Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salighet - Salighetens ordning, detsamma som nådens ordning (se d. o.) - Salikacéer, bot Se Salicaceæ - Salikolog - Salimbene af Parma - Salin (af lat. sal, salt) saltverk. Se Koksalt. -- Salinisk, saltaktig - Salin. 1. Maurits Johan S -- 2. Karl Bernhard S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skiljer sig äfven därifrån såtillvida, som
i "salighet" tanken på lifvets afspegling i
medvetande och känsla tydligare kommer fram. -
På få punkter afspeglar sig så tydligt den inre
väsensskillnaden mellan olika religioner som i
deras salighetsideal: jfr t. ex. gamla testamentets
bilder af den messianska tidsålderns sociala
frids- och fulländningstillstånd, muhammedanismens
starkt sinnliga paradisföreställningar, buddismens
"nirvana". Det för nya testamentets utsagor i
detta hänseende i första hand karakteristiska är den
dominerande tonvikt, som faller på själfva det rent
personliga gudsförhållandets fulländning: att "se
Gud" eller "Fadern", utan alla skymmande skrän-kor
eller förmedlingar, "ansikte mot ansikte", att "se"
Kristus "sådan han är" framträder här (jfr Matt. 5:
8; Joh. 14: 8, 9; 1 Kor. 13: 12; 2 Kor. 3: 18; 5: 7;
Hebr. 12: 14; 1 Joh. 3: 2; 1 Petr. 1: 8; Uppb. 22:
4 - jfr redan i G. T., t. ex. 2 Mos. 33: 11; Ps. 11:
7; 17: 15; Job 19: 26) såsom det centrala uttrycket
för "salighetens" positiva innehåll. Dock får detta
moment sin komplettering i den starkt realistiskt
utformade föreställningen om Gudsrikets fulländning
(jfr Matt. 5: 8 med Matt. 5: 5 och därtill 2 Petr. 3:
13; Uppb. 21: 1): först i ett tillstånd, där Guds
vilja allsidigt förverkligats "såsom i himmelen så ock
på jorden" (Matt. 6: 10), kan ock för den enskilde den
fulla saligheten vinnas. När det förra momentet ofta,
såsom i mystiken eller i senare individualistiskt
spiritualiserande tankegångar, isolerats, innebär
detta därför, i förhållande till den nytestamentliga
åskådningen, en ensidighet. Då emellertid genom den
af Kristus upprättade försoningen och den i honom
skänkta syndaförlåtelsen den brutna gudsgemenskapen
är på ett från Guds sida betraktadt, fullkomligt sätt
återställd och då härmed på den innersta punkten det
principiella genombrottet redan skett, af hvilket
allt öfrigt tankes som konsekvenser (jfr särskildt
Kom. 8: 28-39), framträder i de nytestamentliga
utsagorna om saligheten en liknande dubbelsidighet
som i fråga om "Guds rike" och "det eviga lifvet",
i det den å ena sidan fattas som tillkommande och
eskatologiskt betingad, men dock å andra sidan
som något redan närvarande (jfr särskildt Joh. 14:
8, 9; Rom. 4: 7, 8). Medan i nya testamentet den
förra sidan är starkast betonad, är hos Luther och
den äldre lutherdomen förhållandet i viss mån det
omvända. I sammanhang med den starka koncentrationen
kring läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena
och med intresset att betona den, kvalitativt
sedt, fullkomliga och oöfverbjudbara arten af den
därigenom af Gud öppnade gudsgemenskapen, faller här
den starkaste tonvikt på "saligheten" som en redan i
det närvarande i och genom syndaförlåtelsen gif-ven
gåfva. "Där syndernas förlåtelse är, där är ock lif
och salighet", "den, som tror, han har". Mot den
katolska läran om gärningarnas nödvändighet till
salighet kan så Luther i paradoxal tillspetsning
ställa satsen: "salighet" (d. v. s. den oberoende
