Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättfärdiggörelsen - Rättfärdighetsproselyter. Se Proselyt - Rättighet. Se Rätt 2 b - Rättighetsförklaring. Se Déclaration des droits de l'homme, Declaration of rights och Medborgerliga rättigheter, sp. 1385 - Rättika, bot. Se Raphanus - Rättiksmusseronen, bot. Se Musseron - Rättimmer, skpb. Se Krumtimmer - Rättning - Rättningslinje, krigsv. Se Rättning - Rätt och sanning - Rättsbok. Se Landskapslagar, sp. 1017 - Rättsdogmatik. Se Rättsvetenskap - Rättsfaktum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Rättfärdighetsproselyter- Rättsfaktum
90
sedt öfverensstämmer väl denna med den lutherska
läran. Men på grund ai den dominerande ställning,
som predestinationstanken här intar, kunde
rättfärdiggörelsen aldrig på samma sätt som i
lutherdomen tänkas som en konkret, på den enskilde
riktad handling. Till sin objektiva sida sammanfaller
den fastmer i grunden med den eviga prede-stinationen,
dess subjektiva tillegnande åter sker i form af en
fortskridande, således väsentligen med "helgelsen"
sammanfallande process. Och då den enskilde genom
predestinationstanken (se P r e d e-s t i n a t i o
n) ser sig hänvisad att grunda sin frälsningsvisshet
på den iakttagna tillväxten i sedlig kraft, blir
det i verkligheten helgelsen, som får den afgörande
tonvikten. -. Såtillvida fullföljer pietismen blott
redan i den ortodoxa läran fördolda tendenser, då
den, i sin reaktion mot den sedliga slappheten under
ortodoxismen, medvetet skjuter rättfärdiggörelsen
tillbaka för betonandet af pånyttfödelsen,
omvändelsen och helgelsen. I herrnhu-tismen står
visserligen rättfärdiggörelsetanken på visst
sätt i centrum, men i subjektivistiskt urvattnad
gestalt. Och i den teologiska rationalismen
med dess optimistiska moralism upplöses den
fullständigt och ersattes med tron på den lön,
som af den milde Guden ej skall förvägras ett
redligt dygde-sträfvande. - Äfven den ungefär med
1800-talet begynnande förnyelsen och fördjupningen
af det religiösa och kyrkliga lifvet medförde ej
utan vidare en återgång till den reformatoriska
rättfärdiggö-relseläran. Schleiermachers teologiska
åskådning var alltför subjektivt färgad för att
låta denna tanke komma till sin rätt. Men äfven i de
riktningar, som afgjordare återknöto till den äldre
kyrkliga åskådningen, saknades i stor utsträckning
förståelsen för den egentliga kärnpunkten i Luthers
rättfärdiggö-relsetanke. Flerstädes, så särskildt
hos J. T. Beck (se d. o.) och den till honom
sig anslutande s. k. bibelteologien, men äfven
t. ex. hos Martensen, sammanhängde detta med en
katoliserande uppfattning af nåden. Men äfven där
en sådan ej direkt framträdde, tänkte man sig gärna
rättfärdiggörelsen betingad af tron i betydelsen
af principen för det nya sedliga lifvet, hvilket
Gud i sin rättfärdiggö-relsedom, på grund af den
troendes lifsgemenskap med Kristus, redan åskådar
såsom fullkomnadt. Gentemot alla sådana tankegångar
betonade däremot A. Eitschl med yttersta skärpa,
att rättfärdiggörelsen ej har karaktären af ett
"analytiskt", utan af ett "syntetiskt omdöme":
den innebär m. a. o. ej ett konstaterande af en
redan hos människan förefintlig beskaffenhet, utan
ett tillerkännande åt henne af en ny kvalitet, öfver
hufvud har hela Eitschls teologi,, trots dess ej minst
på denna punkt framträdande ensidigheter (se vidare
Försoning och K i t s c h l 2), kraftigt bidragit
att åter öppna blicken för rättfärdiggörelsetankens
religiösa betydelse. Vid sidan af honom böra
från denna synpunkt särskildt II. Cremer och
