Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(hvilket ord i det kyrkoslaviska språket användes
äfven om konungar, t. ex. i gamla testamentet). Med
dessa åtgärder afsågs att förebygga den nya turkiska
regeringens inblandning i de ifrågavarande områdenas
statsrättsliga förhållanden, men därmed inträdde äfven
den allmänna krisen i sitt farligaste skede. Österrike
afvisade, jämte Tyskland, de öfriga stormakternas
förslag om sakens åtminstone formella reglering genom
en internationell konferens, emedan därvid äfven
andra spörsmål af större innebörd kunde bringas på
tal. Turkiet lät visserligen till sist lugna sig
med en penningersättning, men Serbien mobiliserade
mot både Österrike och Turkiet och påyrkade
"kompensation" för sina förlorade framtidsutsikter,
i förtröstan på R:s understöd, som likväl alldeles
undandrogs, sedan R. funnit sig nödgadt af Tysklands
krigshot att taga initiativet till samtliga makters
erkännande utan vidare af den bosniska annexionen
(mars 1909). Serbien måste afväpna och förplikta
sig till bättre grannsämja för framtiden. R. hade
sålunda ej blott gått miste om något slags ersättning
för sig och sin skyddsling på Balkanhalfön, utan äfven
lidit ett förödmjukande diplomatiskt nederlag på grund
af sin ofullständiga krigsberedskap. Trots förnyade
personliga möten mellan de ryske och tyske kejsarna
förblef förhållandet mellan makterna mycket kyligt
och emellan R. och Österrike rent af spändt. Därtill
bidrog i sin mån det uppseendeväckande mötet på
slottet Racconigi (okt. 1909) emellan Nikolaus II
och Viktor Emanuel III, emedan Italien sedan länge
visat sig föga intresseradt för trippelalliansens
uppriktiga bevarande och ansågs ha inlåtit sig på
hemliga förhandlingar med R. angående en gemensam
Balkanpolitik i motsats till Österrikes. Emellertid
troddes å andra sidan Isvolskijs afgång (sept. s. å.,
efterträdd af sin kollega Sazonov) bebåda en
fredligare riktning; såsom ambassadör i Paris
visade han sig dock snart vara själen i arbetet för
ententemakternas fastare sammanslutning. Med England
utjämnades mer och mer ännu kvarstående motsatser
trots den ömtåliga ställningen i Persien under
upprepade tronhvälfningar och partisplit efter ett
slags parlamentsförfattnings införande. R. utvidgade
sitt militära ockupationsområde, och båda makterna
gjorde sitt bästa att genom sina egna eller
belgiska agenter hindra den persiska regeringens
själfständighetssträfvanden med hjälp af vare
sig amerikanska finansrådgifvare eller en egen
gendarmerikår under svenska officerare. Förenta
staternas försök (nov. 1909) att bevara den "öppna
dörren" för sin handel äfven i Kinas nominella
provinser genom förslaget om de mandschuriska
järnvägarnas internationalisering ledde, med
Englands bistånd, till ett verkligt närmande
mellan R. och Japan genom ett fördrag (juli 1910)
angående upprätthållandet af status quo och deras
intressesfärers afgränsning i dessa trakter. Under
denna betäckning i hela den aflägsnare Orienten
kunde R., utan att stöta sig med England, inlåta
sig på formellt föga förpliktande aftal med Tyskland
rörande status quo i Turkiet, tyskt erkännande af R:s
maktställning i Persien, ryskt erkännande af Tysklands
Bagdad-banplaner och till och med löite om denna
banas förbindande med det rysk-persiska järnvägsnätet
(mötet i Potsdam dec. 1910 mellan de båda
kejsarna; samtidigt österrikiskt erkännande af det
turkiska status quo; Potsdamaftalen formulerades
uttryckligen först sommaren 1911). Sålunda besannades
ingalunda det antagandet, att R. skulle närma sig
Tyskland och skilja sig från England med hänsyn
till Dardanellfrågan, som förblef oafgjord. Men
R. hade vunnit rådrum för sina militära maktmedels
återupprättande och förstärkande enligt ständigt
utvidgade planer (redan 1906 fredsstyrkans ökande
genom tjänstetidens nedsättning till 3 år för
infanteriet, 4 år för de andra vapnen; första
nya flottprogrammet 1907). Duman visade sig allt
villigare, i samma mån som utrikespolitikens
verksamhet tydligare framträdde, och regeringen
fogade sig gärna efter dumans kraf på strängare
ansvarighet i härens och flottans förvaltning. Samma
kraft ådagalades vid nationalismens fullföljande
inåt. Charitonovs kommission var (våren 1910) färdig
med sitt förslag, som under 19 rubriker uppräknade
Finlands under rikslagstiftningen hemfallande
angelägenheter på ett så uttömmande sätt, att nästan
ingenting blef öfver för landtdagen, men till gengäld
inrymde några få platser i duman och riksrådet åt (af
landtdagen) valda ledamöter från Finland. Landtdagen
afslog både förslaget och representantanbudet, men
duman antog det förra efter påskyndade och tämligen
förvirrade öfverläggningar (30 juni 1910). På
denna grundval byggdes och utfärdades sedermera
"likställighetslagen" till förmån för ryssar i
Finland (febr. 1912), äfvensom påbud om värnpliktens
aflösning genom tribut till ryska statskassan, allt
under landtdagens motstånd och verkställighetsvägran
af ämbetsmän, som efter ryska metoder straffades med
fängelse och förvisning. Stolypins nationalistiska
politik mot Polen förknippades på ett egendomligt
sätt med hans kamp mot mäktiga ryska motståndare i
det byråkratiska lägret. I Väst-Ryssland funnos inga
landsting, emedan man ej velat betro den där bosatta
polska adeln med en sådan institution. Riksrådets
valda medlemmar från denna landsdel utsågos därför
af särskildt anordnade godsegarkorporationer och
voro allesammans polacker. För att afskaffa denna
anomali framlade Stolypin ett lagförslag om införande
i sex västryska guvernement af landsting, indelade
i nationella kurier på sådant sätt, att ryska
riksrådsval betryggades. Lagen antogs af duman,
men förkastades af riksrådet, som harmades öfver
detta ingrepp i dess sammansättning. Då förmådde
Stolypin kejsaren att inställa dumans och riksrådets
sammanträden för tre dagar och att under tiden, med
stöd af § 87, sätta lagen i gällande kraft (27 mars
1911). Detta statsstreck väckte i båda husen den
yttersta förbittring, men Stolypin, som inlämnade
sin afskedsansökan, behöll kejsarens förtroende,
och hans motståndare (bland dem Durnovo och Trepov)
ansågos ha lidit ett förkrossande nederlag. I hvad
mån denna konflikt stått i samband med Stolypins mord
(i Kiev, 14 sept. 1911), som bevisligen vållades
åtminstone genom försumlighet å polisens sida,
är ännu outredt. Till ministerpresident utnämndes
finansministern Kokovtsov, som emot förmodan
fullföljde sin företrädares alltmer skärpta
nationalistiska politik. I Polen genomfördes
tre karakteristiska ingrepp för att förlama dess
motståndskraft. Under namn af guvernementet Cholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
