Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubruquis, rättare Rubruk - Rubus - Ruccellai, Giovanni - Ruchet, Marc Émile - Ruchonnet, Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tatarkanens hof. Ett rykte hade nämligen utbredt
sig, att Sertak, en son till Batu, mongolhärskaren
i Kiptsjak, hade jämte många mongoler öfvergått
till kristendomen. Resan anträddes i maj 1253 från
Konstantinopel öfver Svarta hafvet och Krim samt
genom nuv. södra Ryssland till Sertaks läger v. om
Volga. Sertak afsände dem till Batu, som då hade sitt
vandrande läger vid Volga i närheten af nuv. Saratov,
och denne tvang R. att med endast en munk och en tolk
resa ända till storkanen i Karakorum för att erhålla
tillåtelse till en längre vistelse i mongolernas
rike. Vägen togs genom stäpperna n. om Kaspiska
hafvet och Aralsjön till Talasfloden, därefter genom
Alataupassen och n. om Issik-kul till Ala-kul och
Baratula-sjön (Ebi-nur) samt i nästan östlig riktning
genom mongoliska slätten till storkanens läger, dit
de resande anlände 27 dec. 1253. Under de följande
månaderna följde de Mangus hof till Karakorum, men
vunno ej ändamålet med resan och anträdde 10 juli 1254
återfärden, som gick n. om sjön Balkasj till Volga,
längs västkusten af Kaspiska hafvet genom Armenien och
Mindre Asien, samt voro i Antiokia 29 juni 1255. Efter
sin återkomst tillhörde R. åter franciskanernas
ordensprovins i Palestina, men om hans vidare öden
är nästan ingenting bekant. Sannolikt återvände han
till Frankrike, enär han var personligen bekant
med Roger Bacon, 1200-talets store geograf. Sina
erfarenheter och under resan gjorda skarpsinniga
iakttagelser nedlade R. i en omfångsrik, värdefull,
på latin författad berättelse, som han dikterade för
en af sina ordensbröder i Akkon och sände som bref
till konung Ludvig i Frankrike. Kritiska textupplagor
ha ombesörjts af Michel och Wright utg. af franska
geografiska sällskapet i dess "Recueil des voyages
et mémoires" (bd IV, 1839) samt af C. R. Beazley
(med öfv., 1903), eng. öfv. af W. Rockhill
(1900). Resebeskrifningens stora värde framhålles af
de bäste kännarna af medeltidens geografi. Peschel
kallar den ett geografiskt mästerverk från
medeltiden, och Yule sätter den vida öfver Marco
Polos. Synnerligen märklig är den fullständiga
frånvaron af de under medeltiden vanliga resefablerna,
ehuru R. var ett barn af sin tid, som strängt höll
sig vid de kyrklige skriftställarnas åsikter om
jorden och rättar deras uppgifter endast då, när han
med egna ögon öfvertygat sig om deras misstag. Jfr
F. M. Schmidt, "Über Rubruk’s reise von 1253-1255"
i "Zeitschrift der gesellschaft für erdkunde zu
Berlin" (bd XX, 1885), och C. R. Beazley, "Dawn
of modern geography" (bd II och III, 1901, 1906).
Wbg.
Rubus L., bot., ett släkte af oftast refviga, taggiga
buskar eller örter med spiralställda, skaftade,
3-7-fingrade, undantagsvis parbladiga eller enkla
blad samt hvita eller röda blommor i knippen,
sällan ensamma. Släktet hör till fam. Rosaceæ,
underfam. Rosoideæ. Åkerbär, hjortron, jungfrubär
och hallon ha röda eller gula frukter (jfr Hallon),
men öfriga i Sverige växande arter ha svartblå eller
daggblå sammansatta stenfrukter, hvilka allmänneligen
bära namnet björnbär, men fordom kallades och ännu
vid västkusten heta brumbär. De benämnas
äfven blåhallon, hvilken benämning dock passar bäst
på de daggblå frukterna af R. cæsius L. Björnbärs-
1. björnhallonbuskarna förde Linné till en enda art,
R. fruticosus, hvilken numera i floristiska arbeten är
sönderdelad i en mängd arter. Björnhallonen förekomma
ymnigast i "kusttrakterna af Skandinavien, och somliga
arters frukter bli stora och saftiga, med behaglig
arom, hvarför de insamlas till syltning. Under senare
tid har man äfven odlat björnbärsbuskarna, särskildt
storfruktiga amerikanska former, liksom länge varit
fallet med hallonbusken. I medicinen användas
hallonen (baccæ Rubi Idæi) i form af saft. En
vanlig prydnadsbuske är R. odoratus, rosenhallon, från
Nord-Amerika, med stora röda blommor och enkla blad.
O. T. S. (G. L-m.)
Ruccellai [rottjelläi], Giovanni, italiensk skald,
f. 1475 i Florens, d. 1525 i Rom, son till
Bernardo R. (f. 1449, d. 1514, författare till en
topografi öfver Rom), inbegreps i förvisningsdomen
mot hans fränder medicéerna 1494 och uppehöll
sig därefter i Rom, men återkom med dem 1512 till
Florens och fick höga statsämbeten. Efter sin kusin
Leo X:s uppstigande på påfvestolen ingick R. i andliga
ståndet, blef nuntie i Paris, protonotarius apostolicus
och under Klemens VII guvernör öfver fästet Sant’
Angelo. R. vann stort anseende genom sin behagliga
lärodikt om biskötseln, Le api (tr. 1539, flera
uppl.), en på enformig verso sciolto (elfvastafvig
orimmad jambvers) affattad efterbildning
af Vergilius’ "Georgica", 4:e boken. I den af
gräsligheter fyllda historiska tragedien Rosmunda
(1525), en af de äldsta italienska, efterbildade
R. de grekiske tragikerna, med bibehållande af den
antika scenanordningen och kören. En svagare härmning
af antiken är hans drama Oreste. R:s arbeten, Opere,
utgåfvos 1772 och 1887 (med biogr, af Mazzoni).
Ruchet [ryje], Marc Émile, schweizisk politiker,
f. 14 sept. 1853 i S:t Saphorin sur Morges,
kantonen Pays de Vaud, d. 13 juli 1912 i Bern,
studerade juridik i Lausanne och Heidelberg, blef
1876 biträde på L. Ruchonnets advokatbyrå och tog i
politiken starkt intryck af denne radikal-demokratiske
statsman. R. invaldes 1882 i kant. Vauds stora råd
och 1894 i dess statsråd, var 1898 dettas president
och inlade stora förtjänster om organisationen af
kantonens undervisningsväsen. Han blef 1894 led. af
schweiziska förbundsrådet, där han under 6 år förestod
undervisningsdepartementet, och var förbundspresident
1905 och 1911.
Ruchonnet [ryjånä7], Louis, schweizisk politiker,
f. 18 april 1834 i England, d. 14 sept. 1893 i Bern,
tillhörde en ansedd släkt i kantonen Pays de Vaud,
blef 1856 advokat, 1863 medlem af stora rådet i Pays
de Vaud, var 1868-74 medlem af statsrådet och blef
1873 dess president. Han invaldes 1866 i schweiziska
nationalrådet, var 1869 och 1875 dess president,
insattes 1881 i förbundsrådet samt var 1883 och
1890 schweizisk förbundspresident. Som ledare
af justitiedepartementet verkade han för större
enhetlighet inom de schweiziska kantonernas lagar och
rättsväsen. R. var en bland det radikaldemokratiska
partiets ledande män och utöfvade starkt inflytande
på många af Schweiz’ yngre politiker. En staty af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
