Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen. II. Den moskovitiska litteraturen till Peter den Store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II. Den moskovitiska litteraturen till Peter den
store. Under det tatariska oket sjönk den allmänna
bildningen betydligt, och skolväsendet, som
grundlagts redan under Vladimir den helige, försummades
totalt. Prästerskapet var okunnigt, och klosterlifvet
urartade. Genom Moskvas politiska uppsving ökades
emellertid åter det historiska och religiösa
bildningsintresset småningom; utländska teologer inkallades,
och under Ivan IV:s regering trädde Ryssland i
närmare förbindelse med Europa. Klostren, hvilkas
antal vid slutet af medeltiden betydligt ökats,
särskildt i de norra landsdelarna, kunde icke alldeles
undandraga sig den nya tidens kraf. Framför allt
gällde det att upphjälpa skolväsendet och revidera
de förvanskade bibeltexterna, men dessa
reformansatser stötte på kraftigt motstånd från det
vidskepliga folkets och det okunniga prästerskapets sida
och lade grunden till den stora schismen, raskol
(se Raskolniker). Den 1518 inkallade Maksim
Grek (d. 1556) fick i uppdrag att granska
handskrifterna och beriktiga öfversättningarna, men
anklagades för kätteri och dog i fängelse. Ivan
inkallade 1551 för att ordna de kyrkliga förhållandena
ett kyrkomöte, synod, som i "Stogláv" besvarade
de framställda frågorna rörande litteratur,
kyrkotukt, skolor m. m. Synoden leddes af metropoliten
Makarij (d. 1563), som utgett kalendariska
helgonlegender med titeln "Tjeti minéj". Af
synnerligen stort kulturhistoriskt värde är den munken
Silvester (d. omkr. 1566) tillskrifna sedeläran
"Domostrój", som ger en mörk bild af det dåtida
ryska familje- och samhällslifvet. Märklig är den
brefväxling, som fördes mellan Ivan IV och furst
Andrej Michajlovitj Kurbskij
(1528—88), liksom också den sjuklige tsarens skrifvelse till
igumenen af Kirillo-Bjelozerska klostret rörande
munkarnas sedefördärf. Genom sin psykologiska
studie af tsaren (1578) lade furst Kurbskij en grund
till modern rysk historieskrifning. Från början af
1500-talet förskrifva sig de senare stadskrönikorna:
den 4:e novgorodska krönikan (till 1496) och den
därsammastädes upptecknade Sofiakrönikan,
Voskresénska krönikan (till 1541), Tverska,
Nikonovska, Pskovska krönikan m. fl. Den s. k.
"Stepennaja kniga" (Trappstegsboken), hufvudsakligen
redigerad af Makarij och sedan fortsatt till 1645,
är ett historiskt arbete af genealogisk art. Af
tvifvelaktigt historiskt värde äro många i klostren
upptecknade legender om ryska bragder, t. ex.
Alexander Nevskijs seger öfver svenskarna 1240, svenske
konungen Magnus’ bikt på dödsbädden, Batus
angrepp och Moskvas eröfring af tatarerna, mordet på
ryska furstar o. d. "Igorkvädet" fick dåliga
efterbildningar i "Zadónstjina" och Sången om
Mamajs besegrande, som förhärligade Dimitrij
Ivanovitj Donskojs seger på Snäppfältet 1380, det förra
skrifvet af biskop Sofronij i Rjazan. Den
apokryfiska litteraturen frodades rikligt, hämtande stoff
ur Palejí (bibliska historier) och gamla krönikor,
och fortplantades muntligt af vallfärdare (palómniki
l. kalíki). Det märkligaste bland dessa alster var
den s. k. Dufvoboken (Golubínaja kniga), en virrig
religionsfilosofi, byggd på bibliska sägner och
legendariska anekdoter, men äfven innehållande
folkpoetiska och etnografiska antydningar af
kulturhistoriskt värde. Historiskt och geografiskt viktiga
äro åtskilliga österländska reseskildringar.
