Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 1133-1134 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ruge, Georg - Rugendas, tyska konstnärer. 1. Georg Philipp R. - Rugendas. 2. Johann Lorenz R. - Rugendas. 3. Johann Moritz R. - Rugga, text. Se Appretera, sp. 1250 - Ruggeri. Se Rugieri - Ruggiero. Se Roger, sp. 615 - Ruggning. Se Fjäder, sp. 485 - Rughman. Se Rugman - Rugier - Rugieri - Rugman (Rugh-), Jón - Rugsund. Se Rugsundö - Rugsundö - Ruha. Se Mandéer, sp. 727 - Ruhe, Algot Henrik Leonhard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

författare till ett stort antal, delvis mycket
betydelsefulla arbeten särskildt rörande
däggdjurens anatomi, t. ex. Untersuchungen
über die entwicklungsvorgänge am brustbein
des menschen (1880), samt flera undersökningar
rörande ansiktsmuskulaturen (1886-87)
och rörande lefvern hos Primates (1902-08).
L-e.


Rugendas, tyska konstnärer. 1. Georg
Philipp R., målare, f. 27 nov. 1666 i Augsburg,
d. där 10 maj 1742, studerade i sin fädernestad, i
Wien och Venezia, slog sig ned i Augsburg 1695. Han
utbildade sig hufvudsakligen under inflytande af
Jacques Courtois (Bourguignon), men bibehöll dock
en viss själfständighet i teckning och färg. Han
målade bataljer och soldatlif. Arbeten af honom
finnas i museer i Braunschweig, Hampton court,
Wien, Augsburg och Schwerin, Köpenhamn, Stockholm,
Kristiania o. s. v. Hans teckningar och raderingar
stå högre än hans målningar. Bland raderingarna
märkas Fransmännen framför Augsburg 1703 och 1704
(6 blad) samt Karl XII till häst, drifvande fienden
framför sig och Prins Eugen till häst. R. blef 1710
direktör för akademien i Augsburg. Hans tre söner voro
skickliga etsare i svartkonstmaneret, som han äfven
själf utöfvade. Jfr monografi af Stillfried (1876).

2. Johann Lorenz R., den föregåendes
ättling i tredje led, målare och raderare, f. 1775, d.
1826, var direktör för tecknarakademien i
Augsburg, utförde förtjänstfulla tuschteckningar
samt stora blad i svartkonst och akvatinta (Napoleons
bataljer o. a.).

3. Johann Moritz R., den föregåendes son,
målare, litograf, f. 1802, d. 1858, studerade i
München för A. Adam och Quaglio, gjorde vidsträckta
resor, framför allt i Syd-Amerika, och utförde bl. a.
en mängd litografier till praktverket "Malerische
reise in Brasilien" (1827-35). Han bosatte sig
1847 i München. Sina mestadels geografiska och
etnografiska skisser och studier (omkr. 3,000) i
olja, akvarell och teckning testamenterade han till
bajerska staten. 1. C.R.N.* 2 o. 3. G-g N.

Rugga, text. Se Appretera, sp. 1250.

Ruggeri [rodjeri]. Se Rugieri.

Ruggiero [rodjerå]. Se Roger, sp. 615.

Ruggning, zool. Se Fjäder, sp. 485.

Rughman. Se Rugman.

Rugier (lat. rugii), östgermanskt folk, som sådant
sannolikt först bosatt i trakten af Weichsel-
1. Odermynningarna, hvarifrån de skola ha fördrifvits
af goterna (se d. o.) vid dessas öfverkomst från
Sverige. De bodde sedan en tid i Pommern, där de
anses ha gett namn åt Rügen. I början af 300-talet
vandrade de söderut och bosatte sig i nuv. Ungern (vid
öfre Theiss). Här underkufvades de af hunnerna (se
d. o.) och deltogo i Attilas tåg 451, men frigjorde
sig efter hans död och upprättade ett eget rike i
nuv. Nedre Österrike.
Besegrade af Odovakar (se d. o.) 487, anslöto de
sig till östgoterna (se d. o.) och medföljde på
Teoderiks (se d. o.) tåg till Italien 489. I det
stora östgotariket i detta land bildade de sedan en
egen afdelning, och med detta rikes fall försvunno de
liksom östgoterna ur historien. De norske rygerna
i Rogaland (se d. o.) utgöra ett stöd för, att
rugierna liksom andra östgermaner ursprungligen
bott i Skandinavien, d. v. s. varit nordgermaner
(se Germaner, sp. 1037-38). S. B.

Rugieri, Ruggeri [rodjeri], en på sin tid berömd
violintillverkarfamilj i Cremona, hvilken främst
företräddes af Francesco R., som var verksam
omkr. 1670-924 och hans son Vincenzo R. Vid sitt
namn fogade bägge tillägget detto il Per. Deras
violiner äro något högre och bredare än Amatis,
tonen fyllig och vacker.

Rugman (Rugh-), Jón, isländsk filolog, f. 1636 på
Rugstadr, Holums socken, Island, d. 1679 i Uppsala,
besökte skolan i Holum, relegerades från denna och
begaf sig till Köpenhamn 1658; men skeppet, hvarpå
han företog färden, uppbringades af svenskarna och
infördes till Göteborg. Där fick R. i Per Brahe en
välvillig gynnare, som sände fången till skolan
på Visingsö och kort därpå till Uppsala. R. fick
här stipendium med skyldighet att gå Verelius till
hända i dennes påbörjade arbete med den nordiska
fornlitteraturen, för hvilken R. än ytterligare
intresserade de lärde genom några från Island medförda
handskrifter. Efter krigets slut 1660 sändes R. till
Island för att samla handskrifter och återkom med
ett icke oansenligt förråd, som dock sedermera
till största delen förkommit. 1665 besökte R. i
samma ärende Köpenhamn. När antikvitetskollegium
1667 inrättades, förordnades R. jämte tre andra
studerande att hvarje sommar besöka Norge och
Island för liknande ändamål; men denna plan kom
ej till verkställighet, hufvudsakligen på grund af
bristande medel. R. anställdes emellertid som isländsk
translator vid kollegiet och utförde som sådan en
del arbete, hvaraf dock det mesta kommit att stanna
i manuskript. Af trycket utgaf han Greinir or þeim
gaumlu laugum (1669), innehållande diverse utdrag
ur isländska lagar och sagor, en öfversättning af
Snorre Sturlassons "Heimskringla" med titeln Norlandz
chrönika (1670), Mono-syllaba islandica (1676) m. m.
-rn. (V. G-l.)

Rugsund. Se Rugsundö.

Rugsundö, en 10,72 kvkm. stor,
långsträckt och bergrik ö, N. Bergenhus
amt, Norge. 116 inv. (1910). R. skiljes i
ö. från fastlandet af det trånga Rugsund.
K. V. H.

Ruha. Se Mandéer, sp. 727.

Ruhe, Algot Henrik Leonhard, författare, f. 3
nov. 1867 i Lund, där han vardt student 1887, aflade
tandläkarexamen i Köpenhamn 1892 och praktiserade
1896-1902 som tandläkare i Stockholm, hvarefter han
egnat sig uteslutande åt författarskap. Novellerna
Bakom fasaden (1901), Cyril och Irmelin (1902; ny
uppl. med titeln "Två om en kvinna", 1910), Svaga
herrar (1902) och romanen Den tredje Adam (1903)
äro ironiska skildringar från nutiden; Heliga kvinnor
(1905) utgör kåserier öfver katolska helgon. Menlösa
barn (1909), Den förbjudna frukten (2 uppl. 1910),
Virvlar (s. å.) m. fl. arbeten äro också modern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>