af våra gärningar återställda gudsgemenskapen) "är
nödvändig till goda gärningar". Detta är af vikt att
beakta för en rätt uppfattning af striden mellan de
s. k. gnesiolutheranerna (se d. o.) och Melanchthons
lärjungar, "filippisterna", om de
goda gärningarnas betydelse för saligheten: Amsdorfs
(se d. o.) beryktade sats om de goda gärningarnas
"skadlighet" för saligheten blir nästan obegriplig,
om man ej beaktar, att "saligheten" här för honom
är väsentligen liktydig med "rättfärdiggörelsen". I
den senare lutherdomen har denna tanke: det kristna
lifvet ej blott en förberedelse för en kommande
salighet, utan redan nu ett saligt lif och därför
ett lif i sedlig kraft, ofta otillbörligt trängts
tillbaka. Men å andra sidan kan det eskatologiska
momentet i salighetstanken ej utan skada undanträngas
(jfr särskildt Rom. 8: 24). – Den i anslutning
till en del bibelord, såsom Matt. 10:41; 19: 28
f.; 25: 14 f., stundom framträdande läran om olika
"grader" i saligheten måste afvisas såsom stridande
mot själfva salighetens väsen – "i saligheten"
kan ej såsom i "lyckan" eller "lycksaligheten"
ett mera eller mindre tänkas – men kan såtillvida
sägas innesluta ett sanningsmoment, som däri en
reaktion mot en för långt drifven spiritualisering
och särskildt mot ett ensidigt urgerande af den i
nya testamentet stundom mötande bilden af saligheten
såsom en "hvila" (Hebr. 4: 10; Uppb. 14: 13. Jfr
såsom motvikt Matt. 25: 14 ff.) torde ha fått ett
visserligen missvisande uttryck. Jfr A. Titius,
"Die neutestamentliche lehre von der seligkeit" (4
bd, 1895-1900), och 0. Ritschl, "Dogmenge-schichte
des protestantismus", 11:1 (1912). E.Bg.
Salighetens ordning, detsamma som nådens ordning (se d. o.).
Salikacéer, bot. Se Salicaceae.
Salikolog [-låg; af lat. salix och grek. lofgos,
lära], bot., den, som speciellt egnar sig åt studiet
af släktet Salix.
Salimbene af Parma, medeltida italiensk
häfdatecknare, f. 1221, d. kort efter 1288, hette
eg. Ognibene di Guido di Adamo, blef 1238 minoritmunk
och antog då namnet "broder Salimbene". Han
prästvigdes 1249, företog vidsträckta resor och
skref på 1280-talet ett Chronicon, som behandlar
tiden 1167-1287. Det ger en åskådlig bild af lifvet i
Frankrike och Italien på 1200-talet och är värdefullt
som historisk källa ej minst genom sin författares
personliga bekantskap med många af tidens ledande män,
såsom kejsar Fredrik II, påfven Innocentius IV och
konung Ludvig IX af Frankrike. S:s krönika utgafs (för
tiden 1212 -87) af A. Bertuni 1857; en fullständig
kritisk edition af O. Holder-Egger ingår i bd
XXXII af "Monumenta Germanise historica. Scriptores"
(1905). Jfr E. Michael, "Salimbene und seine chronik"
(1889), och A. Molinier, "Les sources de Thistoire
de France", III (1904).
V. S–g.
Salin (af lat. sal, salt), saltverk. Se Koksalt. –
Salinisk, saltaktig.
Salin. 1. Maurits Johan S., läkare, akademisk
lärare, f. 5 jan. 1851 å Henriksholm, Ånimskogs
församling, på Dal, blef 1868 student i Uppsala, 1873
med. kandidat där och 1876 med. licentiat i Stockholm
samt promoverades 1878 i Uppsala till med. doktor,
sedan han s. å. vid Karolinska institutet utgett
afh. Om den manuela lösningen af efterbörden och
qvarstannande ejterbördsdelar. S. å. förordnades han
till docent i obstetrik och gynekologi vid nämnda
institut och utnämndes 1888 till e. o. och 1909 till
ord. professor i dessa ämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
