Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sallustius, Gaius S. Crispus - Sallwürk, Ernst von - Salm, gammal tysk grefvesläkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lägsnades 50 ur senaten på grund af anstötlig vandel,
troligen ock af partihänsyn – han var ifrig demokrat
och anhängare af Caesar –, utnämndes af Caesar 49 ånyo
till kvestor och återinträdde i senaten samt innehade
sedermera flera militära uppdrag, bl. a. som pretor
under afrikanska kriget. Efter slaget vid Thapsus 46
blef han ståthållare i den nyupprättade provinsen
Africa nova (Numidia, se d. o.). Som sådan samlade
han genom utpressningar betydande rikedomar. Efter
Caesars död 44 lefde han som privatman, sysselsatt
med historiskt författarskap. Bevarade äro bland S:s
skrifter monografierna Coniuratio Catilinae, om den
katilinariska sammansvärjningen (se Catilina), och
Bellum Iugurthinum, om romarnas krig med Jugurtha
(se d. o.) 111-105; af hans mest betydande arbete,
Historiae (5 böcker), behandlande Roms yttre och inre
historia åren 78-67, finnas blott fragment, särskildt
inlagda tal och bref, i behåll. S. skref som utpräglad
politisk partiman med syfte att uppvisa den romerska
nobilitetens (ämbetsadelns) uselhet och förhärliga
demokratien; han sökte således bl. a. i sin teckning
af den katilinariska sammansvärjningen fritaga Caesars
minne från misstanken, att han tillhört densamma, och
framhåller i sitt andra arbete Marius, folkets hjälte,
som representant för dess friska, bärande kraft. Denna
tendentiösa läggning i framställningen medförde flera
oriktigheter och skefheter – så t. ex. förlägger
S. sammansvärjningens början till år 64 i st. f. 63
–, men å andra sidan har författaren genom målande
skildringar, ytterst skarp teckning af de uppträdande
personerna, hvilka liksom framträda lifslefvande
för oss, samt betonande af den psykologiska sidan
af händelserna, de motiv och strömningar, som voro
bestämmande för utvecklingen, lyckats åstadkomma
verkliga konstverk. S. utbildade en originell stil,
knapp och allvarlig, påverkad af Thukydides och den
samtida retoriken och senare efterbildad af Tacitus. –
Litt.: Kritiska upplagor af monografierna af Axel
W. Ahlberg (1911, 1915); öfv. af S. G. Dahl (1869);
"Catilina", med kommentar, af Gertz (Köpenh. 1895);
"De bello Iugurthino", utg. af V. Hedqvist (1913).
H. Sgn.
Sallwürk, Ernst von, tysk pedagog, f. 1839,
gymnasielärare i Hedingen, Koblenz, Hohenzollern,
Baden och Pforzheim, led. af den högsta skolstyrelsen
i Baden 1877, docent i pedagogik vid tekniska
högskolan i Karlsruhe 1894. S. har särskildt
varit verksam för reformerande af flickskolorna,
lärarinnebildningen och realskoleväsendet. Som
pedagogisk teoretiker har han utgått från Herbarts
åsikter, men opponerat sig mot Ziller och öfver
hufvud mot den herbartska formalismen. Han
kritiserar Zillers "skolvetenskap" och söker
logiska grundvalar för didaktiken. Undervisningen
bör leda till verkliga begrepp och införa i den
verkliga vetenskapen. Bland hans många skrifter
märkas Herbart und seine jünger (1880), Handel
und wandel der pädagogischen schule Herbarts
(1885), Gesinnungsunterricht und kulturgeschichte
(1887), Das staatsseminar für pädagogik (1890),
Volksbildung und lehrerbildung (1891) och Die
didaktischen normalformen (1901; 3:e uppl. 1906).
S-e.
