 921-922 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosén von Rosenstein. 1. Nils R. - Rosén von Rosenstein. 2. Nils R. (skref sig själf blott von Rosenstein)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medicin samt föreståndarskapet öfver sjukhuset. 1745
erhöll han uppdrag att öfvervaka kronprinsessans
nedkomst och fick 1746 arkiaters titel. Från den
tiden uppvaktade han ofta vid hofvet, men skötte
tillika sin professur, tills han 1756 ingick
tjänstebyte med sin måg, dåv. bibliotekarien
Sam. Aurivillius. Bibliotekariesysslan lämnade
han dock redan följande år. – Som läkare intog
R. obestridligt främsta rummet bland samtida
svenskar. Han införde bruket af kinabarken och
koppympningen, verkade som lärare och föreläsare
samt i synnerhet som författare af populära
medicinska skrifter. Genom detta förstod han att
skaffa aktning åt läkarens yrke, väcka allmänhetens
intresse för hälsovård och läkekonst samt sprida
upplysning rörande sjukdomars botande i de kretsar,
där man förut knappt vårdat sig om dem. Utom
Compendium anatomicum (1736; 2:a uppl. 1738) och
46 akademiska afhandlingar äro nästan alla hans
skrifter egnade åt dessa syften. Dit höra hans
båda tal i Vetenskapsakademien Om en opartisk och
förnuftig medici göromål (1746) och Om pesten (1772),
flera rön i samma akademis handlingar, men framför
allt hans klassiska Underrättelser om barnsjukdomar
och deras botemedel (1764, 5:e uppl. 1851; da.,
ty. och eng. öfv.), Hus- och rese-apothek (1765,
2:a uppl. 1772; da. och ty. öfv.) samt Afhandling
om gikt och stenpassion (1772, 1784), hvilka arbeten
framkallade en dylik litteratur i andra länder genom
Tissot m. fl. "R. innehade konsten att gifva åt sina
tankar en populär, för äfven den obildade tillgänglig
form, utan att eftergifva något af deras väsentliga,
för konsten viktiga innehåll och att således vara
populär utan att vara ytlig." - R. adlades 1762
(han hette förut Rosén; se öfversikten af denna
släkt) och åtnjöt äfven andra utmärkelser af flera
slag. 1814 lät Sv. akad. prägla en minnespenning öfver
honom, och Franzén skref i samma akademis Handlingar
(7:e delen, 1820) hans "Minne". Jfr A. 0. Lindfors,
"Minnesord öfver R." (1906).

2. Nils R. (skref sig själf blott von Rosenstein),
den föregåendes son, vältalare, filosof, ämbetsman,
f. 12 dec. 1752 i Uppsala, d. 7 aug. 1824 i
Stockholm, blef student där och hofjunkare, ingick
1771 i Kanslikollegium, befordrades 1778 till andre
sekreterare i presidentkontoret och utnämndes 1782
till ambassadsekreterare under Creutz i Paris. Han
knöt där bekantskap med flera af Frankrikes förnämsta
snillen, särskildt af den encyklopedistiska skolan,
hvilken sedan hade så stort inflytande på hans
författarskap. Han kallades att uppvakta Gustaf III i
Rom i dec. 1783; och det var den under vistelsen där
gjorda erfarenheten af R:s begåfning, som förmådde
konungen att efter någon tvekan i valet mellan R. och
Adlerbeth 1784 utnämna honom till den då sjuårige
kronprinsens lärare, då R. erhöll kansliråds titel.
1785 blef han hos konungen föredragande för Uppsala
universitets ärenden, en befattning, som han, med
fyraårigt afbrott, innehade ända till 1799. 1795,
då hans lärarkall upphörde, tillades honom en
lifstidspension och landshöfdings fullmakt. Den
synnerliga ynnest han njöt af Gustaf III ådagalägges
äfven i den brefväxling han förde med konungen
1787-91 och där R:s karaktär, hans oförskräckthet och
manlighet, hans tillgifvenhet för Gustaf och omsorg
om sin lärjunge i vackra drag teckna sig. Efter denna
tid vidtar R:s användning som ämbetsman. Han blef
ledamot af Rikets ärenders allmänna beredning samt
af pommerska och wismarska beredningen och erhöll
äfven åtskilliga andra offentliga uppdrag. Då efter
1809 statssekreterarämbetet för ecklesiastikärenden
åter inrättades, förordnades R. att tillsvidare
förvalta det. Hans verksamhet på denna plats var
djupt ingripande och till varaktigt gagn. I hög
grad human, rättvis och välvillig, tillvann R. sig
också allmän högaktning och kärlek hos de många,
med hvilka han stod i beröring. 1822 tog han afsked
till följd af sedan länge försvagade kropps- och
själskrafter. R:s största betydelse är att söka dels i
hans författarskap, dels i hans verksamhet som Svenska
akademiens ständige sekreterare, till hvilken plats
han utsågs vid denna akademis stiftelse, 1786, efter
att en kort tid till Lovisa Ulrikas död 1782 ha skött
sekreterarbefattningen i Vitterhetsakademien. Tidigast
väckte R. uppmärksamhet genom sina åminnelsetal
öfver J. af Bjerkén (1780), E. af Sotberg (1782)
och d’Alembert (1787), till hvilka sedan slöt
sig en rad välskrifna lefnadsteckningar, tal och
personalier samt förträffliga företal till åtskilliga
författares skrifter (t. ex. Kellgrens, Lidners,
fru Lenngrens och Lehnbergs). Bland hans tal märkes
det 1787 i Svenska akademien hållna Anmärkningar om
vitterhet och smak, där han lämnar inledningen till
en vitterhetsteori, hvars möjlighet han häfdar. Han
tar här vitterheten och dess idkare i försvar mot
Rousseaus angrepp. Som filosof i upplysningstidens
anda uppträdde R. hufvudsakligen med sitt bekanta
Försök til en afhandling om uplysningen, til dess
beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället
(1793), presidietal i Vetenskapsakademien 1789 (han
hade året förut blifvit ledamot af denna akad.), men
sedan vidare utarbetadt. R. vänder sig egentligen mot
Rousseau och hans åsikter om upplysningens skadlighet,
åsikter, hvilka fingo skenbart understöd i den franska
revolutionens blodsdåd, dem man ju ville härleda
ur upplysningsfilosofien. Han ville ådagalägga
"nyttan och nödvändigheten för samhället af dess
medlemmars i ständig utvidgning fortgående kultur";
för honom är upplysning liktydigt med hvad vi kalla
bildning. Därvid stödde han sig hufvudsakligen på
Lockes läror, sådana de utbildats af Condillac,
Helvétius och encyklopedisterna. Skriften, som af
samtiden sattes mycket högt ("den mest filosofiska
bok på vårt språk" kallade Leopold den; "ett odödligt
arbete" nämndes den af Adlerbeth), har ej bestått prof
vet inför en senare tids filosofiska granskning. Men
den bäres af en varm sympati för tankefriheten och
människorättigheternas sak och af svuret hat mot alla
fördomar; den bildar det prosaiska komplementet till
Kellgrens strid "pro sensu communi" och mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>