Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på studiet af musiken, men han utskrattades,
då han i Lausanne och Neuchâtel försökte sig som
musiklärare. Sedan irrade han någon tid omkring som
tolk för en föregifven arkimandrit från Jerusalem,
som uppgaf sig samla pengar till den heliga grafvens
återställande. Bedragaren afslöjades, och R. for till
Paris som informator för en ung schweizisk officer;
men då han icke trifdes i den dystra, smutsiga
storstaden, återvände han 1732 till m:me de Warens,
som nu nedslagit sina bopålar i Chambéry. Dels där,
dels på hennes landställe Les Charmettes tillbragte
R. i lugn och stillhet några år, hvilka han sedan
betraktade som de lyckligaste i sin lefnad. Han
hade under tiden lärt sig notskrift och fördjupat
sina musikstudier, så att han nu med framgång kunde
ge lektioner. M:me de Warens var nu på en gång hans
"lilla mamma" och hans älskarinna, i det han delade
hennes gunst med en viss Claude Anet, som var anställd
i hennes tjänst. Landtlifvets idylliska poesi hänförde
den svärmiske ynglingen, och därjämte idkade han nu
för första gången allvarliga studier, företrädesvis i
matematik, historia och filosofi. Under vistelsen på
Les Charmettes började emellertid hans misantropi för
första gången att framträda: han föraktade människorna
och lefde helst i ensamhet. M:me de Warens började
också tröttna på honom, och då han på några månader
begett sig till Montpellier för att söka bot för
"en polyp i hjärtat", fann han vid återkomsten sin
plats upptagen af en annan. Han märkte, att han var
i vägen, och försökte sig 1740 i Lyon som informator
i en familj, men fann, att lärarkallet ej passade
för honom. På sommaren 1741 begaf han sig till
Paris i förhoppning att där kunna göra lycka med en
uppfinning, som han gjort, ett slags notskrift, hvari
tonerna betecknades med siffror. Därmed börjar en ny
period i R:s lif. Hans uppfinning gjorde ingen lycka,
utan förkastades af vetenskapsakademien (den kom sedan
till heders och visade sig praktisk för sång). R. tog
då anställning som sekreterare hos franske ministern
i Venezia (våren 1743), men misslyckades åter, fast
denna gång utan egen skuld. Han återvände till Paris,
där han försökte sin lycka med operan Les muses
galantes (1745), men med föga framgång. Emellertid
blef han sekreterare hos generalförpaktaren
Francueil och dennes svärmor samt förvärfvade vänner
i finanskretsarna, såsom hans blifvande beskyddarinna
m:me d’Épinay. Samtidigt gjorde han bekantskaper i de
litterära kretsarna och umgicks med Marmontel, Buffon,
d’Alembert, Voltaire. Holbach, Grimm, och Diderot
upptog honom bland medarbetarna i "Encyklopedien" samt
planerade med honom den moraliska veckotidskriften
"Le persifleur", af hvilken dock endast ett nummer
utkom. Men han var så godt som utan tillgångar,
och hans ställning var så mycket mera förtviflad,
som han ej längre endast hade sig själf att sörja
för. 1745 hade han gjort bekantskap med en ful,
obildad och enfaldig (hon kunde aldrig ens lära sig
att afläsa visaren på en klocka) värdshusflicka,
Thérèse Le Vasseur, med hvilken han sedan hela sitt
lif sammanlefde (de vigdes dock först ett par år före
R:s död). Ej blott henne, utan äfven hennes fader och
moder föll det på R:s lott att försörja. De fem barn
R. hade med henne sände han till hittebarnshuset,
som han säger, emedan de på det sättet hade
det bättre, än hvad han kunde bereda dem. Hvad
R. hittills författat var endast obetydligheter (en
del dikter från 1737-38, lustspelen Narcisse, Les
prisonniers de guerre 1743, L’allé de Sylvie 1747,
L’engagement téméraire s. å., o. s. v.), men 1749
bröt plötsligen hans originalitet igenom, och under
de närmaste 15 åren skapade han några af den moderna
litteraturens egendomligaste arbeten. Sommaren 1749
på väg för att besöka Diderot i Vincennesfängelset,
hade han händelsevis i "Mercure de France" läst
den prisfråga, som akademien i Dijon uppställt
detta år: Ha vetenskaperna och konsterna bidragit
till sedernas renande? R. kände sig träffad i sitt
innersta. Grundtanken till alla hans följande stora
verk stod plötsligen klar för hans själ: vetenskapen
och konsterna hade ej förbättrat sederna. Människan
är god af naturen, men samhällsinstitutionerna och
deras missbruk ha gjort henne ond. I denna anda
besvarade han prisfrågan i sin skrift: Discours sur
les sciences et les arts (öfv. af J. V. Tuderus,
1807), som 1750 prisbelöntes, väckte ett ofantligt
uppseende och gaf anledning till mycken polemik (se
"Recueil de toutes les piéces publiées à 1’occasion
du Discours de J. J. R.", 1753, 2 bd). R. blef med ett
slag en berömd man och kom på modet. Han passade dock
icke för salongslifvet, utan poserade i stället som
"björn", bortlade värja och silkesstrumpor, gick med
rundskuren peruk cch förklarade, att han ville föra
ett dygdigt och allvarligt lif, som han förordat
i sina skrifter. Sitt uppehälle förtjänade han som
afskrifvare af noter. 1752 uppfördes vid hofvet i
Fontainebleau under storartad framgång hans opera Le
devin de village, den första i den italienska smaken,
hvarigenom således bröts med den hittills härskande
riktningen, Lullys och Rameaus. Man ville presentera
honom för konungen, hvarmed säkerligen följt en
pension, men R., på en gång blyg och stolt, höll
sig undan. Strax därefter utsattes han för häftiga
angrepp, då han inkastade sig i striden mellan den
franska och italienska musiken, i det att han i sitt
Lettre sur la musique française (1753) angrep Rameau
och liksom Grimm och Diderot uppträdde som försvarare
af den italienska musiken. Däremot hyllades han under
ett besök i sin fädernestad, Genève. 1754, hvarunder
han afsvor katolicismen och återvände till sina
fäders tro. Han återvann därigenom sin medborgarrätt
och kallade sig sedan ofta på sina skrifter citoyen
de Genève. S. å. besvarade han en ny prisfråga af
akademien i Dijon med skriften: Discours sur l’origine
de l’inégalité parmi les hommes (om ursprunget till
olikheten mellan människorna), hvari han mera positivt
framställde sitt naturevangelium. Han fick denna
gång icke priset, men utgaf arbetet 1755, dedicerande
det till republiken i Genève i ett berömdt företal,
i hvilket han patetiskt uppmanade de styrande i staden
att taga hänsyn till arbetarna och det lägre folket -
något, som ej väl upptogs af rådet i Genève. 1756
flyttade han från Paris till ett litet landthus,
Eremitaget, i utkanten af Montmorencyskogen, som
hans beskyddarinna m:me d’Épinay låtit uppföra åt
"sin björn" på sitt gods. Han trifdes där utmärkt
med naturen, som han svärmiskt älskade, och skogen
var snart hans studerkammare, där han kände hvarje
stig och hvarje träd; men hans oroliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
