Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misstänksamma sinne störtade honom snart i nya olyckor
Thérése och hennes moder trifdes ej på landet utan
ville tillbaka till Paris, Diderot inblandade sig
oförståndigt i dessa husliga strider, därtill kom så
R:s sista stora passion, den obesvarade kärleken
till m:me d’Houdetot (Saint-Lamberts älskarinna)
som alldeles bragte honom ur jämvikten.
Hans kärlek förblef icke länge någon hemlighet
och, alltid misstänksam, trodde han, att m:me
d’Épinay utspridt ryktet därom; snart inblandade
sig Diderot, öppen och impulsiv, och Grimm (m:me
d’Épinays älskare), klok och världserfaren, i dessa
förhållanden, och slutet blef en fullständig brytning
mellan alla dessa personer. Denna brytning med
encyklopedisterna fick sitt offentliga uttryck
i Lettre à d’Alembert (1758), skrifvet som
svar på d’Alemberts artikel i Encyklopedien,
i hvilken denne uppmanat borgarna i Genève att
tillåta uppförandet af dramatiska föreställningar,
en artighet mot Voltaire, tidens förnämste tragöd,
som vid denna tid uppslagit sina bopålar i Genève.
R., som redan vid denna tid var en motståndare
till Voltaire, betecknade i sitt bref teatern
som en skola för moraliskt fördärf. Halft
tvungen, afflyttade han från Eremitaget, men
fann en ny tillflyktsort hos hertigen af Luxembourg
och dennes maka, som bebodde slottet i Montmorency.
Därmed hade han vunnit beskyddare bland
Frankrikes förnämsta, hofvet närstående kretsar.
Han tillbragte där, fast åldrad i förtid och
redan ständigt sjuk, några jämförelsevis lugna
år, hvarunder han fullbordade sin kärleksroman,
La nouvelle Héloïse (1761; "Den sista Eloisa", i
utdrag, 1800), som emottogs med ett oerhördt bifall
och gjorde honom världsberömd, den statsteoretiska
afhandlingen Le contrat social ou principes du droit
publique (1762) och Émile ou de 1’éducation
(s. å., "Émile eller om uppfostran", öfv.
af J. Bergman 1892; af K. A. L. Fahlstedt 1912).
Med utgifvandet af detta senare arbete var det slut
med lugnet i R:s lif. Landsflykten började, och R.,
som redan tidigare visat spår af anormalitet, greps
småningom af förföljelsemani och slutade nästan i
vansinne. R. hade nämligen i "Émile" inlagt ett
försvar för naturreligionen under form af en
savojardprästs trosbekännelse (Profession de foi
du vicaire savoyard). Parlamentet, som i detta
ögonblick förberedde förföljelser mot jesuiterna,
ville ej lämna den ortodoxa religionen oförsvarad
och utfärdade 9 juni 1762 häktningsorder mot R.,
och "Émile" brändes af bödeln två dagar senare.
R. räddade sig genom att fly ur landet. Han begaf
sig först till Schweiz, men äfven i Genève brändes
"Émile", och R. förvisades ur kantonen Bern, dit
han tagit sin tillflykt. Något öfver tre år
vistades han i furstendömet Neuchâtel under
Fredrik II:s beskydd. Han ströfvade här ikring
klädd som en armenier, studerade botanik och
skref sina strids- och försvarsskrifter
Lettres à l’archevêque de Paris (1762) och Lettres
écrites de la montagne (1764). Men befolkningen,
upphetsad af prästerna, lämnade honom icke
ro, utan förföljde honom, och 1765 flydde han
till den nästan obebodda ön Saint-Pierre
i sjön Bienne. Äfven därifrån utvisades han.
På inbjudan af den engelske filosofen och
historieskrifvaren David Hume begaf han sig då
i jan. 1766 öfver till England, där han vistades en
tid på godset Wootton i
Derby. Men jagad af sina förföljelseidéer, vände
han redan s. å. tillbaka till Frankrike. Under det
antagna namnet Renou fann han en tillflyktsort på
slottet Trye, tillhörigt prinsen af Conti. Snart
flydde han dock äfven därifrån och vistades än här, än
där i franska landsortsstäder. I Bourgoin i Dauphiné
"vigdes" han vid Thérése eller rättare förklarade
sig i två vittnens närvaro förenad med henne i
oupplösligt äktenskap. 1770 återvände han till Paris,
bland annat för att uppspåra och afslöja de hemliga
drifkrafterna i den omfattande sammansvärjning,
för hvars förföljelser han inbillade sig vara ett
offer. I åtta år bodde han på fjärde våningen i
rue Platrière, som numera bär hans namn, i en enkel
kammare, lifnärande sig med notskrifning. Under
dessa sista år skref han de tre dialoger, som han
kallade Rousseau jugé de Jean-Jacques (1772-76)
och Rêveries du promeneur solitaire (1776), arbeten,
som äro intressanta för bedömandet af hans mentala
tillstånd vid denna tid, och han afslutade en själf
biografi, Confessions (tr. 1781 ff.;
"Bekännelser", öfv. 1912 ff.), som han
påbörjat i Neuchâtel och fortsatt i England för att
åtminstone inför eftervärlden tilltvinga sig rättvisa
mot förtalet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
