Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullbordades. Genom stadgan om guvernementsförvaltningen
(1775), som ligger till grund för R:s nuvarande
provinsindelning, upprättades en mängd nya
ämbetsverk och domstolar med principiellt beaktande
af ståndsskillnaderna. Privilegiebrefvet för adeln
(dvorjanskaja gramota, 1785) gaf detta stånd
befrielse från kroppsstraff, personlig skattefrihet
och en provinsiell organisation med valrätt till vissa
sysslor, som dock ej egde stor faktisk betydelse. Den
samtidigt utfärdade stadgan för städerna (gorodovoje
polozjenije) afsåg att organisera ett i vissa
klasser indeladt borgarstånd med åtskilliga nya
rättigheter. Däremot utbreddes lifegenskapen genom
stora donationer till enskilda af kronojord med
underhafvande och skärptes genom förbud för de
lifegne att anföra klagomål mot sina husbönder. För
öfrigt befordrades uppodlingen af Syd-Ryssland,
och äfven främmande, mest tyska, kolonister
inkallades. För att fullborda utvidgningsplanerna
ändrade Katarina under Potemkins inflytande sin
utländska politik. Mötet i Mohilev (1780) med Josef
II förberedde förbundet mellan R. och Österrike. Den
väpnade neutraliteten (s. å.) var en mot England
fientlig åtgärd. Det krimska kanatet, som under
inre osämja icke kunde upprätthålla sitt oberoende,
införlifvades med Ryssland (1783). Katarinas resa
till Krim (1787), hvari Josef II deltog, tillkännagaf
hennes rustningar att genomföra Turkiets delning ("det
grekiska projektet"). Porten själf, eggad af England,
Sverige och Preussen, började kriget (aug. 1787). Med
Österrikes bistånd tillfogade R. turkarna flera
nederlag. Potemkin eröfrade Otjakov (1788). Suvorov
vann segrarna vid Kinburn (1787), Foc?ani och Rimnik
(1789) och stormade Ismail (1790). Men R:s krafter
splittrades genom kriget med Sverige (1788-90), som
afslöts utan landafträdelser å någondera sidan,
Österrikes ifver slappades efter Josef II:s död
(1790), och de polska och franska angelägenheterna
lade beslag på makternas uppmärksamhet. Katarina
slöt fred med Turkiet i Jassy (1792), hvarigenom
Otjakov afträddes till R. och Krims annexion erkändes
af Porten. Preussens rivalitet om inflytandet öfver
polackerna lugnades genom Polens andra delning (1793),
som ökade R:s område med större delen af Litauen,
Volynien, Podolien och polska Ukraina (tillsammans
3 mill. invånare). Franska revolutionen föranledde
Katarina till fientliga demonstrationer och bidrog
att skärpa hennes reaktionära inrikespolitik, men
begagnades tillika af henne för att sysselsätta
de tyska grannmakterna och fullborda Polens tredje
delning (1795), hvarigenom R. erhöll återstoden af
Litauen och Volynien jämte Kurland, hvars siste
hertig afsade sig regeringen. - Paul I (1796-
1801), Katarinas son, upphäfde Peter I:s manifest om
tronföljden och stadgade en på den manliga linjens
arfsrätt grundad successionsordning (5 april
1797). Han inskränkte jordegarnas makt öfver de
lifegne genom reglering af dagsverksskyldigheten
(1797) och förbud mot de lillryske böndernas
försäljning från de gods, till hvilka de hörde
(1798). I östersjöprovinserna, där Katarina
infört sin guvernementsordning, återställdes den
inhemska förvaltningen (1796), och universitetet
i Dorpat upprättades ånyo (1799). Äfven i Litauen
återupplifvades några inrättningar från den polska
tiden.
Mot franska revolutionens idéer vidtogos stränga
afspärrningsåtgärder, men först 1798 biträdde
R. formligen koalitionen emot Frankrike. En
rysk-turkisk flotta opererade i Medelhafvet, och
Suvorov ledde ett lysande fälttåg i Italien och
Schweiz (1799). Snart invecklade dock Paul sig i
tvister med sina allierade, och sedan Bonaparte
bemäktigat sig väldet, närmade han sig rent af
Frankrike (1800), med hvars samverkan han ville
angripa Englands makt i Indien. Men innan denna plan
hunnit verkställas, föll Paul, hvars despotiska
och ombytliga lynne väckt farhågor äfven inom
hans egen familj, offer för en sammansvärjning af
högre officerare och hofmän (Pahlen, Bennigsen,
Zubov m. fl.) med tronföljarens vetskap. -
Alexander I (1801-25), Pauls son, omgaf sig i början
med rådgifvare (Stroganov, Novosiltsev, polacken Adam
Czartoryski), som hyllade en moderat reformpolitik
i "engelsk" anda. Den "hemliga expeditionen", som
under Katarina efterträdt det "hemliga kansliet",
upphäfdes (1801). De inskränkande bestämmelserna
med afseende på pressen och samfärdseln med
utlandet mildrades. Kollegierna afskaffades; i
stället upprättades ministerier (1802), och till
statens högsta konsultativa korporation bestämdes
"riksrådet" (gosudarstvennyj sovjet). Genom
afskaffandet af statsjordsdonationerna tryggades
kronoböndernas jämförelsevis drägliga ställning,
och enskilda husbönder bemyndigades att genom
de lifegnes emancipation och utrustning med jord
bilda fria byalag (1803). Vården om den offentliga
undervisningen organiserades; flera nya universitet
och andra läroanstalter stiftades. Polackerna i de
införlifvade landskapen behandlades med undseende,
och deras nationella bildning uppmuntrades. Freden
bevarades ända till 1805, då ryssarna deltogo i
kriget mot Napoleon och jämte österrikarna blefvo
slagna vid Austerlitz. Kriget fortsattes i förening
med Preussen, och tillika upphetsades Turkiet af
Napoleon mot Ryssland (1806). Efter Preussens
nederlag, den oafgjorda drabbningen vid Eylau
(febr. 1807) och Napoleons seger vid Friedland (juni
1807) slöt Alexander fred i Tilsit (7 juli 1807),
hvarigenom han på Preussens bekostnad förvärfvade
det polska området Bia?ystok och tillika ändrade hela
sitt politiska system. Förbundet med Frankrike, som
ytterligare bekräftades genom vissa eftergifter af
Napoleon vid mötet i Erfurt (1808), förskaffade R. i
freden i Schönbrunn (1809) på Österrikes bekostnad
östra Galizien och gaf det fria händer mot Turkiet
och Sverige. Freden i Fredrikshamn (1809) beseglade
Finlands och Ålands eröfring. Kamenskijs och Kutuzovs
segrar (1810-11) jämte det af R. understödda upproret
i Serbien försvagade Turkiets motståndskraft. Den
franska alliansen inverkade äfven på R:s inre
förhållanden. Alexander gaf sitt förtroende
åt uppkomlingen Speranskij, som svärmade för
den napoleonska förvaltningsorganisationen och
lagstiftningen. Efter hans råd fullbordades den
centrala administrationens ombildning (1810),
och andra reformer förbereddes, särskildt i syfte
att utjämna ståndsskillnaderna. Därjämte bibehöll
Alexander sina sympatier för konstitutionella
inrättningar. På landtdagen i Borgå (1809) bekräftade
han Finlands statsförfattning och lagar, och med det
nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
