Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåra att besätta med trupper. R. inblandade sig
i Polska tronföljdskriget (1733-35) till August
III:s förmån och stärkte därigenom sitt inflytande
i Polen. I förening med Österrike börjades krig mot
Turkiet (1736). Men oaktadt stora framgångar vunnos
både vid Svarta hafvet och i Donauprovinserna, måste
dock R., sedan Österrike efter betydande nederlag
tröttnat, i freden i Belgrad (1739) nöja sig med Azovs
slopning som fästning och ett stäppområde emellan Bug
och Dnjestr. Efter Annas död bemäktigade sig Biron
regentskapet för hennes nyfödde systerdotterson,
Ivan VI (1740-41), som hon utsett till tronföljare. Men
efter några veckor (nov. 1740) störtades Biron af
Münnich och förvisades till Sibirien. Ivans moder,
prinsessan Anna af Braunschweig, förklarades för
regentinna, men makten utöfvades af Münnich, tills han
(mars 1741) undanträngdes af Osterman med tillhjälp
af regentinnans gemål, prins Anton Ulrik. Sedan
svenskarna förklarat krig för att begagna sig af R:s
inre oroligheter, upphöjdes Peter I:s dotter Elisabet
(1741-62) på tronen genom en sammansvärjning, ledd
af hennes läkare Lestocq med franske ambassadören
Chétardies biträde. Ivan inspärrades på Schlüsselburg,
där han 1764 afled; regentinnan Anna med hela sin
öfriga familj förvisades till norra R., Münnich
och Osterman till Sibirien. Då Elisabet icke ville
afträda någon del af sin faders eröfringar till
Sverige, fortsattes kriget, hvarunder hela Finland
eröfrades. Men sedan hon utsett sin systerson Karl
Peter Ulrik af Holstein till sin efterträdare
(1742), nöjde hon sig i freden i Åbo (1743) med
landet ö. om Kymmene älf och Saima jämte Nyslott
mot villkor, att en annan medlem af holsteinska
huset, Adolf Fredrik, valdes till tronföljare i
Sverige. Under Elisabets regering växlade för öfrigt
partierna vid hofvet under olika utländska makters
inflytande. I den inre styrelsen, som eftersträfvade
en nationell hållning och särskildt gynnade kyrkan,
voro Ivan och Peter Sjuvalov de mest betydande
personligheterna. Universitetet i Moskva, det
första i R., upprättades (1755). Utrikespolitiken
leddes förnämligast af Aleksej Bestusjev-Rjumin,
tills han (1757) föll i onåd på grund af sina
hemliga stämplingar med storfurst Peters gemål,
Katarina. R. motarbetade Preussens uppåtsträfvande
makt och deltog i Sjuåriga kriget med stor kraft. Men
Peter III (jan.-juli 1762), som beundrade Fredrik
II och längtade att med vapenmakt häfda holsteinska
husets anspråk mot Danmark, skyndade att sluta
fred och förbund med Preussen. Hans korta regering
utmärkte sig genom flera betydelsefulla åtgärder. Han
upphäfde det "hemliga kansliet", befriade adeln helt
och hållet från nödtvånget att inträda i statens
tjänst, förbjöd förföljelserna emot sekteristerna,
benådade upproriska lifegna och återkallade många af
politiska skäl förvisade personer (bland dem Biron och
Münnich). Men hans afvoghet mot kyrkan och ifver för
de preussiska militärinrättningarna ådrogo honom många
fiender. Hans gemål, understödd sin älskare Grigorij
Orlov och dennes bröder jämte andra sammansvurna,
förmådde gardena till myteri, och sedan Peter afsagt
sig kronan, mördades han af Aleksej Orlov. - Katarina
II (1762-96) fortsatte egentligen sin företrädares
politik, men med större klokhet och
smidighet. Äfven hon närmade sig Preussen, i
öfverensstämmelse med sin rådgifvare Nikita Panin
(förbundsfördrag 1764 och 1769). Tillika ville hon
bilda en "stor nordisk allians" till motvikt mot
det bourbonsk-österrikiska systemet. Framför allt
sökte hon befästa R:s inflytande i Polen och äfven i
Sverige. Hon återinsatte Biron till hertig af Kurland
(1763), genomdref, i förening med Preussen och huset
Czartoryski, Stanislaus Poniatowskis val till konung
i Polen (1764), befrämjade dissidenternas fordringar
(1766-67) och häfdade sin garanti af republikens
författning. I den inre styrelsen arbetade hon
för genomgripande förändringar under inflytande af
"upplysningstidehvarfvets" idéer. Reduktionen af
kyrkogodsen fullbordades (1764). Lifegenskapens
upphäfvande förbereddes, och för att i detalj
utarbeta det reformprogram, som hon offentliggjorde i
sin berömda "instruktion" (1766), sammankallades en
stor "lagstiftande kommission" i Moskva, ett slags
nationalförsamling af ombud från alla rikets stånd
och folkstammar (1767-68). Men hennes ifver svalnade
till följd af det motstånd hon mötte inom landet
och förvecklingarna i den utländska politiken. De
polska oroligheterna föranledde ett ansträngande
krig med Turkiet (1768). Ryssarna under Rumjantsev
m. fl. fältherrar eröfrade Donauprovinserna (segern
vid Kagul 1770) och Krim (1771). En rysk flotta
under Aleksej Orlov visade sig för första gången i
Medelhafvet (segern vid Tsjesme 1770) och eggade
grekerna till resning. Efter den resultatlösa
kongressen i Foc?ani (1772) fortsattes kriget,
som afslöts genom freden i Kutschuk Kainardji
(1774). Turkiet afträdde till R. Azov och flera
fästningar vid Svarta hafvet, erkände tatarernas
oberoende, tillät ryska handelsfartyg att passera
Bosporen och Dardanellerna samt medgaf R. rätt att
göra framställningar hos Porten till förmån för dess
undersåtar i Donauprovinserna. Dessa bestämmelser
banade väg för R:s herravälde vid Svarta hafvet och
dess protektorat öfver den kristna befolkningen på
Balkanhalfön. Fredsvillkoren motsvarade dock ej R:s
fordringar, som blifvit jämkade under de politiska
konjunkturernas tryck. Österrike intog en hotande
hållning, och Preussen förmådde Katarina att söka
en viss ersättning för eftergifterna till Turkiet
genom Polens första delning (1772), som visserligen
förskaffade R. några delar af storfurstendömet
Litauen (Hvit-Ryssland) med 1 1/2 mill. invånare,
men tillika rubbade dess plan att bringa hela Polen
under sitt välde. Sverige lösgjorde sig genom 1772 års
revolution från beroendet af R. Oroligheter utbröto
dels i Moskva under pestens härjningar (1771), dels
bland kosackerna och sekteristerna i östra R., hvilka
slutligen under Pugatjev (1773-74), som utgaf sig för
Peter III, företogo en vidt omfattande resning, först
efter åtskilliga drabbningar kväfd af de kejserliga
trupperna. Från denna tid inslog Katarina en riktning,
som företrädesvis gynnade byråkratiens och de högre
klassernas intressen. Kosackerna ställdes under
strängare uppsikt; zaporogernas samfund upphäfdes
helt och hållet (1775). I Lill-Ryssland, där
hetmansvärdigheten redan blifvit afskaffad (1764),
infördes lifegenskapen (1783) och kyrkogodsreduktionen
(1786), hvarigenom assimilationsverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
