Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salin. 1. Maurits Johan S -- 2. Karl Bernhard S - Salina, en af Lipariska öarna (se d. o.) - Salina Cruz - Salinas - Salinas - Salinas, Antonio - Salinator, Marcus. Se Livius, sp. 831 - Salinometer - Salins - Saliparan - Salipyrin - Salis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
471
Salina-Salis
472
Han tog 1915 afsked. Dels i "Sv. läkarsällsk:s
förhandl.", dels i "Hygiea" har S. meddelat många
resultat af sin rika praktiska erfarenhet, bland
hvilka särskildt märkas afhandlingarna Om betydelsen
af lifmoderns lägeförändring bakåt (1894) och De
nervösa sjukdomarnas inflytande på den operativa
gynekologien (1898).
2. Karl Bernhard S., den föregåendes broder,
arkeolog, kulturhistoriker, museiman, ämbetsman,
f. 14 jan. 1861 i Örebro, student i Uppsala 1880,
filos, kandidat 1885, filos, licentiat 1888,
filos, doktor 1890, antogs till e. o. amanuens vid
Statens historiska museum 1889, där han befordrades
till andre amanuens 1902. Han blef intendent för
Nordiska museet 1903 och var 1905 -13 styresman för
Nordiska museet och Skansen. 1913 utnämndes han till
riksantikvarie. Ursprungligen konsthistoriker,
drogs S. snart öfver till den förhistoriska
arkeologien och har de senaste åren egnat sig äfven åt
religionshistorien, särskildt den nordiska. 1891 och
1892, 1894 och 1895 (andra gången som Letterstedtsk
stipendiat) företog S. under sammanlagdt 2 års tid
vidsträckta studieresor i mellersta och södra Europa,
hvilka sedermera kompletterats genom en mängd nya
resor. Som ett hufvudresultat af S:s studieresor
föreligger det stora arbetet Altgermanische
thierornamentik (1904), som blifvit grundläggande
genom sina stilanalyser och undersökningarna
af de olika kultur-strömningarna under
folkvandringstiden. Bland S:s öfriga arbeten märkas
Studier i ornamentik (i "Antiqv. tidskr. f. Sverige",
XI, 1890), Altarpryd-nader från Broddetorps kyrka
(1891), Några krucifix och kors i Statens historiska
museum (1892; båda i "Sv. fornminnesfören:s
tidskr.", VIII), Fynd från Finjasjöns strand,
Skåne (s. å.), Några tidiga former af germanska
fornsaker i England (1894, båda i "Vitterhetsakad:s
månadsblad"), De nordiska guldbrakteaterna
(i "Antiqv. tidskr.", XIV, 1895), Öfversikt
öfver den europeiska kulturen i dess tidigaste
skeden (i "Uppfinningarnas bok", I, 1898) och Den
förhistoriska tiden i Uppland (i "Uppland", utg. af
Hum. vet. samf. i Uppsala, 1901), hvilket innehåller
bl. a. en intresseväckande framställning af den
förhistoriska religionsutvecklingen i Norden. Detta
område be-röres äfven i uppsatsen Några ord om en
Fröbild (i "Opuscula archaeologica 0. Montelio
dicata", 1913). S. har skapat sig rykte som
framstående museiman genom mönstergillt ordnande och
uppställande af samlingarna i det nybyggda Nordiska
museet. Där uppsatte han 1906 tidskr. "Fataburen",
hvars redaktör han var till 1913. S. är sedan
1904 led. af Vitt. hist. o. ant. akad. och i
egenskap af riksantikvarie akad:s sekreterare
sedan 1913 samt ordf. i den 1913 tillsatta stora
fornminnesvårdskommittén. - Hans broder Ka s per Erik
S., f. 1856 i Örebro,
studerade vid Tekniska högskolan i Stockholm 1875-79
och var 189&-jan. 1916 stadsarkitekt i Stockholm.
1. R. T-dt. 2. T. J. A.
Salina, en af Lipariska öarna (se d. o.).
Salina Cruz [-kroth], hamnplats i mexikanska
staten Oaxaca, vid Stilla hafvet, 20 km. s. s. ö. om
Tehuantepec, hvars hamn det är, ändpunkt för järnvägen
öfver Isthmus och utgångspunkt för den kabel, som
följer Syd- och Central-Amerikas kust. Storartad
konstgjord hamn. Väldiga vågbrytare och en af de
största dockor i världen.
Salinas (sp., af sal, salt), sydamerikansk beteckning
för de grunda, periodiskt torkande saltsjöarna,
delvis utan anlopp, med kringliggande saltstäpper
(los salitrales) på de stora lågslätterna mellan
Kordillererna i v. och floderna Paraguay och Paraná i
ö., till en del äfven på Kordillerernas högslätter. De
ligga hufvudsakligen på argentinskt område mellan
ung. 25° och 40° s. br. C. Lmn.
Salinas [sālī’nās], stad i nordamerikanska
staten Kalifornien, vid Salinas river,
som faller ut i Monterey bay af Stilla
hafvet. 3,736 inv. (1910). Stor sockerfabrik.
J. F. N.
Salinas, Antonio, italiensk arkeolog, f. 1841,
d. 1915, var professor och direktör för Museo
nazionale i Palermo samt författade ett stort antal
arkeologiska arbeten.
Salinator, Marcus. Se Livius, sp. 831.
Salinometer (af lat. salīnus, tillhörande salt,
och grek. me’tron, mått), detsamma som gradervåg,
en areometer (se d. o.) för bestämmande af salthalten.
Salins [salä’], befäst stad i franska dep. Jura, i en
dal vid vattendraget Furieuse och Lyonbanan. 4,271
inv. (1911; i hela kommunen 5,272). Handelsdomstol,
collège, bibliotek. Kallvattenkuranstalt. Berömda
saltkällor och saltsjuderi. Större delen af staden
nedbrann 1825. (J. F. N.)
Saliparan, balinesemas namn på Lombok.
Salipyrin, Salicylsyradt antipyrin, farm.,
febernedsättande och smärtstillande läkemedel,
fabrikspreparat, bildar ett hvitt, kristalli-niskt
pulver (eller sexsidiga, tafvelformiga kristaller)
utan lukt, med bittersöt smak, smälter vid 92° C. och
löses svårt i kallt vatten (200 delar), men lätt
i alkohol. Det är svagare verksamt än antipyrin och
salicylsyra hvar för sig och ges därför som febermedel
i dubbelt så stora doser (4- 6-8 gr. på dagen
för vuxna) som antipyrin. Det användes särskildt,
likasom salicylsyradt na-tron, vid reumatiska åkommor
(akut och kronisk ledgångsreumatism), äfvenså vid
influensa, hufvud-värk, nervsmärtor (neuralgier)
o. s. v. Som obehagliga biverkningar vid salipyrinets
(likasom vid åtskilliga andra febermedels) användning
ha observerats magretning, stark svettning och utbredt
erytem (fläckvis uppträdande hudrodnad). C. G. S.
Salis 1. Salisburg, befäst slott i Livland vid
Salisströmmen 10 km. n. v. om Burtnecksjön, intogs
af svenskarna första gången 1563, men förlorades
då snart, och andra gången i slutet af 1600 samt
började 1607 befästas för 1,000 man enligt Karl IX:s
anvisning af byggmästaren Daniel Brandt. Vallarna
vid S., hvilket ansågs som en god f or borg för
Pernau, förbättrades sedan 1610, då äfven en rundel
uppbyggdes; men 1614 inrymdes S., hvars betydelse
i försvars-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
