Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hannoveranska dynastiens störtande i England. Med Sverige
öppnades på Åland underhandlingar om fred och förbund,
hvilka dock afbrötos genom Karl XII:s död. Samtidigt
oroades Peter af konflikten med sin son Aleksej, som
för att undslippa faderns hårdhet flydde ur riket
(1717) och sökte skydd hos kejsar Karl VI, men lät
förmå sig att återvända och, sedan han blifvit ställd
inför rätta och dömd till döden, afled i fängelse,
sannolikt till följd af kroppslig misshandling (juni
1718). Aleksej var strängt kyrkligt sinnad och hyste
motvilja mot Peters regeringssätt. Omkring honom
hade samlat sig ett parti, som visserligen ej vågade
verksamt uppträda, men ingaf Peter fruktan för en
framtida reaktion mot hans verk, hvarför alla, som på
något vis voro inblandade i Aleksejs sak, straffades
med största stränghet. Mot slutet af Nordiska kriget
vann organisationsarbetet bestämda former i närmare
anslutning till främmande institutioner. Genom
majoratens införande (1714) sökte Peter på samma
gång hindra jordegendomarnas splittring och göra
flertalet af adelns medlemmar för sitt uppehälle
beroende af statens tjänst. Därjämte upptogos i den
nya tjänsteadeln (dvorja’nstvo) äfven personer af
lägre härkomst, hvilka användes som officerare eller
ämbetsmän. Krigslagen af 1716, som till väsentlig
del grundade sig på de svenska krigsartiklarna,
var af vikt äfven för den allmänna rättskipningens
ombildning. De gamla moskovitiska ämbetsverken
undanröjdes, och i stället förbereddes (1717–19)
införandet af kollegier efter svenskt mönster. Ett
"generalreglemente" för deras arbetssätt utfärdades
(28 febr. 1720), och det ena kollegiet efter det
andra öppnades. Äfven landsförvaltningen ordnades
genom en särskild stadga (1719) i likhet med den
svenska, och en kommission nedsattes (1720) för den
svenska landslagens öfversättning och afpassning
efter ryska förhållanden. Städernas administration
och borgerskapets ställning reglerades genom en
utförlig förordning (1721). Kyrkans styrelse bragtes i
öfverensstämmelse med de nya förvaltningsgrundsatserna
genom reglementet (25 jan. 1721) för "det andliga
kollegiet" l. den heliga synoden. Peters förnämste
medhjälpare vid de kyrkliga reformerna var lillryssen
biskop Feofan Prokopovitj. För den världsliga
administrationen användes en mängd utlänningar, till
större delen tyskar, men äfven svenska krigsfångar,
liksom till bergsbrukets upphjälpande, industriella
företag och kanalbyggnader. De yttre framgångarna
beseglades genom freden i Nystad (30 aug. 1721),
hvartill Sverige tvangs genom ryska flottans
härjningar på kusterna, sedan alla försök att bilda en
stor allians emot R. strandat. R. förvärfvade Livland,
Estland och större delen af Karelen med Viborg och
Kexholm. Vid triumfen i Petersburg hälsades tsaren
af senaten som "Peter den store, fäderneslandets
fader, kejsare (imperator) af allt Ryssland". Kriget
mot Persien, som därefter företogs, afslöts, efter
åtskilliga förvecklingar äfven med Turkiet, genom en
fred (1723), hvari R. förvärfvade Derbent och Baku
jämte provinserna Ghilan, Masenderan och Asterabad
vid Svarta hafvet. I den inre politiken fortsattes
den centraliserande riktningen. I manifestet om
tronföljden (5 febr. 1722) förklarades, med åberopande
af storfurst Ivan Vasiljevitjs exempel, att den regerande kejsaren
egde utnämna hvem han ville till sin efterträdare
och äfven efter behag beröfva den utnämnde hans
rätt. Genom "rangtabellen" (1722) ordnades den
nyskapade byråkratien. Efter fullbordandet af den
första "revisionen" (den skattskyldiga befolkningens
räkning) infördes den personliga skatten, som
stadgades lika för hvarje "själ" (1722). Enär
uppbörden anförtroddes åt godsegarna, ökades deras
makt öfver de lifegne, som de efter behag skilde
från jorden och behandlade helt och hållet som
trälar. Lill-Rysslands autonomi kränktes därigenom,
att dess förvaltning ställdes under ett nyupprättadt
kollegium (1722) och efter Skoropadskijs död intet
nytt hetmansval tillstaddes. De kosackhöfdingar, som
protesterade, fängslades som förrädare (1723). Emot
såväl de kyrkliga missbruken och traditionerna
som sekteristernas agitationer vidtogos åtskilliga
inskränkande bestämmelser, icke utan protestantiska
idéers påverkan. Klosterstadgan af 1724 åsyftade
att minska munkarnas antal och tvinga dem till
studier eller sjukvård. Oaktadt all stränghet kunde
likväl reformerna icke fullständigt genomföras,
dels till följd af ämbetsmännens opålitlighet
och försnillningar, dels till följd af den vidt
utbredda oppositionen, som visserligen skrämdes,
men icke utrotades genom talrika inkvisitoriska
rättegångar inför högmålsdomstolen i Preobrazjenskoje
(Preobrazje’nskij prika’z) eller "hemliga kansliet"
i Petersburg. – Efter Peters död blef regeringen ett
rof för växlande hofgunstlingar och maktinnehafvare
(<i>vremenstjiki’, "tidens män"). Gardena i Petersburg
användes som verktyg för statshvälfningar likasom
förut streltserna i Moskva. Under Peters änka,
Katarina I (1725–27), och hans sonson Peter II
(1727–30) leddes styrelsen af "öfversta hemliga rådet"
(vercho’vnyj tajnyj sovje’t), inom hvilket partierna
med största förbittring bekämpade hvarandra. Furst
Mensjikov, som i början tillskansat sig det största
inflytandet, störtades 1727 och förvisades till
Sibirien 1729, där han afled. Därefter tillföll
makten de gamla bojarätterna Dolgorukij och
Golitsyn, som voro afvogt sinnade mot Peter
I:s regeringssystem. Residenset flyttades åter
till Moskva, hetmansvärdigheten i Lill-Ryssland
återställdes, och de kyrkliga reformernas anhängare
förföljdes. Efter Peter II utropade magnaterna
änkehertiginnan af Kurland, Anna (1730–40),
tsar Ivan Aleksejevitjs dotter, till kejsarinna,
men hon måste underteckna några "punkter", genom
hvilka hennes makt inskränktes till förmån för
rådet. Hon lyckades dock bemäktiga sig det fulla
enväldet ("suveräniteten"), emedan tjänstemannaadeln,
som åstundade en författning efter svenskt mönster,
motarbetade de oligarkiska planerna och sinsemellan
råkade i tvist. Till ett slags ersättning upphäfde
hon den förhatade majoratsinrättningen (1731) och
inskränkte adelns skyldighet att tjäna staten till
ett visst antal år (1736). Däremot tillbakasattes
ryssarna i regeringsärendena, som öfverlämnades
åt uppkomlingar af tysk börd. Den mäktigaste af
dessa var kejsarinnans älskare Biron, som genom
hennes inflytande valdes till hertig af Kurland
(1737). Utrikespolitiken leddes af Osterman,
de militäriska angelägenheterna af Münnich. Till
Persien återställdes de eröfrade provinserna (1732),
som på grund af det osunda klimatet voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
