Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inspektionsresa till Öst-Asien, varnade efter sin
återkomst (juli s. å.) kraftigt för dessa äfventyr,
som hotade freden med Japan. Omedelbart därefter
påyrkade Japan öppnandet af nya underhandlingar,
som med flit förhalades af regeringen i Petersburg
för de pågående rustningarnas skull, ehuru
utrikesministern Lamsdorff (efter Muraviev,
som dött 1900) eftersträfvade en fredlig
lösning. Finansministern Witte afgick (aug.),
missnöjd med de ekonomiska spekulationernas inverkan
på den politiska krisen och med det strategiska
järnvägsbyggandets finansiella vådor. Japan nöjde sig
med fritt förfogande öfver Korea och ville öfverlåta
Mandschuriet åt R. under förbehåll af skydd för
sina och andra nationers handelsrättigheter. Men
R. kräfde särskilda privilegier vid Jalu-floden,
Koreas delning i en "neutral zon" och en inskränkt
japansk inflytelsesfär, ville ej heller tillåta
Japan framställa några stipulationer alls om
Mandschuriet. Dessa motsatta ståndpunkter, som
ständigt på olika sätt betonades i den långdragna
notväxlingen, kunde omöjligen utjämnas, och sedan
Japan aflämnat ett ultimatum, som icke inom utsatt
tid besvarades, öppnades ändtligen fientligheterna
genom japanernas plötsliga öfverfall på den ryska
flottan i Port Arthurs hamn (8 febr. 1904). I
Petersburg hade kejsaren och hans närmaste rådgifvare
i det längsta känt sig öfvertygade därom, att Japan
icke skulle våga ett krig, utan måste falla till
föga, så snart R. kände sig starkt nog att öppet
hota därmed. För att sysselsätta England på annat
håll hade sedan någon tid genom sibiriska buddister
förbindelser anknutits med Dalai-lama i Tibet. För
upprätthållandet af ordningen inom riket litade man
på det undertryckningssystem, som häfdades i främsta
rummet af Pleve (inrikesminister från april 1902), en
af den östasiatiska utvidgningspolitikens ifrigaste
förespråkare i motsats till Witte. Den sistnämndes
finanssystem hade visserligen firat skenbara triumfer
genom guldmyntfotens införande (1897) och hopandet
af guldreserver i riksbanken, hvarigenom han tillika,
ehuru slutligen förgäfves, sökte befästa sin kontroll
öfver de andre ministrarnas förvaltning. I det hela
hade detta system, ju mer de från Frankrike hämtade
statslånen ökades och skatterna oupphörligt höjdes
för räntebetalningen, verkat i revolutionerande
riktning, byggdt som det var på industriens
brådstörtade uppmuntran och framtvingandet af en
öfverdrifven spannmålsutförsel till låga priser i
kapitalimportens intresse. De undernärde bönderna,
som genom den stränga skatteuppbörden pressades
att i förväg sälja sina skördar från den utsugna
jorden, utarmades och flyttade massvis till
storstäderna och fabriksdistrikten. Regeringen
(i synnerhet under inrikesministern Goremykin,
från 1895) sökte afleda en del af denna utvandring
till Väst-Sibirien, hvars befolkning så mycket
hastigare ökades, som upphäfvandet af landets
bestämmelse såsom förvisningsområde samtidigt
förbereddes. I Öst-Sibirien hämmades däremot liknande
kolonisationsplaner genom den starkare och mera
utvecklade kinesiska och koreanska immigrationen, som
trots officiell motverkan visade sig utgöra den
naturliga följden af den ryska expansionspolitiken. För
det europeiska hemlandet förblef sålunda den växande
allmogenöden det behärskande
samhällsproblemet, som gaf ständigt nya uppslag
till oppositionella rörelser af olika slag
inom alla klasser. Omkring landstingen och
stadsfullmäktigekorporationerna, från hvilka
de öppna, men sträft afvisade och bestraffade
yrkandena på en konstitutionell författning så
länge plägat utgå, samlade sig under Nikolaus II
sträfvandena att genom social omvårdnad förbinda
böndernas intressen med den högre "intelligensens"
politiska syften. Härutinnan föregingo de kommunala
myndigheterna i Moskva och de närmaste landskapen
(under ledning af Sjipov, från 1893) med vägledande
och framgångsrika föredömen, framför allt inom
hälsovårdens och skolväsendets områden, trots
byråkratiens ofta störande inblandning. Samfällda
möten, dock endast för dylika ärenden, höllos allt
oftare (i synnerhet från 1896) af "zemstvo-män" från
olika landsändar utan officiellt bemyndigande, men
i skydd af ministrarnas inbördes oenighet angående
deras tillåtlighet. Inom regeringen ansågs ändtligen
statsmaktens eget ingripande för bondefrågans
behandling ovillkorligen påkalladt. Witte, som
t. o. m. i ett särskildt betänkande skarpt uttalat
sig mot den lokala själfstyrelsens förenlighet
öfver hufvud med en stark ämbetsmannaförvaltning,
förenade sig med Pobjedonostsev och lyckades (1899)
undantränga Goremykin, som förordat de kommunala
representationernas utsträckning till åtskilliga
förut undantagna provinser, och i hans ställe till
inrikesminister befordra Sipjagin, som tillsatte en
kommission för att "komplettera" emancipationsakten
af 1861. Då denna kommission fördröjde sig med sitt
arbete och åkerbrukets påskyndade förfall öppet
intygades af den officiella statistiken (1901),
genomdref Witte tillsättandet af en rivaliserande
kommission för de agrariska förhållandenas
undersökning (1902) och med rätt att åtspörja ett
slags lokala och representativa kommittéer. Han hade
sålunda ändrat sin hållning mot "zemstvo-männen",
och sedan Sipjagin fallit offer för ett attentat
(april s. å.) och det visat sig, att dennes kommission
blott sysslade med reaktionära förslag till böndernas
ställande under ännu strängare uppsikt, vågade
Sjipov (juni 1902) sammankalla en ny kongress,
som äfven befattade sig med rent politiska frågor
(finanspolitikens brister, pressfrihet m. m.). Wittes
kommission, som han själf egentligen blott begagnade
såsom ett vapen i sin makttäflan med Pleve, ledde till
synnerligen häftiga strider mellan "zemstvo-männen"
och byråkratien öfverallt inom riket. För böndernas
välfärd uträttades ingenting annat än att regeringen
formligen afskaffade byalagets sedan länge nästan icke
tillämpade gemensamma ansvarighet för medlemmarnas
utskylder till kronan. Witte såg sig tvungen att söka
en anledning att afgå, och Pleve afsatte Sjipov, som
likväl sökt hindra sin kongress att uttala sig rent
af fientligt mot själfhärskardömet (hösten 1903),
från ordförandeskapet i Moskva-landstinget. Vid
krigsutbrottet befann sig alltså regeringen redan
i full konflikt med de jämförelsevis mest moderate
partiledarna. Under tiden hade den dofva jäsningen
nedifrån kommit till det ena utbrottet efter det andra
i form af strejker och demonstrationer af studenter
och arbetarhopar (1896, förnämligast i Petersburg;
1899, vid flera universitet; mars 1900, i Petersburg,
Moskva, Kiev, Odessa m. fl. städer;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
