Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ryggmärg
- Ryggmärgslidande. Se Ryggmärgssjukdomar
- Ryggmärgssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreningsstrimma, som förbinder ryggmärgens båda hälfter med
hvarandra. Insprängda mellan bak- och framhornens
nämnda ganglieceller, ligga slutligen diffust
fördelade ganglieceller ("strängceller"), hvilkas
uppgift är att förbinda olika
segment af ryggmärgens bak- eller framhorn med
hvarandra.
Fig. 3. Tvärsnitt genom ryggmärg, behandlad med
Golgis kromsilfvermetod. l spinalganglion, 2 bakre
sensibel rot, 3 främre motorisk rot, 4 framhorn med
motoriska ganglieceller, hvilkas neuriter bilda den
främre roten, 5 bakhorn med instrålningar från den
bakre sensibla roten.
Den hvita substansen innehåller icke
ganglieceller, utan endast gangliecellers
nervtrådsutskott, ordnade i knippen eller
"strängar". Baksträngarna (på mediala sidan af
bakhornen) innehålla till väsentlig del sensibla
trådar från spinalganglierna; sidosträngarna
och framsträngarna trådknippen från de delar
af centrala nervsystemet, som ligga ofvanför
ryggmärgen och inneslutna i kraniet och som
således leda impulser från sistnämnda områden
till ryggmärgen. Sidosträngarna föra äfven de
ledningsbanor, som förbinda de sensibla bakhornen
och Columna Clarki med ofvanför ryggmärgen
liggande hjärncentra. Baksträngar, sidosträngar
och framsträngar innehålla slutligen närmast
intill den grå substansen knippen af nervtrådar
tillhörande de olika ryggmärgssegmenten förbindande
strängcellerna. - Då således den hvita substansen
innehåller ledningsbanor, som dels äro sensibla,
funktionera i centripetal riktning, leda intryck från
kroppens och därmed äfven från ryggmärgens skilda
segment till hjärnan, och dels fortleda intryck
från hjärnan till ryggmärgens och därmed äfven till
kroppens skilda segment, äro motoriska, så torde lätt
kunna inses, att inom svansdelen af ryggmärgen bör
den hvita substansen vara tunnast, inom halsdelen,
i närheten af hjärnan åter, bör den ega sina största
dimensioner. Vid hals- och ländansvällningarna äro
gangliecellerna talrikast, den grå substansen således
mäktigast. - Redan länge har man haft kännedom om,
att framhornens och så äfven, ehuru mindre tydligt
framträdande, bakhornens ganglieceller varit
grupperade i sinsemellan skilda "kärnor". Det är
af ett synnerligen högt biologiskt intresse att
erfara, att dessa kärnor svara mot vissa bestämda
kroppsregioner eller, med andra ord, att kroppens
skilda områden äro projicierade på ett lagbundet sätt
på ryggmärgen. - Såväl den hvita som och i synnerhet
den grå substansen innehåller därjämte "nervkitt"
eller gliaväfnad, hvilken tjänar som stödje- och
näringsväfnad för nervelementen. Gliaväfnaden å sin
sida hämtar näringsmaterial ur de rikliga blodkärlnät,
som från ryggmärgens närmast liggande beteckning,
pia mater,
intränga och utbreda sig i den hvita och framför allt
i den grå substansen. E. Hgn.
Ryggmärgslidande. Se Ryggmärgssjukdomar.
Ryggmärgssjukdomar. Ryggmärgen kan angripas
af sjukdomar på flera olika sätt. På grund af
dess väl skyddade, men också tätt inneslutna
läge inom sina hyllen, ryggmärgshinnorna, i den
trånga ryggradskanalen blir ryggmärgen sålunda lätt
lidande vid sjukdomar, som primärt angripa ryggradens
kotor och ryggmärgens hinnor. Ryggradskotorna kunna
sålunda krossas eller brytas genom yttre våld, såsom
fall, stötar, skott- och huggskador m. m. Efter
en stöt kan en s. k. ryggmärgskommotion, med
vanligen öfvergående förlamningsfenomen, uppträda. -
Ryggradens kotor kunna angripas af bentuberkulos och
af denna sjukdom frätas sönder (karies), bli säte
för svulstbildningar (kräfta etc.) eller angripas af
kroniska reumatiska sjukdomar, t. ex. s. k. arthritis
deformans. Vid alla dessa tillfällen kan kotornas
form förändras, flisor insprängas i ryggmärgen eller
sekundära varbildningar med stora abscesser såsom vid
tuberkulos uppkomma. Följden häraf blir i allmänhet,
att den i närheten liggande ryggmärgen och dess
hinnor sammantryckas, rubbningar i nervledningen genom
ryggmärgen uppkomma, och en del olikartade symtom af
en ryggmärgssjukdom blir häraf följden. Det typiska
exemplet härpå är den s. k. kompressionsmyeliten,
sådan den vanligast uppträder vid de ingalunda
sällsynta tuberkulösa kotinflammationerna. Till
en början kan rubbningen framkallas af det rent
mekaniska trycket på ryggmärgen, men då detta egt rum
någon tid, uppträder gärna inom denna en mer eller
mindre utbredd degenerationsprocess. Symtomen äro
naturligtvis beroende af hvilken del af ryggmärgen,
som träffats af kompressionen, och utlösas från alla
de kroppsdelar, hvilkas ledningsbanor måste passera
genom det angripna området. Sitter sålunda skadan i
hals-(cervikal-)delen af ryggraden, kunna såväl de
motoriska som de sensibla ledningarna till armarna,
bålen, de vegetativa organen (tarm, blåsa m. m.) och
benen angripas. Har åter en längre ned i bröst- eller
länd-(lumbal-)delen belägen kota blifvit säte för
sjukdomen, gå armarna fria från sjukdomssymtom. Dessa
äro vanligen först och främst utbredda symmetriska
förlamningar af rörelseförmågan (-paraplegier) i
extremiteterna, stundom åtföljda af olika slag af
känselrubbningar och i de flesta fall af rubbningar
i urinblåsans och tarmens funktion, åtföljda af
s. k. inkontinens i dessa organ, d. v. s. oförmåga hos
dem att tömma sig. Första villkoret för behandlingen
af dylika ryggmärgssjukdomar är, att kotaffektionen
om möjligt får läka ut. Härtill fordras en fullkomlig
stillhet och hvila för ryggraden, hvilken åstadkommes
genom sängläge på ryggen, fixering genom vikter,
s. k. sträckförband, eller genom ingipsning
af ryggen etc., f. ö. bästa möjliga hygieniska
behandling, god nutrition, vård af huden, tappning
af blåsan etc. För att en till kotorna lokaliserad
bentuberkulos skall kunna utlakas, fordras ofta en
årslång behandling. Då svulstbildningar förefinnas,
är en utläkning vanligen omöjlig på grund af svulstens
benägenhet att tillväxa. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0719.html