Salm, gammal tysk grefvesläkt med stamborgen S. i
Ardennerna (ruiner däraf vid Vielsalm, nära floden S.,
en biflod till Amblèves, i belgiska Luxemburg). Till
denna släkt hörde de äldre grefvarna af Luxemburg,
af hvilka Herman (d. 1088), grefve af S., 1081-86
var en af sachsare och schwabare vald motkonung mot
tyske konungen Henrik IV. 1163 uppstodo två linjer:
Ober-S. och Nieder-S. Ober-S. (gamla grefsk. S., i
Amblèves’ öfre dal) utgick på manssidan 1475, då dess
besittningar ärfdes af "Wild- och Rhengrefven" Johan
V af Dhaun-Kyrburg, sedermera "Wild- och Rhengrefve
af S." Till dennes ättlingar hörde den äfven i
Sveriges historia bekante Rhengrefven Otto Ludvig (se
denne). Linjen delade sig i flera grenar, af hvilka
grenen Salm 1623 fick riksfurstlig värdighet och
1676 klöfs i två nya grenar: S.-Salm och S.-Kyrburg
(utdöd 1905), hvilka 1801 förlorade sina besittningar
v. om Rhen, 1806 som suveräna furstar ingingo i
Rhenförbundet, men 1810 förlorade sin suveränitet och
kommo under fransk öfverhöghet. Wienkongressen 1815
gaf den landersättning som "standesherren" under
Preussens öfverhöghet. En annan gren af Ober-S.,
S.-Horstmar (i Westfalen), fick 1816 preussisk
furstlig värdighet. – Linjen Nieder-S. (med borgen
S. i Vogeserna, hvaraf ruiner nära Schirmek i Nedre
Elsass) utgick på manslinjen 1416 och ärfdes af en
grefve af Reifferscheidt. Af denna linje, hvars
medlemmar bära titeln "altgraf" ("altgräfin"),
fick grenen S.-Reifferscheidt-Raitz 1790 och
S.-Reifferscheidt-Krautheim und Dyck 1804 furstlig
värdighet.
1. S.-Reifferscheidt, Niklas, grefve,
österrikisk fältherre, f. 1459, d. 1530, trädde 1483 i
österrikisk tjänst. Redan vid unga år nämnes
han som "öfverste fälthöfvitsman" och förde befäl
än i Ungern, än i Schweiz och Italien. I slaget
vid Pavia 1525 växlade han hugg med Frans I, hvarvid
båda sårades. 1527 slog han Johan Zápolyas trupper
i Ungern. Vid turkarnas angrepp mot Wien 1529
ledde han framgångsrikt stadens försvar och tvang
sultan Soliman att hafva belägringen. Af ett
sår, som S. erhållit vid turkarnas sista stormning,
tvangs han 1530 att taga afsked ur krigstjänsten.
2. S.-Reifferscheidt und Dyck, Josef
Maria Franz Anton Hubert Ignaz, furste och "altgraf
zu" S., f. 4 sept. 1773 i Dyck nära Düsseldorf,
d. 21 mars 1861 i Nizza, var egare af rika domäner
kring Dyck och anlade vid slottet en stor park med
en botanisk trädgård, en af de mest betydande,
som funnits i enskild mans ego. Med förkärlek
odlade S. där suckulenta växter, framför allt
kaktéer och aloë-arter. Sedan han efter
Rhenlandets annektering af Napoleon blifvit medlem af
lagstiftande kåren i Paris, delade han sin tid mellan
lagstudiet och utforskningen af de då ofullständigt
kända kaktéerna. Han utgaf i flera omgångar
Planta succulentae Horti Dyckensis (1816 ff.),
Observationes botanicae in Horto Dyckensi notatae
(1820 ff.) och Index plantarum succulentarum in
H. D. cultarum (1822 ff.) samt Hortus Dyckensis
(1834), en stor katalog med 7,468 arter.
Hans framgångsrika kaktéstudier utkommo under titeln
Cacteae in H. D. cultae (1841, 1844 och
1849, med öfver 700 former).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
