Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättsregler. Närmare besedt råder dock icke något
motsatsförhållande mellan dessa båda funktioner. Äfven
det blotta främjandet af den fredliga sammanlefnaden
mellan människorna innefattar nämligen en verksamhet
till förhöjande af det mänskliga arbetets resultat. De
krafter, som eljest måste användas för ömsesidigt
bekämpande, kunna då sparas för att förhöja
resultatet af mänskligt arbete. Och å andra sidan
kan funktionen att genom organisation förhöja det
mänskliga arbetets resultat icke ensidigt genomföras,
utan det måste alltid tillika därvid sörjas för
en sådan fördelning af tillgängliga nyttigheter,
som under gifna förhållanden är erforderlig för
upprätthållandet af en fredlig sammanlefnad mellan
människorna. Det sagda eger sin tillämpning såväl
i förhållandet mellan individerna inom en stat som
i förhållandet mellan staterna inbördes. – Litt.:
Grundläggande för den moderna allmänna rättsläran äro:
Thon, "Rechtsnorm und subjektives recht" (1878),
Jhering, "Zweck im recht" (I–II, 3:e uppl. 1893
–98), och Bierling, "Juristische prinzipienlehre"
(I–IV, 1894–1911). Härutöfver afhandlas hithörande
spörsmål i allmänna läro- och handböcker, bland
hvilka här må nämnas F. Pollock, "A first book of
jurisprudence" (1904), Hagerup, "Retsencyclopædi"
(1906), och Merkel, "Juristische enzyklopädie" (5:e
uppl. 1913). Inom svensk litteratur se Sjögren, "Om
rättsstridighetens former" (1894), Stjernberg, "Till
frågan om de s. k. rent ekonomiska kategorierna",
kap. IV (1902), och Hägerström, "Stat och rätt"
(1904).
b) Rätt i betydelsen af rättighet l. s. k. subjektiv
rätt. Uppfattningen af hvad därmed skall förstås
är inom rättsvetenskapen ganska skiftande. I
vidsträcktaste mening hänför man dit hvarje
intresse, som åtnjuter skydd af rättsordningen
(Jhering). Vanligen bortser man emellertid därvid från
sådana intressen, för hvilka något bestämdt subjekt
icke kan påvisas såsm bärare (t. ex. det intresse,
som skyddas genom straffbudet för djurplågeri). Ej
heller plägar man använda beteckningen rättighet i
fråga om sådana af rättsordningen skyddade intressen,
som väl uppbäras af ett bestämdt subjekt, men dock
äro af en alltför allmän (abstrakt) natur, såsom
t. ex. den kroppsliga integriteten, äran, samt den
allmänna personliga friheten att efter egen önskan
inom de gränser rättsordningen uppdragit bestämma
öfver sitt görande och låtande (det intresse, som
i vår lag är generellt skyddadt genom straffbudet
i Straffl. kap. 15 § 22). Därest denna frihet är i
särskilda hänseenden kringgärdad med ett särskildt
högre rättsskydd, såsom t. ex. ofta är fallet med
tryckfriheten, församlingsfriheten, föreningsfriheten,
religionsfriheten o. s. v., plägar man emellertid ofta
beteckna de därigenom särskildt skyddade intressena
såsom "rättigheter". Jfr uttrycken föreningsrätt,
församlingsrätt o. s. v. Nu nämnda språkbruk synes
alltså utvisa, att man förbehåller beteckningen
rättighet blott för sådana rättsligt skyddade
intressen, som äro till en viss grad individualiserade
såväl till sitt innehåll som till sin bärare. Och
denna uppfattning af begreppet rättighet är äfven inom
rättsvetenskapen företrädd (Merkel). Äfven en tredje
uppfattning gör sig emellertid inom rättsvetenskapen
gällande (Thon),
enligt hvilken man använder beteckningen rättighet
blott för sådana fall, då rättsordningen förlänat det
skyddade intressets bärare möjlighet att genomdrifva
detsamma gentemot den kränkande, vare sig genom
anlitande af judiciell myndighet (hvilket är det
vanliga, därest kränkningen utgått från enskild
person), eller genom klagan hos högre administrativ
myndighet (hvilket är det vanliga, om intrånget
utgått från något lägre samhällsorgan). Enligt
denna uppfattning kan man sålunda väl beteckna
politisk rösträtt som en rättighet (enär den,
som i strid med lagen förmenats rösta, kan genom
besvär öfver valförrättningen få sitt intresse
att vara medbestämmande genomdrifvet), men däremot
t. ex. hos oss icke anspråket på fattigunderstöd,
enär den gällande k. förordn, om fattigvården (af
1871) icke medger klagan öfver beslut, hvarigenom
fattigunderstöd förvägrats. – Rättigheterna
indelas i: 1) offentliga och privata rättigheter,
allteftersom det ifrågavarande intresset skyddas
öfvervägande på grund af ett allmänt intresse
(såsom t. ex. i fråga om politisk valrätt, statens
skattefordringar) eller öfvervägande i de enskildes
intresse (såsom t. ex. eganderätt, panträtt). De
offentliga rättigheter, som tillkomma den enskilde
emot staten, kallas medborgerliga rättigheter
(se d. o.); 2) förmögenhetsrättigheter och icke
förmögenhetsrättigheter, allteftersom det skyddade
intresset uteslutande är ett förmögenhetsintresse
eller icke. Som exempel på sistnämnda slag af
intressen kunna nämnas brefhemligheten och
anonymitetsrätten, rätten till namn o. d.; 3) förytterliga
eller oförytterliga, allteftersom det skyddade
intressets bärare har rättslig makt att designera
annan som rättighetens bärare, helt eller delvis. I
regel äro alla förmögenhetsrättigheter förytterliga;
undantag, vanligen grundade i ett offentligt intresse,
finnas dock, som t. ex. i fråga om fideikommissrätt,
pensionsrätt, statens skattefordringar; 4)
absoluta och relativa rättigheter, allteftersom
det ifrågavarande intresset är skyddadt och
följaktligen kan göras gällande mot hvilken tredje
man som helst eller det endast kan göras gällande
mot vissa särskildt förpliktade personer. De
relativa privata förmögenhetsrättigheterna
benämnas fordringsrätter l. obligationer. De
absoluta privata förmögenhetsrättigheterna åter
indelas i sakrätter, hvilka äro knutna till en viss
individualiserad sak såsom rättighetens objekt, samt
s. k. immaterialrättigheter, vid hvilka detta icke
är förhållandet. Exempel på sakrätter äro eganderätt,
panträtt, servitut; exempel på immaterialrättigheter
patenträtt, författarrätt. Exempel på fordringsrätter
äro t. ex. långifvares rätt att få lånet återbetalt
samt den rätt, som köparen af en köpt individuellt
bestämd sak, som ännu befinner sig hos säljaren,
eger att utfå denna (därest denna hans rätt kan göras
gällande endast mot säljaren personligen, icke mot
tredje man, t. ex. säljarens borgenärer). I sistnämnda
fall är den att anse som sakrätt. Uttrycket sakrätt
har emellertid stundom, särskildt af vissa nordiska
författare (Nordling), användts i den betydelsen,
att därunder hänförts hvarje privat förmögenhetsrätt,
som är knuten till en individuell sak såsom objekt,
oafsedt om rättigheten är af absolut natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
