Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Råttsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Råttsläktet
I. öronen tunnare; deras längd från yttre kantens bas
är ungefär hälften af hufvu-dets längd. Svansen längre
än kroppen: Svarta råttan, M. rattus. II. öronen
tjockare; deras längd från yttre kantens bas utgör
ungefär tredjedelen af huf-vudets längd. Svansen
ungefär lika lång som kroppen: Bruna råttan,
M. decu-manus (norvegicus).
B. Mindre arter; bakfoten 26 mm. eller
mindre. Pannbenen utan upphöjda sidokanter (Möss).
I. Större; bakfoten 23-26 mm. lång. ögon
stora. Kroppens undersida hvit eller hvit-aktig:
Skogsmusen, M. sylvaticus. II. Mindre; bakfoten
omkr. 17 mm. lång. ögon mindre. Kroppens undersida
gråaktig, endast obetydligt ljusare än öfversidan:
Husmusen, M. musculus.
Svarta råttan 1. husråttan: Hufvud och bål 16, svans
19 cm. lång; öfre kroppssidan svart eller svartgrå,
undre något ljusare utan stark färggrans. Förutom
denna "svarta" form af husråttan finnes en ljusare,
som ofvan är brungrå, undertill hvitaktig och således
i färgteckningen nära öfverensstämmer med den vanliga
"bruna" råttan (se nedan). Denna sistnämnda ljusa
form, som tidigare antagits vara en särskild art
(Af. alexandrinus), är i själfva verket ej annat
än artens vilda stamform känd från Syd-Europa,
Nord-Afrika, Indien o. s. v., medan den "svarta"
råttan är den "domesticerade" af arten, som flyttat
in i människoboningarna eller i alla fall blifvit mer
eller mindre beroende af människans verksamhet. Att
verkligen båda färgformerna tillhöra samma .art,
har också blifvit ådagalagdt därigenom, att de
anträffats i samma kull. Från den svarta formen
härstammar en hvit varietet med röda ögon (albinos),
som är vanlig i fångenskap. Det kan anses för gifvet,
att svarta råttan invandrat till Europa redan under
förhistorisk tid. Eedan under medel-
Svart råtta och (t. h.) brun råtta.
tiden var den utbredd öfver större delen af
Europa. Först under 1700-talet började husråttan
alltmera undanträngas af den senare invandrade bruna
råttan, så att den förra numera förekommer endast
på strödda områden och vanligen i ringa antal. Ännu
omkr. midten af 1800-talet förekom den sporadiskt
och vanligen i mindre antal i södra och mellersta
Sverige, där den nu måhända blifvit alldeles utrotad
af den följande större arten. Hus-råttan eger större
färdighet som klättrare, men
mycket mindre som simmare och gräfvare än bruna
råttan. Den tyckes mera ha sitt tillhåll i husens öfre
delar än i källare och kloakledningar, där den senare
huserar. Ungarnas antal är 5-6, sällan flera. - Bruna
råttan: är större än föregående, nämligen hufvud och
kropp omkr. 23, svans 18 cm. lång; öfre kroppssidan
brungrå, ryggen mörkare än sidorna, undersidan
gråhvit. Äfven af denna art har en mörkare (svart)
form på senare tider iakttagits på skilda ställen,
äfven i Sverige (Stockholm, Karlskrona), en af art,
som således kan anses ha uppkommit på senare tid,
då arten - liksom den "svarta" råttan - sällat sig
till människan och hennes vistelseorter. Äfven andra
färgvarieteter (albinos, brokiga, gula etc.) äro
kända. I början af 1700-talet - eller sannolikt redan
på 1500-talet - invandrade denna art (måhända från
Asien) till Europa, där den snart utbredde sig åt
alla håll på bekostnad af den då allmänna svarta
råttan, som fördref s eller utrotades; numera har
den i människans sällskap blifvit kosmopolit. Till
Sverige inkom den i senare delen af 1700-talet
och finnes numera utbredd öfver största delen af
landet. Större, modigare, fruktsammare och mera
allätare än föregående art, har bruna råttan blifvit
ett af människans svåraste skadedjur, som trotsar
nästan alla utrotningsmedel. Otaliga äro de medel
man användt för att minska råttornas antal. Fällor,
snaror, gift, kattor, råtthundar, ugglor, korpar,
vesslor och pest-bakterier förgöra en mängd, utan
att på det hela taget råttstammen väsentligen går
tillbaka. Kändt är, att båda råttarterna liksom en
art tillhörande ett närstående släkte (Nesokia) kunna
öfverföra pesten på människor, såsom sker vissa år
på skilda ställen i Orienten, särskildt Ostindien,
där denna sjukdom delvis är permanent. Råttor äro
likaledes bärare af trikiner. Bruna råttan ynglar
flera gånger om året 6-8, undantagsvis ända till 22
ungar åt gången. - Skogsmusen: hufvud och bål 90-
130, svans 82-130 mm. långa; ofvan gråbrun, röd- eller
gulbrun, de undre kroppsdelarna hvitak-tiga, i regel
med skarp färggräns; ofta med ett gul-eller brunaktigt
tvärband öfver bröstet. I storlek och färg växlar
skogsmusen betydligt; somliga äro mörkare, andra
mycket ljusare. Mellan de underarter (eller arter),
som man på grund af dessa olikheter uppställt, finnas
dock många öfvergångar, ofta på samma lokalitet, så
att skillnaden mellan dem torde vara att uppfatta som
beroende på gynnsamma eller ogynnsamma lefnadsvillkor
och på olika lefnadssätt, hvilka dock - åtminstone
i allmänhet - ej förmått frambringa själfständiga
morfologiska typer. Skogsmusen är utbredd öfver
nästan hela Europa, Nord-Afrika och mellersta Asien;
i Sverige finnes den norrut åtminstone till Jämtland
och Medelpad. Af de svenska råttarterna är denna den
lifligaste och eger förmågan crrr göra långa och höga
hopp; bakfötterna äro i sammanhang härmed ovanligt
långa och smala. Den bebor skogsmark och åkerfält
äfvensom människoboningar, hvarest den ligger i
fejd med och brukar fördrifva följande art. Den är
allätare. - Husmusen: hufvud och bål 80-90, svans
70-100 mm.; svansen är ungefär af kroppens längd,
än något längre, än något kortare. Inom artens
variabilitetsområde förekomma, liksom förhållandet
är hos husråttan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
