Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rumänska språket och litteraturen - Run. 1. Hand. - Run. 2. Sjöv. Se Gå för run - Run, pseudonym för A. V. Jäderin (se d. o.) - Runa. Se Runor - Runa, antikvarisk tidskrift - Runa, pseudonym för Elisabet Maria Beskow. Se Beskow 2. - Runafer - Runamo - Runciman, Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkliga eller supponerade ursprungliga latinska
form. De båda akademiska af 1880 och 1904 taga
progressivt afstånd från denna riktning. Den
yngsta skriftreformen slutligen får betraktas som
rent fonetisk. – Akademien har i sin stora ordbok
"Dictionarul Limbii Române" iakttagit skriftsystemet
af 1904, om hvilket Ov. Densușianu lämnar upplysning
i "La nouvelle orthographie de l’Académie roumaine",
1904. Af H. Tiktin i "Rumänisch-deutsches wörterbuch"
(utg. i Leipzig hos Harrassowitz) tillämpas
den senaste reformen, så äfven i Langenscheidts
"Taschenwörterbuch der rumänischen und deutschen
sprache" af Ghiță Pop, hvari därjämte noggrant anges
ordens exakta uttal.
För den på rumänska skrifna litteraturen brukar man
antaga tre perioder. Under den första, som räknas från
slutet af 1500-talet till omkr. 1710, var bulgariskan
det härskande litteraturspråket, och på rumänska
redigerades endast öfversättningar af andaktsböcker
(liturgiska och religiöst didaktiska skrifter)
jämte några krönikor. Under den andra, som sträcker
sig fram till 1830, var grekiskan dominerande,
men de rumänska skrifterna bli flera, ehuru till
innehållet ganska likartade med de föregående. Det
är först under den moderna perioden och i samband
med de politiska hvälfningarna, som den rumänska
litteraturen får ett mera allmänt intresse. Men
ännu var den litterära kulturen alltför ung för
att umbära utländska mönster, och dessa hämtades
numera från Frankrike och Italien, ehuru äfven
Tyskland öfvat inflytande. Bland denna periods mera
bemärkta skalder och skriftställare må i första
rummet nämnas Alecsandri (se d. o.). Han
uppsatte 1867 den på Rumäniens litterära kultur
inflytelserika tidskriften "Convorbiri literare"
och var äfven den förste att sprida kännedom om
landets ovanligt rika och anslående folkpoesi, som
till större delen utgöres af dansvisor, kärlekssånger
och episka ballader. Vidare skalden Bolintineanu
(se d. o.) samt de historiske skriftställarna Ghika,
Laurianu samt Negruzzi, far och son (se dessa ord). En
ny mera nationell riktning inleddes af Maiorescu
(se d. o.), kring hvilken slöto sig Iorga,
Hașdeu och den som skald rikt begåfvade Eminescu
(se dessa ord). Som allmänt omdöme kan sägas, att i
Rumänien det nya litterära lifvet ännu befinner sig
i sitt första utvecklingsskede.
Litt.: Språklig: Artiklar af Sandfeld Jensen
och Tiktin i Gröbers "Grundriss der romanischen
philologie" (I, 1906), W. Meyer-Lübke i "Die
romanischen literaturen und sprachen" (1909),
G. Weigand, "Rumänische grammatik" (1903),
Langenscheidts "Rumänische unterrichtsbriefe" af Pop
samt Weigand och Rizo, "Vocabulaire roumain-français"
(1908). – Litteraturhistorisk: Gaster, "Geschichte
der rumänischen litteratur", i Gröbers "Grundriss"
(II, går endast fram till 1830), Th. Cornel,
"La Roumanie littéraire d’aujourd’hui" (1903),
G. Alixiei, "Geschichte der rumänischen litteratur"
(1906) och H. Morf i "Die romanischen literaturen
und sprachen" (1909). – Talis Qualis har i 2:a
bandet af sina "Dikter" (1861) meddelat ett
urval rumänsk folkpoesi, som han öfversatt till
svenska under användande af W. von Kotzebues 1856
utgifna samling sådan poesi i tysk öfversättning.
