Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättsfråga - Rättsföljder - Rättsförhållande - Rättsförmåga - Rättsgrund jur. Se Rättsfaktum och Rättstitel - Rättshandel, jur. Se Lag, sp. 811 - Rättshandling, jur. Se Aftal och Rättsfaktum - Rättshandlingsförmåga, jur. Se Rättsförmåga - Rättshistoria - Rättshjälp för obemedlade. Se Fattigsakförare - Rättshjälpsorganisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Rättsföljder-Rättshjälpsorganisation
96
säga, att föremål för domstols prof ning i rättegång
är dels "bevisfrågan", dels "rättsfrågan". Medan
man med bevisfrågan förstår frågan om, hvad i
målet är att anse för sant, afses med rättsfrågan
rättstillämpningen, d. v. s. frågan om det rättsliga
bedömandet af de fastställda fakta. Vid uppställandet
af rättsmedelstyperna utgår man, inom den moderna
processrätten, hufvudsakligen från skillnaden mellan
bevis- och rättsfrågan. Appell (samtliga ordinära
rättsmedel i svensk rätt tillhöra denna typ)
hänskjuter till högre rätts pröfning både bevis-
och rättsfrågan; de moderna rättsmedlen revision och
kassation hänskjuta däremot till denna pröfning,
frånsedt frågan, huruvida laga former iakttagits,
allenast rättsfrågan. –. Inom straffprocessrätten
skiljer man mellan skuld- och straff-f rågan. Denna
uppdelning kan emellertid icke uppfattas som ett
särskiljande för straffprocessens del mellan
bevis- och rättsfråga. Ty pröf-ningen af den
s. k. skuldfrågan förutsätter och innebär i ännu
högre grad, än hvad fallet är med straff-frågan,
rättstillämpning. E. K.
Rättsföljder 1. Rättsliga påföljder, jur.,
de verkningar af rättslig innebörd - uppkomst,
bevarande, ändring eller upphörande af rättigheter
och skyldigheter .–, som rättsordningen anknyter
till vissa faktiska omständigheter, de s. k. r
ä 11 s f a k t a. Af ett sådant rättsfaktum som
en betalningsutfästelse (underskrif-vandet och
utgifvandet af ett skuldebref) säges sålunda uppkomma
rättsföljden: förpliktelse att till borgenären betala
det utfästa beloppet, eventuellt äfven ränta därå;
ett äktenskaps ingående medför bl. a. rättsföl i der
trohetsplikt, målsmanskap, underhållsskyldighet,
egendomsgemenskap; underlåtande att inom tio år
bevaka en fordran ger upphof till den rättsföljd,
som betecknas med ordet preskription; begåendet af en
brottslig gärning ådrager gärningsmannen de rättsliga
påföljderna straff och skadeståndsskyldighet, o. s. v.
C. G. B j.
Rättsförhållande, jur., ett rättsligen bestämdt
förhållande. I nutida doktrin afses därmed
endast ett rättsligen bestämdt förhållande
mellan olika rättssubjekt. Det af rättsordningen
bestämda förhållandet mellan egaren och den honom
tillhöriga saken betecknas sålunda icke med termen
rättsförhållande. Rättsförhållandet benämnes ensidigt,
om det ifrågavarande förhållandet med afseende på
vissa subjekt innefattar blott rättsligt förpliktande
och i fråga om det eller de andra blott ett däremot
svarande berättigande, ömsesidigt om å båda sidor mot
hvarandra svarande berättiganden och förpliktelser
äro för handen. N. S-g.
Rättsförmåga, jur., betecknar förmågan att vara bärare
af rättsligen skyddade och erkända intressen, hvarvid
den, som enligt lagen har sådan förmåga, kallas
rättssubjekt eller person i juridisk mening. Huruvida
ett visst faktiskt subjekt skall erkännas som
rättssubjekt eller ej, beror helt och hållet af
lagen; men i modern rätt är hvarje människa erkänd
som rättssubjekt redan i sin egenskap af människa,
under det att lagen vanligen uppställer vissa villkor
för erkännandet af ett särskildt bildadt subjekt,
t. ex. aktiebolag, vissa föreningar o. s. v., som
rättssubjekt. Från rättsförmåga bör väl skiljas
rättshandlingsförmåga eller rättssubjek-
tets lagligen erkända förmåga att själft,
eller genom därtill af subjektet själft utsedd
fullmäktig, göra de intressen gällande, af hvilka
subjektet är bärare; fysiska personer sakna, så
länge de äro barn eller minderåriga, helt eller
delvis rättslig handlingsförmåga, men aldrig
rättsförmåga. Rättsförmågan kan kallas allmän,
då därmed afses att subjektet öfver hufvud kan
uppbära rättsliga intressen, och denna förmåga
omfattar alla ej särskildt undantagna intressen. Den
speciella rättsförmågan åter innebär, att ett subjekt
erkänts som bärare äfven af vissa intressen, som
icke tillkomma hvilka rättssubjekt som helst,
t. ex. på grund af viss ålder, eller vissa
egenskaper (politisk rösträtt, värnplikt m. m.).
Rid.
Rättsgrund, jur. Se Rättsfaktum och Rättstitel.
Rättshandel, jur. Se Lag, sp. 811.
Rättshandling, jur. Se Af t al och Rättsfaktum.
Rättshandiingsförmåga, jur. Se Rättsförmåga.
Rättshistoria, den vetenskap, som framställer
rättsordningens fortgående successiva
utveckling. Rättshistorien betecknas som yttre, när
den riktas på utforskandet af rättskällornas, särdeles
lagarnas, tillkomst och utveckling, men som inre, då
den har till föremål de olika rättsinstitutens egen
utbildning och ombildning i och genom rättskällor
och rättstillämpning. Från rättshistorien, som
är dels nationell, då den behandlar ett visst
rättssamhälles rättsliga utveckling, dels komparativ,
då den genom sammanställning söker utreda de olika
rättssamhällenas ömsesidiga inflytande på och
beroende af hvarandras rättsutveckling, bör skiljas
universalrättshistorien, som har till uppgift att
utforska rättsidéernas och rättsprincipernas allmänna
utveckling såväl hos naturfolken (etnologisk juridik)
som hos kulturfolken (universalrättshistoria i
inskränkt mening). Rättshistorien har hittills
väsentligen bearbetats endast som privat-, straff-
och processrättshistoria, hvarjämte den särskildt i
Sverige framträdt som kameralhistoria; däremot har den
politiska rättens historia i öfrigt mestadels fallit
inom den politiska historien. Rid.
Rättshjälp för obemedlad e. Se Fattigsakförare.
Rättshjälpsorganisatiön, internationell, afser
att underlätta rättskipningen i mål, som angå
förhållanden, hvilka lokaliserats i olika stater,
genom medverkan af utländska myndigheter. En sådan
medverkan eger rum genom dels utlämning (se d. o.),
dels handräckning och delgifning af handlingar,
dels slutligen verkställighet af utländsk dom. Hvad
sistnämnda form af internationell rättshjälp angår,
förekommer den endast i vissa fall och med stor
begränsning. Utländsk straffdom är icke verkställbar
genom annat lands myndigheter och ersattes af
utlämning. Däremot kan utländsk civildom under
olika förutsättningar förklaras af annat land där
verkställbar; för Sverige gälla i detta afseende
dels en allmän konvention med Danmark af 1861 och en
speciell konvention med ett flertal makter i Haag
1896 och 1905, hvartill anknyta sig k. förordn. 15
juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och
utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark,
k. förordn. 20 jan. 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
