Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen. II. Den moskovitiska litteraturen till Peter den Store - Ryska litteraturen. III. Från Peter den store till Pusjkin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
versifierade allegorien Gore-Zlotjastie samt
moraliserande folksägner om vinets uppkomst och
fördärfliga verkningar. Mot historisk bakgrund
aftecknar sig den från midten af 1600-talet
härstammande berättelsen om den syndige köpmanssonen
Savva Grudtsyn, en smula erinrande om den tyska
Faust- och den polska Twardowski-sagan. Rent världslig
i modern mening är den lustiga skälmromanen
Frol Skobjejev och stolniken Nardin-Nastjokins
dotter Annusjka 1680 (tr. 1853) med realistiska
anspelningar på det ryska samhällslifvet. 1564
trycktes den första boken i Moskva, men tryckeriet
förstördes sedan af pöbeln. En ny väckelse kom från
det lill-ryska Kiev, där Peter Mogila (1597-1646)
1631 grundlade det sedan till akademi ombildade
kollegiet, hvarur många lärda män framgingo. Redan
1581 hade furst Konstantin Ostrozjskij utgett
bibeln i kyrkoslavisk öfversättning. I Moskva
grundlades den s. k. patriarkalskolan vid Tjudovska
klostret efter mönster af Peter Mogilas brödraskola
i Kiev i skolastisk anda, och därigenom fingo
västerländska mysterier och skoldramer insteg i
Ryssland. Efter Lill-Rysslands inkorporering i det
moskovitiska tsardömet (1667) ökades förbindelserna
mellan de båda ryska folkstammarna, och framstående
språkkännare riktade den ryska litteraturen. Betydande
författare voro Simeon Polotskij (d. 1680) och
Dimitrij Tuptalo Rostovskij (d. 1709) från Kievska
akademien. Den förres bibliska mysterier röja redan
öfvergången till en ny tid genom realistiska inlägg
af folklig art, och det världsliga elementet fick
insteg i dramatiken genom farsartade interludier
(mellanspel), hvilkas satir ofta riktade sig mot
raskolnikerna. I Moskva spelades 1672 det första
dramat, Ester eller Artaxerxes’ död, inöfvadt
af en inflyttad tysk. Af stort historiskt värde
är den i Uppsala förvarade handskrift, som till
författare har emigranten Grigorij
Kotosjichin (afrättad 1667) och ger en ingående skildring af det
moskovitiska samhällsskicket på 1600-talet. En märklig
rysk samhällsskildrare var äfven sydslaven Križanic
(f. 1617), "den förste panslavisten", som uppställde
nya statsteorier. Jordmånen var förberedd för den
märkliga omhvälfning, som inbröt med 1700-talet och
bär Peter den stores namn.
III. Från Peter den store till Pusjkin. Peter
den stores praktiska reformarbete tog sig på det
litterära området först uttryck i förenkling af det
slaviska alfabetet med moderniserade skriftecken,
den s. k. grazjdanskij sjrift, och det första
tryckalstret blef en geometri af 1708. Om det nordiska
kriget utkom 1713 ett litet arbete, Kniga Marsova,
och vicekanslern Sjafirov samt den i Västerås
som fånge bosatte furst Chilkins sekreterare
Mankjejev (Mankiev) författade historiska verk
(tr. 1770). Endast två romaner i öfv. från tyskan
trycktes under Peters regering, men den pedagogiska
litteraturen främjades genom navigations- och
räkneskolor samt genom den af tsaren planlagda
vetenskapsakademien, som dock e] invigdes förrän
under Katarina I (1726). Den efter tysk förebild
skrifna Ärbara ungdomsspegeln bröt kraftigt mot
"Domostrojs" barbariska åskådningssätt. Peter I:s
egna skrifter (bref, utkast, förordningar m. m.) äro
mycket talrika och fylla redan 6 digra volymer. Hans
främste kulturelie medhjälpare var den lill-
ryske ärkebiskopen af Novgorod, Feofan
Prokoovitj (1681-1736), som sökte reformera
den ryska statskyrkan genom det s. k. Andliga
reglementet ("Duchovnyj reglament") och lade den
första grunden till en nationell dramatik genom
den 1705 i Akademien uppförda "tragikomedian"
"Vladimir", som i upplysningssyfte behandlade
Rysslands kristnande. En annan andlig märkesman
var metropoliten af Rjazan, Stefan Javorskij
(1658-1722), som från katolsk synpunkt polemiserade
mot protestantismen. Af stort kulturhistoriskt
intresse äro bonden Pososjkovs (omkr. 1670-1726)
"Zavjestjanie otetjeskoje" (Faderligt testamente),
en moralisk och nationalekonomisk förbättring af
"Domostrojs" kärfva, mörka sedelära, och de för
sin tid epokgörande böckerna om fattigdom och
rikedom (1724, "Knigi o skudosti i bogatstvje"),
hvari gamla och nya åskådningssätt bryta sig mot
hvarandra. Reselitteraturen sköt fart. Grefve Andrej
Artamonovitj Matvjejev (1666-1728) skildrade sina
reseintryck från Frankrike 1705, och diplomaterna
furst Boris Kurakin (1676-1727) och Petr Andrejevitj
Tolstoj (1645-1729, L. N. Tolstojs greflige stamfader)
från Italien. Historieskrifningen främjades genom
V. N. Tatistjev (1685-1750), som författade en rysk
historia och ett samhällsskildrande "testamente"
(duchovnja). Furst Antioch Kantemir (1709-44)
grundlade den moderna ryska vitterheten i reell
mening genom sina af Boileau påverkade satirer,
och den pseudoklassiska litteraturens teori
utvecklades af den flitige öfversättaren Vasilij
Tredjakovskij (1703-69), som trots sin dåliga
smak och ringa begåfning hade ett fint öra för
språkligt välljud och rytm. De andliga frukterna
af tsar Peters banbrytande arbete började visa sig
under kejsarinnan Elisabets regering (1741-62):
då ombildades Vetenskapsakademien (1747), det första
ryska universitetet upprättades i Moskva (1755), och
konstakademien inrättades (1757). Dessa kulturella
sträfvanden fingo sitt mäktigaste uttryck i den
mångsidige, snillrike naturforskaren, historikern
och poeten Michail Lomonosov (1711-65), som i den
ryska poesien införde den franska odediktningen. Den
franska dramatiken fick insteg genom A. P. Sumarokov
(1718-77), som också skref fabler, oden och
satirer. Från Elisabets regeringstid finnas åtskilliga
intressanta memoarer, hvaribland furstinnan Natalja
Dolgorukovas (1714-71) skildring af sin makes
förvisning till Sibirien (tr. 1858). Den nyupprättade
vetenskapsakademien måste dock - frånsedt Lomonosov
- ännu hämta sina bästa krafter från Tyskland:
historikern G. S. Bayer (1694-1738), som först
uppställde teorien om varjagernas skandinaviska
ursprung, den sibiriske forskningsresanden
G. F. Miller (1705-83) och den lärde Nestor-tolkaren
A. L. v. Schlözer (1735-1809). Med Katarina II
(1762-96) infördes "upplysningsfilosofien" i Ryssland,
och för ryska språkets vård grundlades 1783 den 1835
med vetenskapsakademien införlifvade Ryska akademien,
hvars första president furstinnan Jekaterina Dasjkova
(1743-1810) blef. Katarina II var själf mycket
flitig med pennan. Hon redigerade egenhändigt en
på italienaren Beccaria och fransmannen Montesquieu
grundad samhällslära, som i form af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
