Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aug. 1903, storstrejk i Syd-Ryssland, i Kaukasien,
äfven spridd utmed järnvägen i Sibirien), äfvensom i
flera attentat (febr. 1901, mot undervisningsministern
Bogoljepov; april s. å., mot Pobjedonostsev,
misslyckadt; april 1902, mot Sipjagin). Den
plötsligt inbrytande och omfattande industrikrisen
(1899-1902) dref allt flera arbetare in i den
förvärrade agitationen. Hemligen organiserades på
nytt revolutionära sammanslutningar (febr. 1897, det
judiska arbetarförbundet i Polen och Litauen; 1898,
det socialdemokratiska arbetarpartiet i Ryssland;
mars 1902, första allryska studentkongressen, förnyad
nov. 1903). Äfven de egentlige
konstitutionsifrarna bildade småningom, genom en förening af
enskilda klubbar, ett samverkande liberalt parti,
som fick sitt organ i en utomlands utgifven tidskrift
(Osvobozjdenije, "Frigörelse", först i Stuttgart,
sedan i Paris, redigerad från juli 1902 af den
förre socialisten Struve). Mot alla dessa rörelser
anordnades af de inflytelserikaste inom de styrande
kretsarna (storfurst Sergej, Pobjedonostsev, Pleve,
enligt en plan af öfverpolismästaren i Moskva Trepov
1898) förvirrande stämplingar med tillhjälp af köpta
revolutionärer (Zubatov, Azev, prästen Gapon m. fl.),
som dock ej sällan sveko både sina uppdragsgifvare
och sina förra stallbröder. Oron i riket utbreddes
och förbittrades genom regeringsangreppen mot de
icke-ryska provinserna och folkstammarna. Därmed
åsyftades dels att afleda och egga den ryska
nationalfanatismen, dels att uppmuntra och vid det
rådande styrelseskicket kvarhålla det byråkratiska
själfsvåldet och rofbegäret. Men därjämte drefvos de
undertryckta folken till närmare förbindelser med de
ryske revolutionärerna; de klädde därför ofta sitt
nationella eller religiösa motstånd i socialistiska
programformler och demonstrationer. Längst och
värst inrotadt var hatet hos judarna, som höllos
sammanträngda i de västra och sydvästra landområdena
(den förra polska republikens provinser), mestadels
i städerna, och plågades med godtyckliga påbud
och polisåtgärder; de nödgades sålunda till en
brådstörtad och ruinerande massemigration till
Väst-Europa och Amerika (i synnerhet efter de 1903
förnyade stora "pogromerna" i Kisjinev och andra
städer). För öfrigt sällade de sig, där de kunde,
till så godt som alla ryska omstörtningspartier,
utgjorde till och med ofta de ledande krafterna
bland såväl liberaler som socialister. Armenierna
i Kaukasien retades framför allt genom regeringens
framfart mot deras nationella folkbildningsväsen i
följd af de rika kyrkogodsens indragning (1903); deras
i många fall ytterst radikala sammansvärjningar inom
och utom riket blefvo mycket farliga, därför att de,
liksom judarna, på grund af sin förvärfsdrift och
kapitalkraft egde inflytelserika förbindelser i flera
kulturländer. Äfven georgierna klagade bittert öfver
försöken att russificera deras likaledes urgamla kyrka
och började återupplifva minnena af sin för knappt
ett århundrade sedan förlorade själfständighet. De
muhammedanske tatarerna på Krim, i Kaukasien och
förnämligast vid Volga, där de mångenstädes i kultur
stodo högre än sina moskovitiska grannar, hade att
värja sig mot påtrugade omvändelser, byråkratiskt
förtryck och ingrepp i deras skolundervisning och
drogo med
sig flera råare och blott halfkristnade stammar
(tjeremisser, tjuvasjer m. fl.). Till och med de
nomadiserande kirgiserna satte sig till motvärn,
när de beträngdes på sina stäpper vid Kaspiska hafvet
genom inplanterade kosackkolonier, och långt bort i
Sibirien kände sig de buddistiske burjäterna pinade
af den byråkratiska nationalismen under det ortodoxa
missionsnitets skylt trots regeringens sträfvan
att begagna äfven deras egen trosifver för sina
storpolitiska maktsyften. Vådligast föreföllo likväl
de hastigt uppflammande nationalitetsrörelserna
vid riksgränserna mot Väst-Europa, och regeringen
gjorde där sitt bästa för att i de till stor del
blandade områdena spela ut det ena folket mot
det andra, ofta med den opåräknade verkan, att det
söndrade motståndet blef lika statsfientligt på alla
håll. I Väst-Ryssland uppeggades mot de till största
delen polske godsegarna såväl de litauiske som de
hvitryske bönderna, hvilka, senare dock, trots sin
låga bildningsståndpunkt och sitt länge ingrodda
slafsinne, förargades öfver de våldsamma åtgärderna
för deras öfverförande från den romersk-katolska
eller den unierade kyrkan till den officiella
ortodoxien. Litauerna, dels lutheraner, dels romerska
katoliker, hindrades i sina bildningssträfvanden
bl. a. genom förbud mot andra skrifter på deras
modersmål än sådana, som trycktes med ryska typer,
men deras uppspirande inhemska prästerskap och
medelklass hade ett kraftigt ryggstöd hos de
lyckligare stamfränderna i Preussen. I Syd-Ryssland,
från Volynien och Podolien öfver Kiev, Tjernigov och
Charkov till Don, öfver Nikolajev och Odessa till
Svarta hafvet, bekämpades med de strängaste medel
den fruktade "lill-ryska separatismen", som syntes
hota med en utsöndring af omkr. 30 millioner och de
panslavistiska förhoppningarnas grusande därigenom,
att riksutvidgningen afspärrades från förbindelserna
med Balkanhalfön. Äfven i dessa trakter, mest
i Podolien, funnos talrika polska godsegare,
som stodo på dålig fot med sina underhafvande och
därför af statsmyndigheterna än oskäligt gynnades,
än trakasserades i sina intressen. De beryktade
"pogromerna" underblåstes officiöst icke minst
för att åvägabringa en obotlig splittring mellan
judarna och allmogen; för detta ändamål användes
ock kringvandrande moskovitiska jordarbetare, som
sålunda både komprometterade de inhemske bönderna
och uppfriskade det gamla nationalhatet å ömse
sidor (chochly, "hårtofsar", moskoviternas öknamn på
"lillryssarna", katsapy, "bockskägg", de senares på
de förre). Men genom alla dessa ränker förvandlades
just Syd-Ryssland till rikets värsta revolutionshärd,
hvarifrån verktyg och signaler gåfvos till utbrott
öfver hela landet; judar, "intelligenter" och bönder
vande sig att samarbeta i omstörtningens tjänst,
det utskrifna manskapet, i synnerhet på flottan
vid Sevastopol, visade sig allt mindre pålitligt
och föga egnadt att hålla det ständigt växande och
uppviglade industriproletariatet i styr. I sammanhang
med denna revolutionära själfuppfostran står äfven
den sydryska "intelligensens" skarpare utprägling
af sitt nationalmedvetande till åtskillnad från det
storryska, ehuru t. ex. många akademiska lärare funno
sig hindrade att öppet ådagalägga sina tänkesätt af
yttre omständigheter, såsom af det alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