M. Kähler nämnas. I växelverkan med den teologiska
utvecklingen ha ock flera rent religiösa rörelser
bidragit till att återge rättfärdiggörelsetron dess
centrala ställning. För mycket stora religiösa
kretsar står den dock, särskildt på grund af
den nutida religiositetens mångenstädes starkt
subjektivistiska prägel, alltjämt som en ganska
främmande tanke. -. Rättfärdiggörelsebegreppet har
onekligen ej i
samma grad som de därmed korrelata "syndaförlåtelsen"
och "barnaskapet" en omedelbart religiös prägel;
det kräfver för sitt fulla begripande vida mera
än dessa vissa teologiska förutsättningar. Men där
det gällt att mot omtydningar af moralistisk eller
subjektivistisk art skarpt fixera kristendomens
religiösa egenart, har man ständigt på nytt känt
behof vet att gripa tillbaka därtill. Står det
närmast på vakt kring nådetankens renhet, så
ligger å andra sidan i själfva dess terminologi,
starkare än i "förlåtelsen", en erinran om, att
nåden och tron ej få fattas så, att de "göra om
intet" rättfärdighetens kraf, utan fastmer vilja
"göra" dessa "gällande" (Rom. 3:31). - Jfr, vid
sidan af de sammanfattande biblisk-teologiska,
dogmhistoriska, symboliska och dogmatiska arbetena,
A. Ritschl, "Die christliche lehre von der
rechtfertigung und versöhnung" (5:e uppl. 1910),
Schlatter, "Der glaube im neuen testament" (3:e
uppl. 1905), Titius, "Die neutestamentliche lehre
von der selig-keit" (4 bd, 1895-1900), Feine,
"Das gesetzes-freie evangelium des Paulus" (1899),
H. Cremer, "Die paulinische rechtfertigungslehre"
(2:a uppl. 1900), W. Walther, "Rechtfertigung
öder religiöses erlebnis" (1904), Höll, "Die
rechtfertigungslehre im licht der geschichte
des protestantismus" (1906), Wermcrantz, "Om
syndaförlåtelsen" (1908), E. Billing, "Försoningen"
(s. å.), N. J. 0. H. Lindström, "Rättfärdiggörelse
och ny födelse" (i "Handl. rör. prästmötet i
Växjö",, s. å.), J. Viotti, "Kristus och anden"
(1910), 0. Ritschl, "Dogmengeschichte des
protestantismus", II: l (1912), Th. Kaftan, "Die
religiöse bedeutung der rechtfertigungslehre"
(i "Neue kirchliche zeit-schrift", 1913),
och G. Aulén, "Syndernas förlåtelse" (1915).
E. BR-.
Rättfärdighetsproselyter. Se Proselyt.
Rättighet. Se R ä 11 2 b.
Rättighetsförklaring. Se Déclaration des droits de
rhomme, Declaration of r i g h t s och Medborgerliga
rättigheter, sp. 1385.
Rättiica, bot. Se Raphanus.
Rättikmusserönen, bot. Se Musseron.
Rättimmer, skpsb. Se Kr u m t i mm er.
Rättning, krigsv., kallas den åtgärd,* hvarigenom en
truppafdelning uppställes så, att den bildar en rät
linje. Riktrote kallas härvid den rote eller det
befäl, på hvilken eller hvilket rättningen är. -
Rättningslinje kallades vid det svenska kompaniet
enligt 1871 års reglemente den linje, som kunde
intagas af plutoncheferna och vänstra flygelns
underbefäl för att utvisa, hvar linjen skulle
uppställas. C. O. N.
Rättningslinje, krigsv. Se Rättning.
Rätt och sanning, konung Oskar I:s valspråk.
Rättsbok. Se Landskapslagar, sp. 1017.
Rättsdogmatik. Se Rättsvetenskap.
Rättsfaktum, jur. De inom ett rättsområde gällande
rättsreglerna medföra bestämda, konkreta, rättsligen
fixerade förhållanden, hvarigenom vissa intressen
åtnjuta rättsligt skydd emot andra dylika och hvilkas
sammanfattning utgör det konkreta rättstillståndet
inom detta rättsområde. Detta tillstånd förändrar
sig emellertid i hvarje ögonblick. Rättsreglerna äro
nämligen knutna till vissa tilldragelser eller fakta
som förutsättningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
