Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rudbeck. 1. Olof R. d. ä. (Olavus Rudbeckius pater)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstaden. En modellsluss af trä byggdes i S:t
Olofs dike nära Eklundshof. Hans museum inrymde en rik
samling af modeller till hans märkliga uppfinningar,
hvaribland en jakt med hjul och vingar, som gick
emot vädret. – Som astronom ådagalade han betydande
insikter genom den afhandling om 1664–65 års komet,
som han insände till Lubieniecky och som, jämte 8 af
K. tecknade planscher, infördes i dennes "Theatrum
cometicum", äfvensom genom de beräkningar, som
förekomma flerstädes i Atlantican (se nedan).
Om botaniken inlade R. odödlig förtjänst. Det är
redan nämndt, att han skaffade universitetet dess
botaniska trädgård; efter den stora Uppsalabranden
(1702) utverkade han af kanslern medel till dess
iståndsättande. Hans nit och insikter togos i
anspråk äfven för andra liknande anläggningar:
så för den nya kungsträdgården (nuv. botaniska
trädgården) i Uppsala, som grundlades 1664 i samband
med den reparation han verkställde på slottet, så i
synnerhet för trädgårdarna på universitetskansleren
M. G. De la Gardies många stora gods. Om en af dessa,
den vid Jakobsdal (nuv. Ulriksdal), utgaf K. 1666
Deliciæ Vallis Jacobeæ sive Jacobs-Daal, hvari han
beskrifver öfver 800 där odlade växtformer. Alltifrån
1658 till sin afgång från professuren (1691)
föreläste R. offentligen olika delar af botaniken,
"demonstrerade flitigt botaniska trädgårdens alster,
gaf där särskild undervisning åt de studerande om
medicinalväxternas egenskaper samt uppmanade dem att
till apoteket insamla dylika, som växte vilda inom
fäderneslandet". Han företog äfven exkursioner och
undervisade sina lärjungar i den svenska floran, ehuru
hans nit ej alltid motsvarades af deras läraktighet
eller kunskapsbegär. – Med anledning däraf att
professor J. Bursers berömda herbarium på 25 volymer
1658 tagits som krigsbyte på Själland och, genom R:s
bedrifvande, 1666 skänkts till Uppsala universitet
(där det ännu nästan fullständigt finnes kvar),
beslöt R. att utge denna växtsamling. Men under
sysslande därmed växte planen, och R. utvidgade den
till att omfatta afbildningar af alla då kända växter,
ett företag, lika storartadt som hedrande för hans
fosterländska tänkesätt. Med biträde af sin son, Olof
R. d. y., samt understödd af åtskilliga skickliga
tecknare, bland dem hans båda döttrar, fortskred
han i sitt verk, till hvilket grefve K. Oxenstierna,
M. G. De la Gardie m. fl. lämnade understöd. Växterna
tecknades merendels efter lefvande eller torkade
original, i naturlig storlek och med sina färger,
och så uppstod från omkr. 1670 det stora planschverk,
som under namnet Campi elysii (på svenska öfv. med
Glysis wald) förvarats åt eftervärlden i original
(påträffadt af Linné-forskaren J. E. E. Ährling
1878 i biblioteket på Löfsta) och som innefattas i
11 folianter (den första af de ursprungliga tolf
har gått förlorad), afbildande, ofta mästerligt,
nästan alltid noggrant, något öfver 6,200 växtformer
(R:s afsikt hade varit att uppbringa antalet till
11,000), många i flera detaljer. "Såväl genom mängden
af växtformer som genom det naturtrogna och mästerliga
i utförandet står detta verk vida öfver hvad samtiden
i detta afseende, äfven under lyckligare förhållanden,
mäktade åstadkomma" (B. Swederus). Ungefär samtidigt
med aftecknandet graverades dessa afbildningar i trä af
J. P. Thelott och två bröder Holtzbom, och 1701 hade R.
den glädjen att utsända 2:a delen af sitt stora verk, hvilken
1702 följdes af den första. Hela arbetet hade då
dragit en kostnad af 40,000 dal. kmt, motsvarande
ett belopp af tjugu gånger en professors lön på denna
tid. Men kort därefter s. å. inträffade den förfärliga
eldsvådan i Uppsala, då nästan hela upplagan af 1:a
delen samt öfver 7,000 stockar med graverade figurer
förstördes. Omkr. 130 stockar undgingo förstörelsen
och kommo i Linnés ego. Hvad som återstod af dessa,
90 st., såldes med hans samlingar till England, där
den nye egaren, J. E. Smith, 1789 utgaf aftryck af
dem under titel "Reliquiæ rudbeckianæ". De flesta
af dessa tillhöra 1:a delen. (Ett fotolitografiskt
aftryck af denna ytterligt sällsynta del utgafs på
föranstaltande af G. E. Klemming, 1863.) Af samtiden
erkändes de utgifna delarna som särdeles framstående
och till utförandet i trä mycket goda arbeten. Linné
särskildt har med stora loford vitsordat deras
värde och R:s förtjänster som botanist. Själf har
R. genom det ofantliga rykte han vann som fornforskare
bragt de öfriga sidorna af sin väldiga lifsgärning
i glömska. Hälsad af samtiden som den snillrike
upphofsmannen till de åsikter, hvilka framlades
i "Atlantica", har han äfven hos eftervärlden
företrädesvis ihågkommits i denna egenskap. Och
så skedde, att när detta fantastiska system
sammanstörtade för en sen, men dess obevekligare
granskning, det under sina spillror begrof mannens
alla vetenskapliga förtjänster, utan att lämna kvar
mer än minnet af ett lika djärft som outförbart
vågstycke. I grunden bildar Olf Rudbeks Atland eller
Manheim dedan Japhetz afkomne .... slechter ut till
hela werlden ... utgångne äro .... (Olavi Rudbeckii
Atlantica sive Manheim ....) det sista, mest
storartade uttrycket för den fosterlandsstolthet,
som genomgick 1600-talets Sverige, och för den
uppfattning af landets fornhistoria, som redan
hos Johannes Magnus skjuter sina första frodiga
skott. R:s afsikt är att visa, huru allt hvad de
gamle skriftställarna berätta om sagolandet Atlantis
(se d. o.), från hvilket, enligt dem, världens hela
andliga och lekamliga odling utgått, fullkomligt
träffar in på Sverige, dess natur och folk, dess
sägner och sagor, dess fornhistoria och uråldriga
tillstånd. Antikens och Eddans myter, berättelserna
om forntida folkslag, folkvandringstidens öden,
gammal tidräkning – allt finner sin förklaring ur de
fornskandinaviska förhållandena. Att R. vid utförandet
af denna fantastiska "arkeologiska roman" ådagalagt
kolossal bildning i alla möjliga ämnen, den fyndigaste
sammanställning af namn och data, den lifligaste
inbillningskraft och de mest förvånande aningar om
sanningar, som först vår tid upptäckt och bevisat,
är numera kändt genom den utförliga redogörelse
Atterbom egnat det märkvärdiga arbetet. Hvad dettas
tillkomst angår, omtalar R. själf i sin tillegnan af
dess 1:a del, att sysselsättningen (1672) med en af
Verelius begärd karta öfver Sverige, ämnad för hans
upplaga af "Hervara saga", bragte honom på tanken att
sammanskrifva verket. Redan början af handskriften,
som 1673 meddelades Verelius, Loccenius och De la
Gardie, hälsades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
