Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Nationalitet - Ryssland. Ytbildning och vattendrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i guv. Saratov (tills. 1,8 mill.). Mindre svenska
kolonier finnas i Estland, hufvudsakligen på öarna
Ormsö, Nuckö m. fl. (tills. 6,000) samt på den till
Livland hörande Runö (300). Likaledes finns en svensk
koloni vid Dnjepr i guv. Cherson, Gammelsvenskby
(se d. o.), och i trakten kring Baku bo några hundra
svenskar.
Ytbildning och vattendrag. Allmän öfversikt
ges i art. Europa, sp. 1070. Med hänsyn till de
lösa jordlagren kan R. delas i två stora områden,
istidsaflagringarnas och svarta jordens. Det förra
omfattar hela norra R. till en linje från Lemberg
öfver Kiev, Tula, Nizjnij-Novgorod, Kazan och Perm,
därefter utefter foten af Ural mot n. Det glaciala
täcket är på sina ställen så mäktigt, att det på
vida områden alldeles döljer berggrunden, på andra
åter träder denna i dagern. I nordligaste R. äro
glacialaflagringarna i sin ordning öfverlagrade af
Ishafvets slam, ty detta sträckte sig mot slutet
af istiden långt in öfver dessa trakter och stod i
förbindelse med Östersjön. Vid samma tid utbredde
sig Kaspiska hafvet öfver hela den kaspiska
sänkan upp till Obsjtjij syrt och har kvarlämnat
sina aflagringar därstädes. Den södra delen af
R. upptages af svarta jorden (ry. tjernozio’m), en
genom vinden ditförd aflagring (löss, se d. o.),
som utgör stäppens mark och utmärkes genom stor
fruktbarhet. Lössaflagringarna nå en mäktighet af 20
m och äro i mellersta R. alldeles sammanhängande;
i södra R. åter tränger berggrunden på många
ställen upp. – Med hänsyn till vegetationen utgöres
R. n. om polcirkeln (i Petjora-bäckenet ända till
63° n. br.) af en botten-frusen tundra (se d. o.),
som gör det omöjligt för träd att växa där. Mot
s. öfvergår tundran småningom i en skogsregion,
som utbreder sig till södra kanten af området
för de glaciala aflagringarna (endast i Ural går
skogen sydligare, ända till Orenburg). Därefter
följer stäppens region, en fortsättning af sydvästra
Sibiriens. Stäppens trädlöshet beror i främsta rummet
på klimatiska förhållanden: en sträng vinter och en
ytterst varm och torr sensommar, alltså med en kort
vegetationstid på våren och försommaren, alltför
kort för att tillåta trädvegetation. I norra delen
af svarta jordens område finnes vid floderna ännu
trädväxtlighet, medan området närmast Svarta hafvet är
alldeles kalt. Ett särskildt område äro de kaspiska
saltstäpperna och halföknarna. På den salthaltiga,
sandiga eller lerjordsartade botten, som fordom
täcktes af Kaspiska hafvet och som har extrema
temperaturväxlingar och mycket ringa nederbörd,
är växtligheten ytterst torftig, där ej konstgjord
bevattning framkallar åkerbruk.