Igumenen Daniil företog i början af 1100-talet en
vallfärd till Jerusalem och skildrade den i en, dock
långt senare upptäckt afskrift af 1475, som jämte
apokryfiska uppgifter innehåller samvetsgranna
notiser om Palestinas topografi och beskrifver en
påsknatt vid den heliga grafven under konung
Balduins regering. Ärkebiskop Antonij af Novgorod
(d. 1231) beskref Konstantinopels kyrkliga
sevärdheter omedelbart före stadens förstöring af
korsfararna, och köpmannen Afanasij Nikitin har
efterlämnat en skildring af sin 1466—72 företagna
resa till Indien öfver Kaspiska hafvet och Derbent.
Med italienska kulturen knöts den första
bekantskapen genom metropoliten Isidors, biskop Avraams
af Suzdal och munken Simeons resa till kyrkomötet
i Florens 1439; men först 1656 företogs den första
sjöresan till Medelhafvet från Archangelsk af
vojvoden Tjemodanov, som härom skref en
dagbok. Från samma århundrades midt förskrifva
sig Fedor Bajkovs skildring af en diplomatisk
resa till Kina och köpmannen Fedor Kotovs
något tidigare färd till Persien. Rent fantastisk är
naturligtvis den halft teologiska litteratur, som sökte
utröna — det geografiska paradiset och helvetet,
t. ex. den novgorodske ärkebiskopen Antonijs
(d. 1352) på novgorodska "skepparhistorier" och
orientaliska fabler byggda beskrifning på
världshafvet. Den teologiska litteraturen fick en polemisk
karaktär. Metropoliten Kiprian i Moskva (d.
1406) siade världens snara undergång — ett
älsklingsämne för den ryska folkfantasien — och
opponerade sig mot, att klostren hade egen jord. Framför
allt sökte kyrkan bekämpa det uppspirande
sektväsendet. I slutet af 1300-talet uppkommo de s. k.
strigólnikerna (se d. o.) och efter dem den
s. k. judaiserande sekten, som förkastade
helgondyrkan, sakrament m. m. Mot dem uppträdde
metropoliten Fotij (d. 1431) och den energiske
ärkebiskopen af Novgorod, Gennadij (d. 1504). I
spetsen för de "judaiserande" stod Josif
Volotskij (d. 1515), grundläggaren af det Volokolamska
klostret, hvilken i sin skrift "Prosvjetitel"
(Upplysaren) framlade sin trosbekännelse. Han
försvarade klostrens jordeganderätt mot den renlärige Nil
Sorskij (d. 1508), som ville återställa den forna
torftigheten och försakelsen i munk- och eremitlifvet.
På 1600-talet blef brytningen mellan statskyrkan
och den religiösa oppositionen fullständig, då den
kraftfulle patriarken Nikon (d. 1681) brutalt
reviderade den ortodoxa liturgien och de grekiska
texterna. I spetsen för de "gammaltroende" stod
protopopen Avvakum (bränd på bål 1681), som
efterlämnat en intressant skildring af sin förvisning
till Sibirien. — Den världsliga litteraturen ledde
sitt ursprung från de apokryfiska medeltidsskrifter,
som öfver Konstantinopel kommo från Österlandet
och antiken, t. ex. sägnerna om "Barlaam och
Joasaf", "Trojanska kriget", "Alexander den store",
"Om babyloniska riket", "Gesta Romanorum",
"Salomon och Kitovras", den från den
västerländska riddarepiken lånade "Bová Koroljévitj" m. fl.
Från 1600-talet föreligga handskrifter med rent
folkliga motiv, ofta af satiriskt innehåll, t. ex.
Basarga och hans son Borzomysl, den lustiga, på
österländskt stoff byggda bondesatiren Sjemjakas
dom (Sjemjákin sud) och den sarkastiska
djurfabeln Jers Jersóvitj. Dryckenskapen gisslades i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
