Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätt - Rättare - Rättarskolor. Se Landtbruksundervisning, sp. 1094 - Rättarting - Rättegång - Rättegångsbalken - Rättegångsbiträde - Rättegångsdag - Rättegångsfel. Se Domvilla och Nullitet - Rättegångsfrid - Rättegångsfullmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ej. Enligt denna terminologi är t. ex. köparens
rätt till en köpt individualiserad sak, som ännu
befinner sig hos säljaren, att beteckna som sakrätt,
oafsedt om den kan göras gällande endast mot säljaren
eller jämväl mot tredje man. – Stundom användes
beteckningen rättighet äfven för att beteckna den
befogenhet att med laga verkan kunna företaga vissa
rättshandlingar, som tillkommer ett visst rättssubjekt
i motsats till andra. Så t. ex. då man säger, att
egaren till en sak har "rättighet" att afyttra denna
eller då man säger, att en person, som fyllt 15 år,
har "rättighet" att företaga vissa rättshandlingar. –
Litt.: Se den ofvan under "Rätt" 2 a anförda
samt därutöfver Jelinek, "System der subjektiven
öffentlichen rechte" (1892) och, i svensk litt.,
Ekeberg, "Studier i patenträtt", kap. II (1904). c)
Rätt i betydelsen af laglig domstol, såsom i uttrycken
"rätten sitter i dag", "stämma inför rätta" o. s. v.;
se Domstol. 1. S-e. 2. N. S-g.
Rättare, vid jordbruk använd arbetsförman, som i
närmsta hand för befälet öfver arbetarna. Rättaren
kallas vid större jordbruk ofta befallningsman eller
(ladu-)fogde. – I det äldre lagspråket betydde
"rättare" (rættari) dels domare (af rætta i
bet. döma), dels en person på landet, som hade att
antingen själf härbärgera resande eller visa dem, hvar
härbärge kunde fås (af rætta i betydelsen visa till
rätta).
(H. J. Dft.)
Rättarskolor. Se Landtbruksundervisning, sp. 1094.
Rättarting, ting, där konungens domsrätt
utöfvades. Se Räfsteting.
Rättegång, det förfarande, som skall iakttagas, när
en rättstvist eller ett åtal för brott förelägges
domstol till afgörande; äfven ett särskildt vid
domstol anhängigt mål. Se vidare Muntlighet. Om
provokatorisk rättegång se Fastställelsetalan. -
Den utgift, som part fått vidkännas för utförande
af sin talan i rättegång, kallas rättegångskostnad
(se d. o.). I. Afz.
Rättegångsbalken, den nionde och sista af balkarna
(se Balk 2) i 1734 års lag, innefattar tillika med
den föregående, utsökningsbalken (numera ersatt af
utsökningslagen), hufvudsakligen de processuella
föreskrifterna i denna lagbok. Rättegångsbalken har
sedan 1734 års lags tillkomst undergått åtskilliga
mycket omfattande ändringar; de författningar,
som här företrädesvis komma i betraktande, äro
förordn. 18 april 1849, som afskaffat lagmans-
och kämnärsrätterna, lagen 10 juli 1899, som
gett kap. 11 om stämning nytt innehåll, lagen
14 juni 1901, som reviderat dels hela kap. 16 om
invändningar i rättegång m. m. och dels samtliga
de kap., som röra sättet för fullföljd af talan
till högre rätt och förfarandet därstädes, samt
slutligen den 1915 beslutade lagstiftningen, som gett
nya regler angående fullföljd af talan till högsta
instansen och i sådant afseende i stor utsträckning
inskränkt fullföljdsrätten, framför allt genom
införande af grundsatsen om summa revisibilis. I
stort sedt står dock vårt rättegångsväsen ännu i
dag på den grund, som 1734 års lagstiftare lagt.
E. K.
Rättegångsbiträde. Begreppet
rättegångsbiträde bör skiljas från begreppet
rättegångsfullmäktig. Rättegångsbiträdet står som
biträde vid sidan af
parten, rättegångsfullmäktigen utför rättegången
i partens ställe å hans vägnar. Det är utan
inskränkning, i brottmål ej mindre än i tvistemål,
tillåtet part att anlita rättegångsbiträde; se
kap. 15 § l rättegångsbalken. I vissa brottmål har den
tilltalade anspråk emot staten på, att det anskaffas
honom biträde i rättegången; se lag 14 sept. 1906
ang. förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.
E. K.
Rättegångsdag, dag, då domstol i första
instans, häradsrätt eller rådstufvurätt,
handlägger rättegångsmål. När häradsrätts
ordinarie rättegångsdagar infalla, framgår
af gällande bestämmelser om häradsting: §
l kap. 2 rättegångsbalken, förordn. 17 maj
1872, lag 4 juni 1913 m. fl. författningar;
hvad rådstufvurätt beträffar, innefattas
bestämmelserna i kap. 6 rättegångsbalken äfvensom
i de särskilda rådstufvurätternas arbetsordningar.
E. K.
Rättegångsfel. Se Domvi11a och Nullitet.
Rättegångsfrid kallas den särskilda helgd, som
hvilar öfver det ställe, där en domstol är samlad,
och till följd hvaraf vissa där begångna brott
(våldsgärningar och förargelseväckande beteende)
träffas af strängare straff, än om de föröfvats
under andra förhållanden; se kap. 11 § 5 och 6
Straffl. Mot rättegångsfriden svarade i äldre tider
den s. k. tingsfriden (þingsfriþer, þingfriþer),
hvilken emellertid var vidsträcktare, i ty att den
omfattade ej blott rättegångsstället, utan ock vägen
dit och därifrån. Uttrycket tingsfrid begagnas för
öfrigt ännu med afseende på rättssammanträdena för
landsbygden. Före förhandlingarnas början på hvarje
ting skall enligt lagen häradshöfding "lysa ting
och tingsfrid". J. H-r.*
Rättegångsfullmakt, jur., är en ensidig
viljeförklaring, hvarigenom en person bemyndigar en
annan till ett processuellt handlande i den förres
namn och med bindande verkan för honom. Endast
för så vidt fullmakten ger bemyndigande åt
fullmäktigen att öfver hufvud i rättegången företräda
parten, föreligger hvad man plägar kalla en laga
rättegångsfullmakt; alltså kan man icke som laga
rättegångsfullmakt karakterisera en fullmakt, som
innefattar bemyndigande allenast till företagande af
en viss processuell handling, t. ex. till inlämnande
af en skrift i en rättegång. Utan vederbörlig
fullmakt får ej någon - bortsedt från den legale
ställföreträdaren - i rättegång kära eller svara for
annan. Rättegångsfullmakt är ej giltig, med mindre
viss form iakttagits: antingen bör fullmäktigen vara
af parten förordnad muntligen inför rätten eller bör
fullmakten vara skriftligen upprättad och af parten
underskrifven samt bevittnad eller försedd med partens
sigill; se därom kap. 15 § 4 rättegångsbalken. Hvad
rättegångsfullmaktens innehåll beträffar, äro
föreskrifter gifna i kap. 15 § 7 rättegångsbalken,
enligt hvilka i fullmakten böra nämnas domstolen,
saken och mannen, som den föra skall, så ock, att
sakegaren vill nöjas åt det, som ombudsmannen däri gör
och låter. Emellertid kräfves enligt gammalt rättsbruk
ej iakttagande af något enda af dessa kraf. En
rättegångsfullmakt behöfver icke afse någon viss sak
eller rättegång vid någon viss domstol; det finnes
ej hinder för att bemyndiga annan att utföra full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
