Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka för de stora rustningskrafven,
nationalitetsspörsmålen och utrikespolitiken. Inom
alla dessa områden visade sig duman allt
lätthandterligare och därjämte smickrad af regeringens
förtroende i sådana stora rikssaker; äfven kadetterna,
som ej längre kunde vinna någonting genom förbindelser
med de nationella grupperna, släppte efter något
spegelfäkteri sina rättsståndpunkter i fråga om
deras kraf. Sämst gick det för ukrainerna, hvilkas
språk dock 1905 den liberala vetenskapsakademien
i Petersburg hade formligen erkänt såsom ett
själfständigt slaviskt tungomål (ej en blott
dialekt af det ryska). Mot deras "separatism" hördes
nu protester från alla partier, om än från vissa
liberaler med några betydelselösa förbehåll i syfte
att afväpna den galiziska propagandan. Regeringen
ingrep med strängare polisgodtycke, språkförordningar,
skolreglementen och tidningsbeslag. Ukrainerna
å sin sida kände sig ställda utanför det ryska
statsskicket och sökte så mycket ifrigare hemligt
stöd bortom riksgränsen. Den polska dumafraktionen
hade genom sin taktik varit obekväm äfven för
liberalerna, som därför bekymrade sig föga om dess
och dess medtäflares öden i hemlandet. Men i stället
utvecklades (af Struve m. fl.) ur den föråldrade
panslavismen en kvasi-liberal "neoslavism", som
var särskildt beräknad för polackerna, för så vidt
som de ville obetingadt ansluta sig till R. och
arbeta för dess storpolitik hos sina stamfränder
och andra slaver i Österrike och Tyskland och äfven
på Balkanhalfön. Kongresser höllos i detta syfte
(i Prag 1908 och i Petersburg 1909), men ökade blott
osämjan emellan de vacklande "nationaldemokraterna"
och de själfständighetsifrare, som förlorat alla
illusioner om rysk rättvisa och började förbereda
en polsk resning under ett europeiskt krig. Mot
Finland öppnade den nya rikspolitiken omedelbart ett
planmässigt fälttåg. Socialdemokraternas lysande
segrar efter landtdagens upplösning vid de nya
valen (maj 1907, liksom vid alla de efterföljande)
bekräftade Finlands rykte såsom en riksfarlig
revolutionshärd. Polisrapporter spriddes om hemliga
vapensamlingar och vapenöfningar. Regeringen
hade genom uttryckliga stadganden i 1906 års
riksgrundlagar (§ 2) beredt marken för en ingripande
rikslagstiftning. En ny rysk kommission (under
senatorn Charitonov, riksgrundlagarnas redaktör),
med några medlemmar från Finland, fick i uppdrag
att utarbeta förslag därom. Därjämte hade militära
åtgärder vidtagits på Ålandsöarna, i syfte att
förhindra misstänkt understöd utifrån. Äfven
diplomatiska utjämningsförsök anlitades, under
Englands medverkan, i anknytning till länge sedan
föråldrade fördragsbestämmelser från Krim-krigets
tid. Genom Östersjötraktaten (april 1908, som
motstycke till den samtidiga, men R. icke vidkommande
Nordsjötraktaten), angående territoriellt status quo
emellan R., Tyskland, Sverige och Danmark, bortföll
den engelsk-franska mot R. riktade garantitraktaten
särskildt för Sverige (af nov. 1855; den till
Paristraktaten anslutna engelsk-franska konventionen
med R. mot Ålands befästande fick stå kvar, medan
R. uttryckligen förbehöll sig sin fulla territoriella
suveränitet). Efter sådana lugnande förberedelser och
sedan Finlands landtdag blifvit upplöst (april 1908),
kunde Stolypin så mycket eftertryckligare i duman
(maj s. å.), till
svar på en beställd interpellation, behandla
frågan om rikslagstiftningen för Finland såsom
ett led i häfdandet af R:s välde vid Östersjön
och såsom ett uppslag till den nya nationalistiska
samlingen efter segern öfver revolutionen. En ny
förordning (juni s. å.) föreskref tills vidare,
att alla framställningar från Finlands senat och
landtdag skulle, innan de föredroges för kejsaren,
pröfvas af ryska ministerrådet med afseende
på deras samband med hela rikets intressen;
ministerstatssekreteraren för Finland beröfvades
sin befogenhet till särskild och uteslutande
föredragning. Samtidigt med denna afgörande vändning
i kampen mot R:s egna undertryckta nationaliteter
öppnades äfven, med stöd af den engelska ententen,
en ny väg för R. att återupptaga sin nationalistiska
befrielsemission på Balkanhalfön. Visserligen hade
R. under kriget med Japan fått finna sig däri, att den
rysk-österrikiska Mürzsteguppgörelsen blifvit i följd
af Englands påtryckning utbytt (1905) mot en gemensam
stormaktsuppsikt (med undantag af Tyskland) öfver den
Turkiet ålagda reformpolitiken i Macedonien. Sedan
hade Österrike (Aerenthal, utrikesminister från 1906)
beslutit skaffa sig upprättelse för detta afbräck
i dess maktställning och plötsligt (jan. 1908),
utan att ge den "europeiska koncerten" tillfälle
att i förväg uttala sig, tillkännagifvit sin
afsikt, med åberopande af en bestämmelse i 1878 års
Berlintraktat, att fortsätta sitt järnvägsbyggande
från Sarajevo till Mitrovica (i turkiska sandsjaket
Novibazar), alltså i riktning mot Saloniki tvärsigenom
Macedonien, möjligen också i förbindelse med den tyska
Bagdad-banplanen. Detta tillkännagifvande framkallade
en stark och långvarig spänning i Europa (misstankar
om en tysk-österrikisk hegemoniplan; rysk motplan
angående en tvärbana genom Balkanhalfön från Svarta
till Adriatiska hafvet; oro i Serbien, äfvensom i
Italien, öfver Österrikes maktutvidgningsafsikter;
närmande mellan England och Ryssland). Mötet i Reval
(juli 1908) emellan Nikolaus II (jämte hans nye
utrikesminister Isvolskij, från maj 1906) och Edvard
VII försvårade ytterligare denna spänning. Oaktadt de
fredliga officiella förklaringarna ansågs mötet ha
åsyftat ett själfständigt rysk-engelskt ingripande
i den macedoniska frågan, kanske ända till Turkiets
delning. Därigenom påskyndades den ungturkiska
revolutionens utbrott nästan omedelbart efteråt: redan
de båda tidigare rivalerna Englands och Rysslands
öppna samverkan tycktes båda ofärd för Turkiet. Mötet
i Buchlau (i Mähren, sept. s. å.) emellan Isvolskij
och Aerenthal torde ha utmynnat i ett ryskt samtycke
till Österrikes bosniska annexionsplaner, under
förutsättning af Bosporens och Dardanellernas
öppnande för ryska örlogsfartyg. Men utan att någon
tid bestämdes eller underhandlingar inleddes med andra
makter för dessa syftens verkställande, tillkännagafs
åter plötsligt (5 okt. s. å.), att Österrike tagit
de ockuperade turkiska provinserna Bosnien och
Hercegovina i sin besittning under full suveränitet;
däremot återlämnades Novibazar-sandsjaket till
Turkiet, hvarigenom alltså järnvägsutsträckningen
hade förfallit. Samma dag förklarade furst Ferdinand,
tydligen i samråd med Österrike, Bulgarien löst från
Turkiets öfverhöghet och lät utropa sig själf till
suverän "tsar"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
