Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Klimat - Ryssland. Flora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och juliisotermerna gå från v. s. v. till ö. n. ö. (se
ofvannämnda temperaturkarta). Öfverallt i R. är
sommaren varmare än på samma bredd i västra Europa och
något svalare än i Asien. Den största hettan träffas
i den Kaspiska sänkan (juli + 24°, medelmaximum 36°);
vid Svarta hafvet är julimediet 23°, juliisotermen för
20° går från Lemberg s. om Moskva, Nizjnij-Novgorod
till Ural, och vid Ishafvets kust är julimediet
ännu 8–10° (i Archangel 14°). Sommarens längd
aftar starkt från s. mot n.; den varma perioden
(med dagstemperatur af 10–20°) varar i s. 6 månader,
i Archangel 3 månader. En het period (öfver 20°)
uppträder blott s. om Moskva och Kiev; den räcker
2 månader vid Svarta hafvet och 3 vid Kaspiska
hafvet. Den årliga nederbörden är störst i västra och
mellersta R. (omkr. 500–600 mm.), men aftar både mot
n. (vid Ishafvet under 300 mm.) och mot s. Men under
det att dess aftagande mot n. åtföljes af sjunkande
temperatur och därför icke framkallar torka, är det
senare fallet i den varmare södern. Vid Svarta hafvet
och mellersta Volga falla 300 mm., vid Kaspiska
hafvet under 200 mm. (en följd af de kontinentala
vindarna). Därtill kommer, att i norra och mellersta
R. nederbörden är någorlunda jämnt fördelad öfver
hela året, om än något större under sommaren, medan i
södra R. den största nederbörden faller under vår och
försommar i form af häftiga skurar. Under sensommaren
däremot förtorkar allt. Äfven under vintern, då stark
köld är rådande, faller ej mycket snö; häftiga stormar
(buraner) upphvirfla det tunna snötäcket, så att stora
sträckor beröfvas det. Därför tränger tjälen långt
ned i jorden, och vid snösmältningen blir jorden ej
lika genomvattnad. Dessa förhållanden skapa stäppen:
stark köld om vintern, torka under sensommaren,
kort vegetationstid under vår och försommar, hvilket
tillsammans hindrar en trädvegetation. Litt.: Wallace,
"Russia" (2 bd, 1877, senaste uppl. 1912; "Ryssland",
1905), A. Leroy-Beaulieu, "L’empire des tsars et les
russes" (3 bd, 4:e uppl. 1897–98), M. Kovalevskij, "La
Russie à la fin du XIX:e siècle" (1900), Fullständig
geografisk beskrifning öfver Ryssland (af Semenov; 11
bd utg. 1899–1913, beräknad till 22 bd), W. Gerrare,
"Greater Russia" (1903), A. Hettner, "Das europäische
Russland" (1905), "Ryssland, skildradt af ryssar"
(sv. öfv. 1905–06), Krassnow och Woeikow, "Russland"
(1907), M. Baring, "The russian people" (1911) samt
Baedekers och Murrays resehandböcker.
J. F. N.
R:s flora är anmärkningsvärdt likformig och i sin helhet
betraktad ej rik, enär endast omkr. 3,300 fanerogamer
och ormbunkar äro kända. Man särskiljer fyra stora
växtregioner: arktiska, skogsregionen, stäppregionen
och Medelhafsområdet. Arktiska regionen omfattar
tundrorna vid Norra ishafvet ofvanför skogsbältets
norra gräns, hvilken följer hafvet tämligen nära
och närmar sig det ännu mera i floddalarna (70° i
Finland, polcirkeln vid Archangel, 68° i Uralbergen,
71° i Väst-Sibirien). Hufvudsakligen mossor och lafvar
samt dvärgbjörk, dvärgvide och andra förkrympta buskar
bilda tundrornas växtvärld; där marken är mera torr
och mylla varit i tillfälle att samla sig, uppträder
emellertid en rik blomsterflora. Ej fullt 300
fanerogamer finnas i denna växtregion. –
Skogsregionen upptar större delen mellan tundrorna
och stäpperna och delas i den egentliga skogsregionen
samt antestäppregionen, mellan hvilka gränsen antas
gå från södra Prut genom Zjitomir, Kursk, Tambov
och Stavropol vid Volga till Urals källor. Den
egentliga skogsregionen företer betydande olikheter
i sin norra och södra del samt delas fördenskull
i en barrträdsregion och en ekskogsregion, skilda
af en linje, dragen genom Pskov, Kostroma, Kazan
och Ufa, ehuru denna linje naturligtvis ej utgör
bestämd gräns mellan barrträden och eken. Den förra
utmärker sig genom täta och svårgenomträngliga
skogar, otillgängliga kärrtrakter, en mängd
sjöar och sidlända ängar samt här och där öppna,
torra platser med byar. Fiske och jakt äro där
viktiga näringskällor. Ekskogsregionen däremot,
som omfattar hela det centrala R., har mera kuperad
mark; kärrtrakter finnas ej längre på de låga
vattendelarna, utan endast i de där mycket djupare
och bredare floddalarna. Skogarna äro ännu mycket
stora och bestå företrädesvis af björk, ek och andra
löfträd. Denna region är dock vida mer uppodlad och
tätare befolkad än den förra. Sädesodling idkas
i hela skogsregionen. Dess norra gräns – hvilken
sannolikt kommer att utsträckas allt längre i mån
af befolkningens tillväxt – når nästan Ishafvet vid
Varangerfjord; längre österut går den knappt n. om
Archangel och är ännu lägre närmare Uralbergen. Rågens
nordgräns sammanfaller nära med kornets. Hvete odlas
i södra Finland, men i östra R. går det knappt öfver
58° n. br. Dess rätta hembygd är ekskogsregionen och
stäpperna. Fruktträd odlas så långt upp som till 62°
i Finland och 58° i ö. Aprikos- och valnötträd blomma
vid Warschau, men i R. gå de icke öfver 50°. Äpplen,
päron och körsbär växa i hela ekskogsregionen. –
Stäppregionen, som upptar nästan hela södra R.,
kan fördelas i två bälten: ett mellanbälte och
den egentliga stäppregionen. Det förra, som
jämte antestäppregionen omfattar de trakter, där
västeuropeiskt klimat kämpar med det asiatiska
och skogen med stäppen, ligger emellan 15- och
17-gradsisotererna och begränsas i s. af en linje, som
går genom Jekaterinoslav och Lugan. Mellan denna linje
samt Svarta hafvet och Kaukasus ligga de egentliga
stäpperna, mycket bördiga, något upphöjda slätter,
svagt vågiga och genomskurna af djupa raviner, som äro
torra om sommaren. Icke ett träd skymmer blicken på
den oöfverskådliga slätten; de få buskar och träd,
som finnas, äro dolda i de djupa floddalarna. Den
"svarta jordens" tjocka lager utvecklar om våren en
rik växtlighet. Marken klädes, sedan det gamla gräset
blifvit uppbrändt, af en liflig grönska, men denna
försvinner snart för solens brännande strålar och
den heta östanvinden. Stäppen växlar färg som genom
ett trollslag, och endast fjädergräsets (ry. kovyl,
Stipa pennata) plymer svaja för vinden, gifvande
stäppen utseendet af ett gult haf. Dagar igenom
ser den resande ingen annan vegetation; men äfven
denna försvinner, när han nalkas de trakter, som förr
betäckts af Kaspiska hafvet och där saltbemängd lera,
täckt med chenopodiacéer, eller endast sand träder
i st. f. den svarta jorden. Odlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
