Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 951-952 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rossellino. 2. Antonio R. - Rossetti. 1. Gabriele R. - Rossetti. 2. Gabriel Charles Dante R.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För samma kyrka utförde R. en tredelad altarrelief –
som en målning i marmor kan framför allt midtpartiet
med herdarnas tillbedjan och öfverst änglar i
ringdans betecknas –; det hela är utfördt med mycken
virtuositet. Samma ämne återkommer i en rundrelief
i Bargello, Florens. Från R:s ungdom härstammar
S. Sebastian, marmorstaty i domkyrkan i Empoli (1457),
en för sin tid förvånande väl behandlad naken gestalt,
förträffligt modellerad och känslig i uttrycket.

R:s porträttbyster äro karaktärsfulla (Matteo Palmieri,
i Bargello), hans barnbyster (Johannes m. fl.) älskligt
behagfulla. Madonnagrupper har han utfört såväl
i friskulptur (en liten genomfrisk grupp med den
skrattande Jesus i sin leende moders knä i South
Kensingtonmuseet) som i reliefer i marmor (Madonna
del latte i S. Croce) och i lermodell. Bland hans
reliefer böra äfven nämnas Läraren föreläsande
för sina lärjungar på det ofvannämnda monumentet
öfver Lazzari samt Stefanus’ martyrdöd m. fl. på
den af R. i förening med Mino da Fiesole utförda
predikstolen i Pratos domkyrka (1473).

1 o. 2. ^{G–g N.}

Rossetti [rå-]. 1. Gabriele R., italiensk skald
och Dante-kommentator, f. 1783 nära Neapel, d. 1854
i London, vardt konservator vid nationalmuseet
i Neapel. Han förhärligade revolutionen af 1820
i kraftiga, originella sånger, bland hvilka flera
sjöngos allmänt i södra Italien. 1824 kom han som
politisk flykting till London, där han 1831 blef
professor i italienska vid King’s college.

R. skref en stor kommentar,
Comento analitico (i 2 bd, 1826–27),
till Dantes "Commedia divina" och dref däri ensidigt
den satsen, att medeltidens skalder nyttjat vissa
förtäckta ordalag till att angripa påfvedömet. Han
försvarade detta tolkningssätt i arbetena Sullo
spirito antipapale, che produsse la riforma (1832)
och Il mistero dell’ amore platonico svelato (3 bd,
1840). Vidare författade han La Beatrice di Dante
(3 bd, 1852) samt diktsamlingarna Poesie (1847),
L’arpa evangelica (1852) m. fl. Carducci utgaf
en samlad upplaga af R:s dikter, Poesie (1861);
1891 utkom Poesie politiche. Se biogr. af Berelli
(1898) och Perale, "L’opera di G. R." (1906). –
2. Gabriel Charles Dante R., den föregåendes son,
engelsk målare och skald, f. 12 maj 1828 i London,
d. 9 april 1882 i Birchington-on-Sea invid Margate,
uppfostrades i King’s college, visade redan som ung
anlag för skaldskap och teckning, var

en brådmogen och nyckfull konstnärsnatur, älskade
lidelsefullt sådana diktare som Poe, Hoffmann,
Hugo och Browning, föraktade det alldagliga
och allmängiltiga. Han blef 1845 lärjunge i
konstakademiens antikskola, men fann ingen trefnad
där, hade 1847 ateljé tillsammans med Holman Hunt
och var 1848 lärjunge till Madox Brown, påverkades
samtidigt i mystisk riktning af Blakes och David
Scotts konstnärskap. Han målade vid denna tid
några porträtt (ett själfporträtt 1847) och utförde
teckningar till dikter.

Fig. 1 G. Ch. D. Rossetti. Efter en målning af Watts.

Hösten 1848 stiftade han
jämte Hunt och J. E. Millais det prerafaelitiska
brödraskapet, som ställde sig i opposition
mot det konventionella akademiska skönmåleriet
och satte som sitt mål rättfram och noggrann
naturtolkning, förenad med intensitet i
uttrycket. 1849 uppträdde brödraskapet med sina
programtaflor. R. utställde då en akvarell, Jungfru
Maria i sitt hem jämte föräldrarna. Den lilla
flickan är sysselsatt med att sömma en lilja med
guldtråd på rödt tyg, medan en liten ängel vattnar
den lefvande lilja, som tjänar till modell. 1850
följde den lilla oljemålningen Ecce ancilla domini
(bebådelsen, den helt enkelt i grått klädda Maria
sjunker tillsammans, öfverväldigad af ängelns budskap
– Tate gallery i London). 1856 målade R. jämte
Burne-Jones och W. Morris fresker ur Artus-sagan
i Union society i Oxford – freskerna äro redan så
godt som ödelagda. Det dröjde ej länge, förrän han
öfvergaf brödraskapet – dess program, som han själf
varit med om att fastslå, lämpade sig i själfva
verket alls ej för hans temperament. Naturstudium,
fordran på detaljerad verklighetstrohet var ej hans
sak. För honom var den poetiska fantasien i vida högre
grad än form, teckning och målning det bärande i ett
konstverk. Han hämtade ej sin inspiration från den
synliga yttervärlden, och han var i själfva verket
mera diktare än målare. I måleriet behärskade han sina
uttrycksmedel bättre i akvarell än i olja. Hans motiv
äro hämtade ur legend och dikt – med förkärlek från
Dante –, eller äro de dikter i färg med innehåll ur
hans egen fantasi. Denna inspirerades under en följd
af år af Elisabeth Siddal, som blef hans modell
och 1860 hans hustru (d. 1862). Hennes tärda ansikte
med den på en gång heta och slocknande blicken, de
fylliga läpparna och omgifvet af rikt rödflammande hår
behärskar hans konst ännu långt efter hennes död. Han
fick dock ett annat "medium" i Jane Burden – gift
1859 med W. Morris och död 1914. De kvinnogestalter,
som R. målade, ha ett uttryck, på en gång sensuellt
och mystiskt förandligadt, ett uttryck af själslig
frånvaro, af dröm, smäktande längtan och lidelse och
oändligt vemod. Han kallade dessa målningar Sibylla,
Tystnad, Astarte,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>