P. A. G.
Run [ra’n], eng. (egentl. segling,
resa). 1. Hand. Stormlöpning, rusning till bank,
i kristider, af allmänheten för att utfå insatta
medel. - 2. Sjöv. Se Gå för run.
Run, pseudonym för A. V. Jäderin (se d. o.).
Runa. Se Runor.
Runa, antikvarisk tidskrift, utgifven (med växlande
tilläggstitlar) af Richard Dybeck, utkom med två
häften 1842, två 1843, åtta mindre häften 1844, ett
stort häfte årligen 1845 och 1847-50 samt i ny följd
med ett häfte årligen 1865 och 1869-76. Innehållet
utgöres af fornminnesbeskrifningar från flera svenska
landskap, nyupptecknade folkvisor, vallvisor,
folkdansar och lekar (med tillhörande melodier),
sägner, skrock och folkseder, gåtor, inhemska växtnamn
m. m. Texten belyses med prydliga litografiska
afbildningar.
Runa, pseudonym för Elisabet Maria Beskow. Se
Beskow 2.
Runafer, by och poststation i ryska guv. Estland,
vid landsvägen mellan Reval och Pernau, omkr. 50
km. från förstnämnda stad. Henrik Klasson Horn led
där 3 febr. 1567 ett svårt nederlag i en strid mot
polackerna.
Runamo, en klippa i skogen omkr. 2,7 km. från
Bräkne-Hoby kyrka i Bleking, bekant för sina
runliknande inristningar, som gett upphof till
en ryktbar arkeologisk tvist. Med anledning af
Saxo Grammaticus’ berättelse i företalet till
"Historia danica", att en inskrift rörande Bråvalla
slag blifvit ristad på en klippa i Bleking, togo
lärda män under flera århundraden den förmenta
inskriften vid R. i betraktande, men utan att kunna
tolka densamma. K. Danske videnskabernes selskab
ditsände 1833 en vetenskaplig kommitté, bestående
af bl. a. Finn Magnusen och geologen Forchhammer,
för att lämna en slutlig och nöjaktig undersökning
om detta märkvärdiga minnesmärke från nordens
forntid. Finn Magnusen trodde sig genom att läsa
inskriften från höger till vänster finna, att orden
voro "affattede i det oldnordiske sprog og udgjorde
fuldkommen regelrette, ja endog allitererede vers i
det saakaldte fornyrdalag, ogsaa kaldet Starkadarlag
(Stærkodders versmaal), sandsynligvis af det
kvad som denne kæmpeskjald siges at have digtet om
Braavalleslaget". Upptäckten väckte stor uppmärksamhet
och togs allmänt för god. Berzelius, som 1836 besökte
platsen, vågade dock betvifla Magnusens tolkning och
ansåg samtliga figurerna vara endast genom naturliga
inflytanden bildade sprickor i en gång af trapp
("Om Runamo och dess inskrift" i "Vitt. hist. och
ant. akad:s handlingar", d. 14, 1838). Denna åsikt
biträdde äfven Sven Nilsson (samma handlingar, d. 16),
men Magnusen sökte i sin 1841 offentliggjorda skrift
"Runamo og runerne" gendrifva Berzelius’ satser,
och han försvarade sina åsikter äfven emot Worsaae,
som i "Runamo og Braavalleslaget" (1844) kom till
enahanda resultat som Berzelius och Nilsson.
Runciman [Wnsimon], Walter, engelsk politiker, f. 19
nov. 1870 i South Shields, son till den framstående
skeppsredaren sir Walter R. (f. 1847), var 1896-1905
verkställande direktör för ett stort lastångarrederi,
valdes 1899 som liberal parlamentskandidat till
led. af underhuset, föll igenom vid valen 1900, men
har sedan 1902 oafbrutet tillhört underhuset. I de
liberala ministärerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
