Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rumänien - Rumäniens krona. Se Ordnar (Rumänien), sp. 836 - Rumäniens stjärna. Se Ordnar (Rumänien), sp. 836 - Rumänit. Se Bärnsten, sp. 849 - Rumänska akademien. Se Rumänien, sp. 1163 - Rumänska kronorden. Se Ordnar (Rumänien), sp. 836 - Rumänska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Grekland, som ledde till ett afbrott i de
diplomatiska förbindelserna 1905–11. Territoriella
kraf kommo däremot i betraktande gentemot Bulgarien,
nämligen i den gamla frågan om Dobrudschas gräns,
och under första Balkankriget 1912–13 passade
R. på att genom hot om militärt ingripande i
Bulgariens rygg söka aftvinga det en förskjutning
af gränsen. Bulgarien var slutligen beredt att
medge Silistrias afträdande, men då det genom
andra Balkankriget 1913 kastade sig i strid med
sina öfverlägsna forna bundsförvanter, begagnade
R. tillfället och ingrep i juli på dessas sida i
kriget; dess armé trängde utan att möta motstånd
djupt in i Bulgarien. Bukarest blef platsen för
fredsförhandlingarna, och genom fredsfördraget af
10 aug. 1913 förvärfvade R. för sin del ett område
af Dobrudscha intill en linje från Donau v om
Tutrakan till Svarta hafvets kust s. v. om Balčik
(ung. 8,000 kvkm. med bortåt 300,000 invånare),
hvarjämte Bulgarien måste förbinda sig att slopa sina
gränsbefästningar. Det var frestande för R. att i det
1914 utbrutna världskriget fortsätta den kallblodigt
egoistiska politik, som i Balkankrigen förskaffat
det så betydande fördelar. En svår förlust led
R. strax i krigets början genom den gamle konung
Karls död, 10 okt. 1914. Hans under en nära 50-årig
regerings stormar befästa erfarenhet, hans alltid
samvetsgrant iakttagna ställning öfver partierna
och hans förtjänster om R:s odling, ej minst om
dess krigsväsens styrka, hade gett honom en stark
auktoritet både inåt och utåt. Som han med sin
drottning Elisabet af Wied (känd som författarinna
under namnet Carmen Sylva) ej efterlämnade några barn,
öfvergick kronan i enlighet med R:s författning,
familjeöfverenskommelsen i Sigmaringen af 21
nov. 1880 och senatens förklaring af 26 mars 1889
till konung Karls brorson, Ferdinand I (se d. o.,
sp. 58). Denne förklarade sig genast ämna fortsätta
farbroderns politik; personligen har han emellertid
framträdt långt mindre än denne, och R. har från
världskrigets början varit skådeplatsen för en
ytterst intensiv, särskildt på parlamentet och
pressen inriktad, agitation från båda de krigförande
stormaktsgruppernas sida. Starka strömningar för ett
ingripande ha också inom landet gjort sig märkbara,
särskildt från ententevänligt håll (Ionescu m. fl.),
medan tyskvännerna (Carp och hans meningsfränder)
fått vara nöjda, om neutraliteten kunde upprätthållas,
ehuru de icke dolt sina sympatier för en anslutning
till centralmakterna. Regeringen med Bratianu i
spetsen har emellertid hittills (jan. 1916) iakttagit
neutralitet. Riskerna af ett ingripande torde ha
synts för stora, i synnerhet efter centralmakternas
afvisande af det ryska anfallet mot Karpaterna och
deras segerrika offensiv i Polen och Serbien.
Litt.: Damé, "Histoire de la Roumanie contemporaine"
(1900), N. Iorga, "Geschichte des rumänischen
volkes", bd 2 (1905), och "Aus dem leben
könig Karls von R." (4 bd, 1894–1900, gällande
tiden till 1881 och återgifvande konungens egna
dagboksanteckningar). Litteratur på rumänska språket
finnes angifven i de båda förstnämnda arbetena.
