Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Flora - Ryssland. Fauna - Ryssland. Kyrkliga förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har dock numera till stor del förändrat stäppens
utseende, och böljande hvetefält intaga mångenstädes
fjädergräsets plats. – Till Medelhafsområdet hör
en smal remsa på Krims södra kust, hvars flora
nära liknar mellersta Italiens, ehuru kulturen
ej acklimatiserat den mångfald växter som uti
Italien. Oliv och kastanje finnas, ehuru sällsynt;
persikan mognar, och Pinus Pinaster påminner om den
italienska pinjen.
(G. L-m.)
Fauna. Den i västra delen af det europeiska
R. förekommande faunan skiljer sig föga från
den i mellersta Väst-Europa. Det asiatiska R:s
fauna karakteriseras af ett stort antal mer
eller mindre egendomliga djurformer (sålunda
bland däggdjuren: några mullvadssläkten
och gräfvande gnagare, springråttor m. m.).
L-e.
Kyrkliga förhållanden. Kult, dogma och sedlighet inom
R:s kyrka äro lån från Bysans; den har alltid stått
egendomligt främmande för dogmbildning och dess
förutsättningar, men det är dock dogmbildningen,
som gör den ortodoxa kyrkan till hvad den i det
yttre är, ger den rätt att kallas en stor kyrka
och bevarar det ortodoxt kyrkliga själfmedvetandet
i förstärkt form. – På ett för R. typiskt sätt är
kyrkan inordnad i statsmaskineriet under tsaren
själf i och genom "den heliga synoden", med hvars
inrättande patriarkat och kyrklig själfstyrelse
upphäfdes; synoden behärskas faktiskt af en lekman,
öfverprokuratorn, som representerar tsaren och
kanske än konsekventare tillvaratar statens
intressen. Bland de 7 medlemmarna finnas äfven
lekmän; alla utnämnas af tsaren (enligt gammal
häfd äro dock de 3 metropoliterna själfskrifna). I
och genom synoden är kyrkoregementet fullständigt
centraliseradt. Ärkebiskoparna utgöra ej mellanhänder;
deras företräde ligger mest i titeln (som ej är
bunden vid bestämda biskopssäten). Biskoparna
stå omedelbart under synoden, som utser dem,
bestämmer deras lön (som dock är den mindre delen af
inkomsterna), öfvervakar dem m. m. Dem tillkommer
uppsikten öfver prästerskap, seminarier, litteratur
o. d. Biskopsdömena följa den politiska indelningen i
guvernement. Dessas utsträckning och folkmängd göra
ofta svårigheter. Stiftens folkmängd (i genomsnitt
omkr. 250,000 ortodoxa med omkr. 260 präster)
kan uppnå omkr. 1,500,000 med 2,000 kyrkor. Då de
högre prästerna måste vara ogifta, de lägre däremot
gifta (en lag 1503 om änklingars afsättning blef
verkningslös), hämtas de förra mest från klostren:
däraf benämningarna "den svarta (högre) klerus" och
"den hvita" (lägre). Munken anses utöfva den högsta
formen af religiöst lif och har långt mer än prästen
folkets förtroende. Han når längst i sinnlighetens
dödande, förutsättningen för det hänryckta tillstånd,
hvartill all ortodox grekisk fromhet mer eller mindre
medvetet syftar och hvari Gud för ett kort ögonblick
låter sig skådas. Klosterlifvet inskränker sig
(utom studier) mest till andaktsöfningar, vård om
bilder och reliker, allmosesamlande o. d. Isolering
på grund af de långa afstånden samt umbäranden på
grund af klimat och karg natur alstra t. ex. vid Hvita
hafvet en munktyp i släkt med Egyptens och Palestinas
eremiter i forna dagar. Gamla ryska nomadinstinkter gå
igen hos strennijken, den utan hvila vandrande munken
(liksom i den allmänna förkärleken för pilgrimsresor).
– Den "hvita klerus" står lågt och saknar
möjlighet att höja sin sociala ställning (numera
lär det dock arbetas för en förbättring). Ingen vill
offra något af anseende eller ståndsprivilegier för
att inträda däri. Redan tidigt fylldes därför behofvet
mest med prästsöner, som f. ö. af klassprivilegierna
utestängdes från andra banor. Denna praxis blef
senare en lag (upphäfd 1864), som tvang dem
till prästtjänst oafsedt önskningar och anlag
(1869 inskränktes prästernas antal). Prästens
maka är obildad (vanligen företrädarens dotter;
befattningarna äro ofta ärftliga på kvinnolinjen); de
knappa inkomsterna tvinga honom att låta betala sig
för alla förrättningar utom gudstjänsten, hvilket,
då afgifterna ej äro bestämdt fastslagna, leder
till ständigt köpslagande om det heliga och till ett
ovärdigt beroende; församlingens missnöje betyder
genast minskade inkomster. Redan genom varsamhet
med starka drycker blir han en mindre gärna sedd
umgängesbroder hos dem, som annars skulle gynna
honom; dryckenskapen är så utbredd, att den äfven för
den, som vill akta sig, blir en farlig frestelse. Vid
gudstjänsten gör prästen sig dock i regel gällande och
uppträder med värdighet och högtidlighet, hurudan han
än må vara. – Graderna inom det hvita prästerskapet
äro poper, diakoner och lägre kyrkotjänare. Mellan
popen och biskopen står protopopen (föreståndare för
stads- eller domkyrkoförsamlingar med befogenheter
erinrande om våra prostars). Genomsnittspopen har
blott seminariebildning: insikt i det rent tekniska
samt i kyrkospråket: fornslaviska. Akademisk bildning
med kunskap i bibelns grundspråk o. d. fordras af
protopoper, biskopar m. fl.
Enhvar, som lefver på rysk mark, skall vara ryss. Den,
som vill vara ryss, måste äfven vara ortodox, annars
förblir han en främling; men väl ställd inom kyrkan,
kan han faktiskt ej undgå russificering. Kyrkan
har på ett egendomligt sätt ingått förbund med rysk
nationalanda samt satt religiös prägel på och upptagit
i sig dess egendomliga drag. Det var med kyrkans
hjälp, som de sinsemellan stridiga folkgrupperna
en gång sammanfördes, och ej minst detta bistånd
har R. att tacka för sin nationella enhet. Det är
kyrkan, som berättigar namnet "det heliga Ryssland":
däri bor ett rättroget, Gud behagligt folk, af honom
bestämdt för en stor framtid; så har kyrkan sin del
i nationalkänslan och den kända uthålligheten mot
yttre motståndare och bär sin del af den ryska statens
utvidgningsbegär och fanatism, hvilka egentligen båda
äro henne främmande. Så är kyrkan också det starkaste
värn för nationella traditioner och öfver hufvud den
mest konservativa makt, som f. n. består i Europa. Den
är tolerant mot dem, som stå utanför dess maktområde,
men känner ej samvetsfrihet mot sina egna. För ryssen
är kristendomen antingen hans egen åskådning eller
alls ingen; att det kan finnas någon kyrka bredvid
den ortodoxa, förstår han ej.
En from ryss älskar sin kyrka; den är hans hjälpare
och tröstare. Han känner sig där försatt i en högre
värld, åtminstone för stunden fri från möda och
sorg och ställd inför gudomliga krafter, som på
ett åskådligt sätt möta honom: åskådlighet genomgår
allt gudstjänstfirande och framträder särskildt i
bilddyrkan. Den är för några det viktigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
