Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rätts- och statsvetenskaplig fakultet - Rättsområde - Rättsordning, jur. Se Rätt 2 a) - Rättsplikt - Rättspraxis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Rättsområde-Rättspraxis
108
professorer i statsvetenskapliga ämnen jämte en del
extra lärare. Studenternas antal är omkr. 900. - Vid
universiteten i Österrike-Ungern förekommer också
beteckningen rätts- och statsvetenskaplig fakultet
("rechts- und staatswissenschaftliche fakul-tät"). -
Jfr Stats- och rättsvetenskap-liga afdelningen.
C. G. Bj.
Rättsområde, jur.3 benämnes det område, inom hvilket
en och samma rättsordning gäller. En suverän stat,
som själf fastställer sin rättsordning, utgör också
i regel ett enhetligt rättsområde; dock kan mången
gång särskild ("partikulär") rätt gälla i en stats
olika delar, så t. ex. på Färöarna och Island. Tyska
riket var ända till 1900 splittradt i hundratals
rättsområden, i hvad angick civilrätten. Afvikande
rättsregler för särskilda områden inom en stat
kunna jämväl bringas till stånd därigenom, att
lagstiftningen tar hänsyn till lokala behof
(exempel erbjuder vår Norrlandslagstiftning,
so Norrlandsfrågan, sp. 1495 ff.; delvis äfven
vår skogslagstiftning, se Dimensions-1 a g) eller
uppdrar åt lokala myndigheter att fastställa vissa
bestämmelser (enligt svensk rätt, ang. fiske,
bredden af hjulringar på arbetsåkdon, handelsbods
öppenhållande m. m.). C. G. Bj.
Rättsordning, jur. Se Rätt 2 a).
Rättsplikt. 1. Filos., en plikt, som motsvarar en
annan persons rättighet. Vanligen fattas termen
i juridisk mening (se nedan). Men man kan också
antaga moraliska rättsplikter och som sådana fatta
alla våra moraliska plikter mot andra. Rättsplikten
kan vara närmast endast negativ eller öfvervägande
positiv. I förra fallet innebär den skyldigheten att
låta den andre, som har den motsvarande rättigheten,
oförkränkt utöfva denna. I senare fallet har den
förpliktade skyldighet att utföra vissa handlingar,
som den andres rättighet fordrar. Jfr Plikt. -
2. Jur. Den förbindelse eller skyldighet,
som rättsregeln innefattar för den eller de
däraf bundne. Vid de positiva rättsreglerna
går denna skyldighet ut på ett företagande af
handlingar af visst slag. Vid de negativa går
den ut på underlåtande, resp. undertryckande,
af vissa handlingsmöjligheter. Mot rättsplikten
korresponderar alltid ett intresse, som skyddas genom
rättsregelns tillvaro, hvilket oftast har karaktären
af en subjektiv rätt eller rättighet. Jfr Rätt 2 a)
o;<b). _ 1. S-e. 2. N.S-g.
Rättspraxis, jur., den praxis, som de
rätts-tillämpande, särskildt de rättskipande
myndigheterna, följa vid sina afgöranden. Vanligen
afser man dock därvid icke denna praxis till den
del, den blott innefattar ett genomförande af den
lagstiftande myndighetens påbud, utan endast till den
del densamma oberoende däraf genom själfständiga
afgöranden af föreliggande intressekonflikter
åvägabringar förändringar i afseende på rättsreglernas
innehåll och sålunda utgör en själfständig rättskälla
(se d. o.). Ur dylika afgöranden utkristallisera
sig nämligen småningom vissa regler för liknande
intressekonflikters lösning, som dessa myndigheter och
medborgarna i gemen för framtiden uppfatta såsom för
sig förbindande och hvilka därmed erhålla karaktären
af rättsregler. På en dylik verksamhet grundar sig
ursprungligen all rättsbildning, innan ännu en verklig
lagstiftande makt kommit till utbildning inom
samhället; men äfven på samhällsstadier med en
fullt utbildad dylik kvarstår dock rättspraxis’
betydelse inom de delar af rättssystemet, där
icke lagstiftningen trädt i dess ställe såsom
rättsska-pande faktor. Sålunda utgöras än i dag
stora delar af den angelsaxiska rätten af dylik
s. k. oskrifven rätt (den s. k. common law), hvilken
uteslutande uppbyggts genom rättspraxis. Men oafsedt
detta uppstå på grund af de sig ständigt förändrande
mänskliga lefnadsförhållandena ständigt nya former af
intressekonflikter, hvilkas lösande domstolarna icke
ega rätt att undandraga sig på den grund, att de icke
äro normerade genom stiftad lag och angående hvilka
ett afgörande alltså måste träffas. Slutligen finnas
vissa arter af rättsregler, som öfver hufvud ytterst
sällan bli föremål för normering genom lagstiftning,
såsom t. ex. de regler, enligt hvilka stiftad lag
skall tolkas. Genom rättspraxis utfyllas på detta
sätt luckor i den gällande rätten. Men äfven redan
skapade rättsregler kunna genom rättspraxis ändras
eller upphäfvas. Detta gäller äfven om en rättsregel,
tillkommen genom lagstiftning. Därför erfordras dock
naturligen, att det hos de organ, som ha högsta
uppsikt och kontroll öfver de rättstillämpande
myndigheterna och i sista hand inom samhället i dess
helhet, uppstått en fullkomligt allmän öfvertygelse,
att en redan existerande rättsregel icke längre
tillfredsställer de nuvarande lefnadsförhållandenas
kraf.
Under vissa tider ha af lagstiftare försök gjorts att
alldeles eliminera rättspraxis som rättskälla genom
att i lag införa formliga förbud för domstolarna att
vid sina afgöranden taga hänsyn till de rättskipande
myndigheternas praxis. Så särskildt i de stora
lagverk, som tillkommo vid upplysningstidens slut
(t. ex. i "Preussisches allgemeines landrecht",
1794). Ett sådant förbud kan emellertid aldrig
helt genomföras, enär man likväl icke därigenom kan
förhindra domarens psyke att taga intryck af tidigare
träffade afgöranden. Äfven i nyare lagstiftning
förekommer stundom ett mera begränsadt dylikt förbud,
nämligen förbud mot rättsbildning genom rättspraxis
i strid mot stiftad lag. Äfven ett sådant förbud
kan emellertid själft upphäfvas genom rättspraxis. I
verkligheten kan det dock stundom vara af betydande
effektivitet. Så är t. ex. förhållandet med det i
nästan alla moderna strafflagar gifna förbudet mot att
genom rättspraxis införa straff för handlingar, som
icke i stiftad lag äro belagda med straff. Tidpunkten,
när en förändring i afseende på rättsreglernas
innehåll kan anses ha timat i kraft af rättspraxis,
kan ej afgöras lika noggrant, som vanligen är fallet
i fråga om de förändringar, som åstadkommits genom
lagstiftning. Om än i allmänhet för antagandet af en
dylik förändring lär få kräfvas ett påvisande däraf,
att en rättsgrundsats gjort sig gällande i ett flertal
likartade afgöranden, förefinnes dock å andra sidan
alltid en viss benägenhet hos de lägre domstolarna att
taga intryck redan af ett enda sådant afgörande i den
högsta instansen, enär de helt naturligt icke gärna
vilja döma så, att deras afgöranden på förhand kunna
förväntas bli i högsta instans ändrade; och denna
benägenhet växer naturligen, i samma mån det kan
antagas, att den högsta instansen själf icke gärna
afviker från en grundsats, som kommit till uttryck
i ett dess afgörande. Stun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