Från Ural utgå åt n. v. de 600 km. långa, omkr. 80
km. breda och intill 310 m. höga Timanbergen, som
i v. begränsa Petjorabäckenet. Dock finnes en lucka
mellan sydligaste Timan och Ural, hvilken möjliggör
en lätt förbindelse mellan Petjora och Volga (medelst
Karna, som genom kanal är förenad med Petjora) samt
Dvina (genom dess ena källflod Vytjegda). Timanbergen
dela norra R. i två lågslätter, Petjorabäckenet i
ö. samt Mesens, Dvinas och Onegas område i v. I det
förra träffas under ishafssedimenten, i flodernas
djupa erosionsdalar jura och krita och vid foten
af Ural perm och stenkolsaflagringar. Utanför kusten
ligger ön
Kolgujev. I Petjorabäckenet bo syrjäner och ett fåtal
ryssar. Området är det kallaste, minst odlingsbara,
på vägar fattigaste samt glesast befolkade i hela R. –
V. om Timan är landet en låg, af grunda floddalar
sönderskuren taffel. De nämnda floderna utmynna i
breda trattmynningar. Berggrunden är mest perm, vid
Onega devonisk och stenkolsformationer, täckta af
glaciärbildningar. Norra delen är tundra, den södra
hör till skogsområdet. Åkerbruket är torftigt, och
invånarna lefva hufvudsakligen af skogsafverkning,
jakt och fiske. Hela den till Ishafvet afvattnade
delen af R. har en areal af 1,2 mill. kvkm., men
med endast 2 mill. inv., mest storryssar, blott i
s. ö. syrjäner. Kolahalfön och Finland höra geologiskt
tillsammans med Skandinaviska halfön (Fennoskandia,
se Finland, sp. 274). – Den nordryska landhöjden
(Sje’vernija Uvalij), som utgår från Ural åt v.,
skiljande Volgas tillflöden från de floder, som
rinna till Ishafvet, försvinner nästan alldeles vid
staden Vologda, där en af sjöar och träsk uppfylld
slätt på 100–200 m. höjd vidtar (den s. k. tjudiska
slätten), hvilken möjliggör kanalförbindelser
mellan Volga och floderna till Östersjön och Hvita
hafvet. De båda sjöarna Ladoga och Onega ligga i
ett lågland, öfver hvilket en gång Ishafvet stod
i förbindelse med Östersjön, en förbindelse, som
ännu icke alldeles afbrutits (se Onega 1). Genom
Svir utfaller Onega i Ladoga, som afflyter genom
Neva till Finska viken. – V. om tjudiska slätten,
s. ö. om Ladoga, börjar den västryska landhöjden,
som når nära 300 m. och i en stor båge går först
åt s., därpå åt s. v. och v. ända till gränsen af
Ostpreussen, där den fortsattes af den preussiska
sjöplatån. Dess högsta parti är Valdaihöjden,
ett viktigt hydrografiskt centrum (Volga, Düna,
Lovat, Msta), men hvars höjd icke är betydlig
(321 m..). Äfven orografiskt är Valdai af vikt,
ty därifrån går mot s. den centralryska platån. Den
västryska landhöjden genombrytes af Düna och Njemen;
n. och v. om den ligger det baltiska kustlandet,
genom ett lågland från nedre Njemen öfver Düna till
Ladoga skildt från landryggen. I detta lågland ligger
sjön Ilmen. Det baltiska kustlandet är en taffel af
kambrium, silur och devon och delas i midten genom en
djup sänka (med sjön Peipus) i två delar. Ingermanland
i ö. och Estland samt Livland i v. Den förra delen
når till högst 173 m., den senare ända till 324
m. Silurtaffeln fortsätter ut till öarna i v., af
hvilka Ösel och Dagö äro de största. Emellan Rigaviken
och Peipus ligger en kuperad, af glaciäraflagringar
täckt devonisk platå, Aaplatån ("livländska Schweiz"),
af intill 313 m. höjd. Dunas dal är en bred sänka,
hvari floden eroderat sin bädd; s. om denna höjer
sig kurländska platån (190 m.) af förhärskande
devoniska lager, längst i s. af perm och jura. –
Ryska Polen hör genom sitt läge och sin natur till
Väst-Europa. Dess norra del tillhör det nordtyska
låglandet och afvattnas genom floder, som utfalla
på tysk mark (Weichsel med bifloder). Den sydvästra
delen är ett land af kullar, hvilka sammanhänga med de
schlesiska bergen. V. om Sans förening med Weichsel
höja sig de polska mellanbergen af veckad paleozoisk
skiffer, kalk och kvartsit, hvilken senare bergart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
