Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1085-1086 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruchonnet, Louis - Ruchrath, Johann - Rucke, Heinrich von, minnesångare. Se Heinrich 10. - Ruckers - Ruckman, Johan Gustaf - Ruckmans elektriska apparater. Se Hemliga medel - Rud, Ryd, Röd, -red, namn på en mängd svenska orter - Rud, dansk adelssläkt - Rud. - Ruda, by - Ruda, zool. Se Rudsläktet - Ruda, Elias Vilhelm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom restes 1906 i Lausanne. Jfr Rossel, "Louis R."
(1893).

Ruchrath, Johann, efter sin födelsestad
Ober-Wesel vanligen kallad Johann von Wesel (de
Veselia), d. 1481, har stundom betecknats som en af
reformationens förelöpare. Hans verksamhet förlöpte
dock väsentligen i kyrkliga banor. Han studerade i
Erfurt, där han 1456 promoverades till teol. doktor,
blef predikant i Worms, där han dock 1477 afsattes på
grund af sin kritik af kyrkoförfallet. Han kallades
af ärkebiskop Diether till kyrkoherde vid domkyrkan i
Mainz. På grund af förbindelser med husiterna ställdes
han 1479 inför ett inkvisitionstribunal. Försvagad
af sjukdom och ålderdom, tvangs R. till att dels
återkalla, dels ge en mildrande förklaring åt sina
satser, hvarefter hans skrifter brändes och han
själf inspärrades för lifstid i ett augustinkloster
i Mainz. Af hans skrifter är bevarad en Disputatio
adversus indulgentias (1475-76), hvari han
inskränker aflaten till den ursprungliga meningen
att vara ersättning för kyrkostraffen. Han häfdade
också bibeln som allena gällande auktoritet och
förkastade transubstantiation, mässa, fastor
o. s. v. Se K. Ullmann, "Reformatoren vor der
reformation" (2:a uppl., I, 1866), och Seeberg,
"Dogmengeschichte" (2:a uppl., III, 1914).
J. P.

Rucke, Heinrich von, minnesångare. Se
Heinrich 10.

Ruckers, berömd klaverfabrikantfamilj i
Amsterdam under senare delen af 1500-talet och förra
delen af 1600-talet, hvars märkligaste medlemmar voro
Hans R. (d. ålderstigen omkr. 1640) samt hans söner
Francis, Hans d. y., Andries, Anton och Andries
d. y. De exporterade sina prydliga klaver i synnerhet
till England.


Ruckman, Johan Gustaf, kopparstickare, f. 12 dec. 1780
i Stockholm, d. 20 jan. 1862, kom omkr. 1805 under
handledning af Palmstruch och biträdde denne med
planscherna till "Svensk botanik". Mot slutet af 5:e
bandet uppträdde han själfständigt och fortfor äfven
med arbetet för 6:e bandet. Samtidigt graverade han
för "Svensk zoologie", utgifven af Palmstruch och
Quensel. Från och med 7:e bandet (1812) öfvertog
han ensam graverandet af plåtarna till "Svensk
botanik" och fortfor därmed, tills arbetet i
11:e bandet afstannade (1838). Han hade funnit tid
att öfva sig äfven i den konstnärliga gravyren och
utförde en mängd porträtt, bland dessa Franzén,
K. P. Hagberg, A. Hylander, Ph. von Mecklenburg,
Tegnér, J. Tengström, Thunberg och Wallin. Planschverk
och böcker, af honom utförda eller illustrerade,
äro Desseins et croquis des plus célèbres maîtres
(l häfte, 1820), ett af F. Boye tillämnadt
praktverk öfver k. museets handteckninsar, aldrig
fullföljdt. Scener ur Fredmans
epistlar och sånger (1827-28), tecknade af
E. Chiewitz, Archiv för nyare resor (1810-11),
Jorden och dess invånare af Zimmermann (1813-39),
modejournaler, almanacker, barnböcker m. m. Därtill
komma gravyrer för Vetenskapsakademiens och andra
lärda samfunds handlingar samt nära 100 kartblad. R:s
arbeten äro af mycket olika konstvärde; åtskilliga af
dem göra ej heller anspråk på sådant. Hans porträtt
äro utförda i det något torra och slappa maner, som
rådde i gravyren på R:s tid, men vittna om trohet
mot originalen och säker modellering. Teckningen
var eljest icke R:s starkaste sida. Han är rikt
representerad i Nationalmuseums gravyrsamling. -
R:s hustru, Maria Kristina R., skådespelerska, född
Franck, f. 2 febr. 1769, d. 17 april 1847. Hon
blef elev vid k. teatern 1784 och första aktris 1788,
ingick äktenskap med gravören J. G. Ruckman 1808,
afgick från scenen 1818 och var 1819-23 lärarinna
i deklamation för teaterns elever. Fru R. glänste
bland sina samtida genom "djup känsla och mycken
kraft i sitt spel samt ett lyckligt herravälde
öfver sin mimik, dock ej utan en riktning åt det
öfverspända maneret". Hennes bästa roller voro Thilda
i "Oden", Celestina i "Korsfararne", titelrollerna i
Virginia och Johanna af Montfaucon samt Fru Dorsan i
"Den svartsjuka hustrun".

Ruckmans elektriska apparater. Se Hemliga medel.

Rud, Ryd, Röd, -red, betyder
eg. "afröjd mark" och utgör namn på en mängd svenska
orter samt ingår äfven som sammansättningsled i många
svenska ortnamn och personnamn.

Rud, dansk adelssläkt, som omnämnes redan på
1300-talet och dog ut 1647. Mest bekant är Otte
R., f. 15 maj 1520, d. i pesten 11 okt. 1565 på
Svartsjö slott, deltog i slaget vid Öland 31 maj
1564. Med ett danskt och två lybska fartyg omringade
han då det stora svenska amiralskeppet "Makalös"
och tog amiralen Jakob Bagge till fånga. Efter
Herluf Trolles död erhöll R. 1565 befälet öfver
danska flottan och angrep svenskarna vid Bornholm
7 juli s. å., men blef efter 10 timmars mördande
strid öfvermannad. Som fånge måste han därefter
deltaga i Klas Horns triumftåg i Stockholm.

Rud., vid naturvetenskapliga namn förkortning för
K. A. Rudolphi.

Ruda, by i preussiska reg.-omr. Oppeln (Schlesien)
i öfre schlesiska stenkolsdistriktet. 14,163
inv. (1910). Järn- och zinkverk, stenkolsgrufvor.

Ruda, zool. Se Rudsläktet.

Ruda, Elias Vilhelm, skald, f. 3 sept. 1807 på
Häringe, Södermanland, d. 13 aug. 1833 i Örebro,
blef 1826 student i Uppsala och antog 1827 plats
som informator hos landshöfding Nordenanckar i
Kalmar. Under sin vistelse där utgaf han Brynolfs
äfventyr. En dikt i sjutton sånger (1828), en
humoristisk parodi på Tegnérs "Frithiofs saga",
samt författade Vildsvinsjagten (1829) och Hagbard
och Signe (1830), utgifna först efter hans återkomst
till Uppsala. De båda senare voro dramatiska dikter,
omogna, men ej utan förtjänst. I Uppsala, där han
studerade till graden,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>