Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Rättfärdiggörelsen
endast, att tron i betydelsen af försanthållandet
af den uppenbarade läran bildar den själfklara
förutsättningen för och det första momentet i
denna process. Hos Augustinus, af hvilken detta
rättfärdiggörelsebegrepp fått sin ursprungliga
utformning, bär åskådningen visserligen så tillvida
en paulinsk präge^ som han, särskildt gentemot
pelagianismen, starkt betonar den gudomliga,
ej blott understödjande, utan förekommande och
nyskapande nåden som den från början till slut
primära faktorn. Men då äfven han fäst-håller
såväl det sakramentala nådebegreppet som den
intellektualistiska uppfattningen af tron, finnes
intet rum för en verklig, på den i tron redan i
det närvarande upplefda gudsgemenskapen grundad
frälsningsvisshet. Därför smyger sig också hos
honom, trots alla klausuler, förtjänstbegreppet åter
in. Och i den medeltida läroutvecklingen omtyddes
hans åskådning, trots all yttre anslutning, alltmer i
semipelagiansk riktning. Så redan i viss mån hos Tomas
från Aquino och i än mycket högre grad i den senare
skolastiken, hos Duns Scotus och no-minalisterna. I
det tanken på den "ingjutna nåden" här starkt
skjutes tillbaka, faller visserligen på visst sätt en
starkare tonvikt på det "forensiska" momentet. Men
detta innebär intet verkligt närmande till den
paulinska åskådningen, snarare då en upplösning af
hela nådetanken. Tridentinum, som på denna punkt
gett den katolska kyrkoläran dess slutgiltiga form,
reproducerar väsentligen Augustinus’ tankar i den form
dessa fått hos Tomas från Aquino. Emot den evangeliska
läran betonas det uttryckligen, att rättfärdiggörelsen
"ej blott är syndernas förlåtelse, utan också den
inre människans förnyelse och helgelse". - I Luthers
tänkande står redan under hans förreformatoriska tid
"rättfärdiggörelsen genom tron" i förgrunden. Dock
dröjde det, särskildt på grund af Augustinus’
dominerande inflytande på honom under denna tid,
länge, längre än man vanligen klargjort för sig,
innan han förmådde klart bryta med det katolska
nådebegreppet och helt öfverskåda konsekvenserna
af den i hans rättfärdiggörelselära inneslutna
nya uppfattningen af nåden och tron. I de lutherska
bekännelseskrifterna framträder denna lära från början
som det innersta och allt behärskande centrum. I
Schmal-kaldiska artiklarna (II: i) betecknas den
uttryckligen som den "artikel", på hvilken "beror
allt, som vi emot påfven, djäfvulen och hela världen
uti vårt lefverne lära, betyga och framställa"
("articulus stantis et cadentis ecclesise"). I
anslutning härtill har den sedan gammalt plägat
betecknas som reformationens "materialprincip". -
Äfven i sin utbildade form har den lutherska
rättfärdiggörelse-läran ingalunda karaktären af en
mekanisk reproduktion af den paulinska. I formellt
hänseende föreligga fastmer flera ej oviktiga
afvikelser. Så talas t. ex. hos Paulus väl om
"trons tillräknande till rättfärdighet", men ej,
såsom i den lutherska kyrkoläran alltmer blef haf d,
om ett "tillräknande af Kristi rättfärdighet". Den
viktigaste olikheten är, att Luther vida starkare
än Paulus betonar tanken på den i rättfärdiggörelsen
inneslutna "dagliga" syndaförlåtelsen. I hufvudsaken
är emellertid enigheten fullständig. Så framför
allt i det konsekventa genomförandet af den rena
nådetanken. Tron har här, såsom i Augsburgiska
bekännelsens (art. IV)
bestämningar: "utan all vår förtjänst, för Kristi
skull, genom tron" klart kommit till uttryck,
lika litet som hos Paulus karaktären af ett villkor
("för-skull") i någon mening för rätt-färdiggörelseu,
utan betecknar blott, i sin motsats till all gärning,
det "mottagande organ", genom hvilket förlåtelsen
mottages, och är såsom sådant själf en skapelse af den
af Anden genom evangelium tillbjudna förlåtelsen. Tron
träder ej in på den plats, som i katolicismen intages
af gärningarna, utan hela totaluppfattningen af
kristendomens väsen är en annan. Äfven i fråga om det
"forensiska" momentets ställning råder, hvad Luther
själf beträffar, den närmaste öfverensstämmelse med
Paulus. Gentemot den katolska kyrkoläran liksom öfver
hufvud i frälsningsvisshetens intresse, som hos Luther
än mer än hos Paulus stål i centrum, betonar Luther på
det starkaste rättfär-diggörelsens karaktär af en af
all människans gärning oberoende tillräknelseakt. Men
ej heller för Luther uppgår dock rättfärdiggörelsen i
en blott formellt forensisk akt. Förlåtelsen innebär
från Guds sida människans insättande, trots hennes
synd, i den fulla Gudsgemenskapsn och i lifs-enheten
med Kristus, och i tron såsom den på Guds nåd riktade
förtröstan tager människan allt detta i besittning
och eger så redan i det närvarande saligheten. "Den
som tror, han har"; "där syndernas förlåtelse är,
där är ock lif och salighet". Därför träder också
hos Luther utrustningen med Anden, det nya lifvets
objektiva princip, ej vid sidan af rättfärdiggörelsen
såsom en själfständig akt, utan denna är, just såsom
den tron skapande och genom tron mottagna förlåtelsen,
tillika pånyttfödelse och helgelse. - I den senare
lutherska kyrkoläran däremot föranleddes man af
motsatsen till en del katoliserande åskådningar
och särskildt A. Osianders (se d. o.) lära, till
en allt ensidigare betoning af den rent forensiska
tankegången. Utgångspunkten för denna utveckling
ligger i det af Melanchthon - i hvars berömda, men
delvis mycket dunkla och omstridda framställning
i Augsburgiska bekännelsens Apologi ännu Luthers
rikare rättfärdiggörelsebegrepp kommer till uttryck -
under hans senare år utbildade lärosättet. Än starkare
framträder denna tendens i kon-kordieformeln och den
därtill sig anslutande ortodoxa dogmatiken. Sitt
pregnantaste uttryck får den i den distinktion,
som här göres mellan själfva rättfärdiggörelsen
såsom en i himmelen ("in foro coeli") försiggående
domsakt och den akt, hvarigenom dess subjektiva
tillegnelse i människans hjärta ("in foro cordis")
förmedlas. Bakom hela denna utveckling står tydligen
det religiösa intresset att starkast möjligt framhäfva
rättfärdiggörelsens objektiva, af människans eget
verkande oberoende karaktär. Men i verkligheten
blef resultatet det motsatta. Å ena sidan kom nu
trons uppkomst att knytas till en särskild, från
människans synpunkt rättfärdiggörelsen föregående
akt, pånyttfödelsen, hvilken såtillvida faktiskt fick
karaktären af ett villkor för rättfärdiggörelsen. Å
andra sidan blef "förnyelsen" eller "helgelsen"
(se d. o.) fattad såsom ett själfständigt,
rättfärdiggörelsen efterföljande nådeverk. - I
liknande riktning förde ock den utgestaltning, som
rättfärdiggörelseläran i den reformerta kyrka från
början vunnit. Kent formellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
