Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rysk-japanska kriget 1904-05
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan 4 april stötte denne med sitt flaggfartyg
på en japansk mina och gick under med man och
allt. Amiral Witthöft, som nu fick befälet, iakttog
större försiktighet, och sedan 1:a japanska armén
gått öfver floden Jalu, kunde följande arméer
landsättas allt närmare fästningen utan att ryska
flottan gjorde något försök att ingripa. Enligt den
ryske militärförfattaren Klado var det ock endast till
följd af ryssarnas overksamhet, som 2:a armén lyckades
landstiga vid Bitsivo i maj på 120 km. afstånd från
Port Arthur och 3:e armén vid Dalnij i juni på endast
40 km. afstånd från samma ort. Witthöft förhöll
sig fortfarande overksam. Japanska flottan hade
emellertid äfven den lidit allvarliga förluster och
vid olika tillfällen förlorat inalles 2 slagskepp och
l kryssare. Samtidigt hade å ryska sidan de i krigets
början skadade skeppen åter reparerats. Witthöft
tvangs nu 23 juni på order af vicekonungen att göra
ett försök att bryta blockaden, men misslyckades
under allvarliga förluster. När japanerna sedermera
i början af aug. inneslöto fästningen och började
beskjutningen med kastpjäser af grof kaliber,
blef faran för fartygen så stor, att ännu ett
utbrytningsförsök måste göras (10 aug.), hvilket
likaledes misslyckades med än större förluster. Den
starkt medtagna ryska flottan var nu fullständigt
lamslagen, dess artilleri fördes i land, och fartygen
lades upp för att slutligen (dec. s. å.) det ena
efter det andra skjutas i sank af fiendens artilleri.
Landkriget. Stridskrafterna utgjordes vid krigets
början på ryska sidan i Mandschuriet och på
Liau-tung-halfön af: 72 bataljoner, 42 skvadroner, 200
kanoner och 8 kulsprutor eller inalles 110,000 man. På
väg till krigsskådeplatsen befunno sig ytterligare
9,000 man. Men vägen var lång, i rundt tal 8,500 km.,
och för transporterna förfogade man endast öfver en
enkelspårig järnväg, på midten afbruten af sjön
Bajkal, som till en början måste passeras med
fotmarscher öfver isen, sedan på fartyg. Först på
hösten 1904 blef förbindelsebanan rundt sjöns södra
ända färdig. Transportförmågan ökades så småningom
genom trafikministern furst Chilkovs energiska arbete
från 3 till 10 tågpar i dygnet, men farten kunde ej
uppdrifvas till mer än 9,5 km. i timmen i medeltal,
raster inräknade, och transporten tog i rundt tal 40
dygn från Petersburg till Liau-jang. Mobiliseringen
utfördes ej heller efter den omsorgsfullt utarbetade
stora mobiliseringsplanen, utan partiellt med mindre
områden och styrkor för hvarje gång. Genom den
ojämna fördelningen af bördan, som häraf blef en
följd, ökades den redan förut stora motviljan mot
kriget. Mobiliseringen försvårades än ytterligare
och tog intill 40 dagar för infanteriregemente,
24 dagar för kavalleriregemente och 51 dagar för
artilleribrigad. De mobiliserade förbanden voro ej
heller i krigets början alltid af förstklassig
beskaffenhet. Så nöjde man sig efter att ha
kompletterat de å krigsskådeplatsen helt eller delvis
redan befintliga 1:a–4:e sibiriska samt 10:e och
17:e europeiska kårerna med s. k. reservtrupper
af lägre valör i 5:e och 6:e sibiriska kårerna,
ett allvarligt fel, som sannolikt åtminstone delvis
finner sin förklaring i det mången gång spända
förhållandet mellan myndigheterna i hemorten och å
krigsskådeplatsen. – Utrustning
och beväpning voro i stort sedt fullt
moderna. Fältartilleriet var t. o. m. kraftigare än
det japanska, men man saknade bergsartilleri, en
brist, som mången gång visade sig ödesdiger i den
bergigare delen af krigsskådeplatsen, som vidtog
omedelbart öster om mandschuriska järnvägen. En
annan brist var, att fältartilleriet endast var
utrustadt med granatkartescher och sålunda i stort
sedt utan verkan mot fasta mål, såsom befästningar
och bebyggda orter, hvilka erfordrade beskjutning med
spränggranater. Artilleriet hade nyss ombeväpnats och
var ännu ej förtroget med det nya vapnet, blottade sig
i början af kriget oförsiktigt i öppna ställningar och
sökte sedan alltför envist skydd genom eldgifning från
dolda ställningar. Elden afgafs ofta nog utan enhetlig
ledning, på stora afstånd och utan nödig samverkan
med infanteriet. Utbildningen af infanteriet var ledd
i Dragomirovs anda. Bajonettanfallet ansågs ensamt
afgörande, elden försummades och afgafs hufvudsakligen
i salfvor. Konsekvent gjordes eldlinjen svag, under
det att man höll tillbaka starka reserver, som mången
gång aldrig kommo till användning. Uppträdandet
i sin helhet var schematiskt. Initiativ och
själfverksamhet saknades. Kavalleriet bestod
hufvudsakligen af kosacker och uppträdde i regel mera
som beridet infanteri, under det att spaningstjänsten
försummades. Högsta befälet öfver såväl landtarmén
som flottan utöfvades af vicekonungen Aleksejev. Under
denne fördes till en början befälet öfver armén af den
gamle general Lenevitj, men det öfvertogs 20 febr. af
förutvarande krigsministern general Kuropatkin.
Japanerna förfogade vid krigets början öfver
13 fördelningar om 12 bataljoner, 3 skvadroner
och 6 batterier samt 2 själfständiga kavalleri-
och 2 artilleribrigader, inalles linjetrupper
156 bataljoner, 55 skvadroner och 714 kanoner,
hvaraf 198 bergskanoner och 30 12 cm. haubitser,
eller i rundt tal 220,000 man. Dessutom uppsattes
reservformationer, i regel formade på brigader om
8 bataljoner, 2 skvadroner och 36 kanoner. Till en
början bildades 5 dylika brigader med omkr. 50,000
man. Antalet ökades alltjämt, så att vid krigets
slut styrkan lär ha uppgått till 150 bataljoner utom
specialvapen. – Oberäknadt depåtrupper och landstorm
förfogade sålunda japanerna vid krigets början öfver
mer än dubbel öfverlägsenhet. Genom ofvan omförmälda
uppskof med trupptransporterna förlorade emellertid
japanerna detta försprång. Nya reservtrupper
uppsattes visserligen, som ofvan nämnts, oafbrutet,
men denna ökning kunde dock ej hålla jämna steg med
det krafttillskott ryska armén erhöll hemifrån. Då
hufvudkrafterna i aug. sammandrabbade vid Liau-jang,
var redan den numeriska öfverlägsenheten på ryssarnas
sida, och de behöllo denna sedan oafbrutet till
krigets slut. Det måste i alla fall anses som ett
organisatoriskt kraftprof, att den japanska armén,
under närmast föregående årtionde fördubblad till
sin styrka, under krigets gång trots ofantliga
förluster kunde ytterligare mångdubblas, så att den
till slut räknade på krigsskådeplatsen, enligt ryska
generalstabsverket 442,000, enligt Kuropatkin 600,000
man, utom i hemorten mobiliserade stridskrafter af
minst lika stor styrka. Sammanhållningen kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
