Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sahlstedt, Abraham Magni - Sahlström, Per - Saho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fantasiens väsen. Beträffande poesiens uppgift betonar
han nöjet som den förhärskande af de båda principer,
på hvilka utile-dulciregeln hvilar. – Äfven som vitter
författare framträdde S., exempelvis med herdespelet
Melicerta (1750), satiriska ströskrifter i Dalins
stil, såsom Sagan om tuppen med dess fortsättningar
(1758) och Rolf Krakes djupsinniga tankar om
et pappersfynd (1769), en del smärre strövers,
epigram o. d., samt med en mängd öfv. på prosa,
bl. a. af La Bruyére ("Caracterer", 1764), C. Porée
("Om Theatern är eller kan vara en Dygde-Schola",
1738) och Boéthius ("Consolatio Philosophise, det
är Vishets-Tröst", 1744). Hans Samling af verser
på svenska (l-4, 1751-53), en af de allra första
antologierna i sitt slag i Sverige, lämnar ett
rikhaltigt urval af inhemska skalders diktning och har
räddat en del mindre betydande tillfällighetsdiktare
och deras alster undan fullständig glömska. –
För svenska språkets vård och regelbindande var
S. länge verksam. I likhet med de fransk-klassiske
språkmännen i allmänhet satte han bruket som språkets
viktigaste lag. Hans språkliga sträfvanden, särskildt
på ortografiens område, kvarlämnade långvariga
spår. Efter att ha författat en hel rad af mindre
grammatiska och lexikaliska skrifter utgaf han, på
uppdrag af Vet. akad., Svensk grammatica efter det
nu för tiden i språket brukliga sättet författad
(1769, 2:a uppl. 1787, 3:e uppl. 1798; öfv. till
fr. 1771, till ry. 1773, till ty. 1796). En förkortad
skolupplaga utkom 1772, hvilken af Kanslikollegiet
anbefalldes till allmänt bruk och för lång tid
framåt blef grundläggande för skolundervisningen i
modersmålet. 1773 utgaf S., också nu på uppdrag af
Vet. akad., Svensk ordbok med latinsk uttolkning,
som, äfven-ledes antagen som officiell norm för svensk
språkbehandling, fyllde ett länge kändt behof och blef
af den mest genomgripande betydelse. – I frihetstidens
nationalekonomiska fejder deltog S. med lif och lust
genom publicerandet af en massa broschyrer, samtliga
i utprägladt merkantilistisk anda, såsom Om frihet i
näringar (1763), Den svenska fabrikören (1765), Den
svenska köpmannen (s. å.), Den svenska krämaren (1766)
och Den svenska handtverkaren (s. å.). – F. ö. var
S. verksam inom snart sagdt alla områden af svensk
kultur och inlade t. o. m. förtjänster om psalmbokens
reformerande. I dagspressen, framför allt i "Dagligt
allehanda", var han en flitig artikelförfattare. Till
hela sin läggning oppositionell och polemisk,
invecklades han ofta i litterära skärmytslingar. Så
t. ex. var han 0. Celsius’ besvärligaste antagonist
i den bekanta striden om "Thet svenska nitets"
25:e ark, och med Gjörwell låg han 1754–55 i en
hetsig polemik. I egenskap af sällskapet Vitterleks
censor råkade han 1761 i kontrovers med A. Schönberg
om sällskapets "öfningar". Se R. Alvin, "Abraham Sahlstedt,
en litterär mång-frestare" (akad. afh., Lund, 1914).
R. A-n.
Sahlström, Per, riksdagsman, f. 4 aug. 1785 i Borås,
d. 3 nov. 1866 å Berga, måste redan vid tio års
ålder bege sig ut i världen för att själf söka sin
utkomst. Han försökte sig i många yrken, hvarunder han
ofta fick slita mycket ondt, och blef vid några och
tjugu års ålder inspektor på Långbro gård i Vårdinge
socken i Södermanland. Där tillvann S. sig inom kort stort
förtroende genom sin omfattande kommunala verksamhet. I
vidsträcktare kretsar gjorde han sig känd genom ett par skrifter:
Beskrifning öfver Vårdinge socken (1824) och Om
folkundervisningen (1833), hvilken senare ådrog honom
en smickrande uppmärksamhet från Karl Johan. 1840,
då han inköpte egendomen Berga i Södertörn, utsågs
han till sin orts representant i bondeståndet och
omvaldes därefter vid alla följande riksdagar,
tills han efter riksdagen 1856–58 på grund af ålder
af sade sig omval. Han kom genast att intaga en
framskjuten plats inom den liberala fraktionen,
var 1840–41 och 1847–48 led. af lagutskottet,
1844–45 af bankoutskottet och vid sina sista
tre riksdagar af statsutskottet. 1840–45 var han
fullmäktig i Riksbanken. Han fick äfven (1846) plats
i representationskommittén, där han motsatte sig
intagande af kungavalda ledamöter i Första kammaren
samt graderad skala för de valberättigade. Han
uttalade sig 1853–54 för anläggande af två statsbanor,
hvilkas anläggningskostnad skulle betalas med
öfverskottet på brännvinsmedlen. F. ö. uppträdde han
alltjämt vid riksdagarna som en ifrig förespråkare för
folkupplysningen, med yrkande att "barnaundervisningen
skulle förklaras som en nationalangelägenhet
af första ordningen". Efter sin sista riksdag
utgaf han anonymt Försök till karaktäristik af
bondeståndets medlemmar vid 1856-58 års riksdag.
(V. M.)
Saho (Schoho), muhammedansk nomadstam s. om
Masaua, mellan det abessinska höglandet och Röda
hafvet. Språket, som också kallas saho (schoho),
tillhör den kuschitiska grenen af de hamitiska
språken och är ganska rikt utveckladt. Bland
konsonanterna saknas p; däremot finns "emfatiskt" t
och s (som i etiopiskan), tyskt acfr-ljud det arabiska
hesa h, det postpalatala q, det franska j och n, d,
l (närmast motsvarande rn, rd i hörn, hörde och det
"tjocka" l i svenska dialekter). Vokalerna äro de
vanliga: a, e, i, o, u. Saho har både maskulinum och
femininum; alla substantiv, som ändas på betonad lång
vokal, äro feminina, de öfriga maskulina. De olika
kasus uttryckas dels genom ordets ställning i satsen,
dels genom särskilda ändelser. Pluralis bildas liksom
i de sydvästsemitiska språken på två sätt, antingen
genom suffix (eller prefix), t. ex. dala ne "morgon",
plur. dahjm-t, dik "by", plur. dik-a. lah "get",
plur. a-lah, iko "tand", plur. iko-k (reduplikation
af sista stamkonsonanten), eller genom förändring af
vokalisationen, t. ex. lubak "lejon", plur. lubok,
kurkur "hundvalp", plur. kurakur. Adjektiv saknas och ersättas af
participialformer. Liksom i de semitiska språken finnas blott
två tempora, imperfektum för ofullbordad och perfektum
för fullbordad handling. Böjningen sker i vissa verb genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