H. B-n.
Rumäniens krona l. Rumänska kronorden.
Se Ordnar (Rumänien), sp. 836.
Rumäniens stjärna. Se Ordnar (Rumänien), sp. 836.
Rumänit. Se Bärnsten, sp. 849.
Rumänska akademien. Se Rumänien, sp. 1163.
Rumänska kronorden l. Rumäniens krona.
Se Ordnar (Rumänien), sp. 836.
Rumänska språket och litteraturen. Rumänska
språket (limb? român? äldre benämningar:
valakiska och dakoromanska) hör till romanska
språk (se d. o.), talas af nära 12 mill. människor och
har till område Rumänien, Banatet, Siebenbürgen
och Bukovina jämte språköar i Macedonien och
andra delar af Balkanhalfön. Det har sitt ursprung
i den från Rom 107 e. Kr. började koloniseringen,
men det romerska väldet blef i dessa trakter af
jämförelsevis kort varaktighet, så att de i dem
latintalande, länge nomadiska folkstammarna snart
lösgjordes från Roms inflytande och utsattes för ständig
och stark påverkan från grannfolken, slaver,
ungrare, turkar och greker. Från dem upptogo de i sitt
språk en mängd glosor och äfven språkljud m. m.,
hvarigenom detta blef väsentligt olika de öfriga
romanska språken. Att rumänskan dock tillhör deras
grupp, framgår tydligt däraf, att dess böjningsformer,
artikeln, pronomina, räkneord och flertalet
öfriga bestämningsord leda tillbaka till latinet; likaså
ett stort antal af de i hvardagsumgänget oftast
använda orden, såsom gå, stå, hand, fot o. s. v.
– En egendomlighet är, att dess bestämda artikel,
en fortsättning af lat. ille, liksom i svenskan och
bulgariskan anbringas som suffix i slutet af orden.
– Det dröjde länge, ända in på 1500-talet, innan
rumänskan framträdde som skriftspråk, ty i kulturens
tjänst användes i dessa nejder det bulgariska
språket (se d. o.), hvars alfabet, det cyrilliska,
sedan togs i bruk äfven för rumänskan. Med sin
rikedom på bokstäfver kunde det också ganska
noga ange rumänskans många språkljud. Omkr.
midten af 1800-talet uppstod en stark tendens att
närma sig den västeuropeiska kulturen, som ju
representeras af språkfränder. Detta framkallade
bemödanden att ersätta åtminstone de flesta cyrilliska
bokstäfverna med de motsvarande latinska. När
sedan konungariket Rumänien kom till stånd, blef
förbindelsen med Frankrike och Italien än lifligare
och satte sin prägel på särskildt den litterära
utvecklingen. Paris blef centralpunkten för de
bildningssökande rumänerna. Under sträfvan att
alldeles frigöra sig från det äldre alfabetet uppstodo
starka ortografiska divergenser och stridigheter, på
hvilka den efter franskt mönster stiftade Rumänska
akademien 1880 sökte göra slut genom att reformera
alfabetet och i samband därmed fixera rättskrifningen.
Dess senaste åtgärd i detta hänseende
daterar sig från 1904 och utgör ett än starkare
öfvergifvande af den äldre, etymologiserande
rättskrifningen för att närma sig den fonetiska, hvars
talrika representanter dock ej härmed kände sig
tillfredsställda, utan gingo än längre i denna
riktning och åstadkommo en rättskrifningsreform, som
numera ganska allmänt tillämpas. – Den, som
studerar rumänsk litteratur, får sålunda göra
bekantskap med minst fem olika skriftsystem: det
äldsta, med cyrilliska bokstäfver, samt dem med
latinskt alfabet, efter behof utvidgadt genom bokstäfver
med diakritiska tecken. Bland dem karakteriseras
det äldsta af ett ofta våldsamt närmande till ordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
