Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandels (förut Sandel), en från Roslagen härstammande släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
Sandels
650
Hedemora, d. 28 mars 1784, hette Sandel, tills han
1772 blef adlad. Efter att ha studerat någon tid vid
Uppsala universitet inskrefs han 1746 i Bergskollegium
samt vann där mycket hastig befordran på grund af sin
ordentlighet och ovanliga praktiska duglighet. Han
blef 1750 notarie, 1756 sekreterare, 1759 assessor och
1762 e. o. bergsråd. Han sökte afsked 1778, men K. M:t
beslöt, att S. skulle anmodas kvarstå, hvarefter han
fick bergsråds lön 1779. Sedan 1769 var han fullmäktig
i Järnkontoret. S. deltog i en mängd viktiga arbeten
för statens och bergslagens räkning. Han var den
förste, som framställde planen till Ströms-holms
kanal samt verkställde afvägningar och uppgjorde
kartor för densamma. Han upprensade strömdraget mellan
Mälaren och Saltsjön genom Södertälje stad. Om Falu
bergslag inlade han stor förtjänst genom förbättrad
grufdrift och smältningsprocess och genom stor
omvårdnad om kopparns försäljning. S. invaldes
1770 i Yet. akad. S. utgaf bl. a. Anmärkningar
öfver finansverket och statsbristen (1765), Om
varupris och arbetslöners reglerande (1767). -
Hans son Benjamin, f. 1763, d. 1831, var sedan 1819
t. f. chef för Bergskollegium. 2. Johan August S.,
grefve, den föregåendes son, krigare, f. 31 aug. 1764
i Stockholm, d. där 22 jan. 1831, blef 1775 kadett
och 1777 underlöjtnant vid artilleriet samt fick
1782 anställning som adjutant vid denna kår. På
grund af ett uppträde, hvarvid hans kamrater funnit
anledning till klander mot honom, flyttades han
1785 som stabs-ryttmästare till finska kompaniet af
adelsfaneregementet. 1787 utnämndes han till major
vid Karelska dragonregementet. Under kriget 1789
uppsatte S. en bataljon på 600 man. 1790 utnämndes han
till öfverstelöjtnant och sekundchef för Karelska
dragonregementet, 1795 till generaladjutant af
flygeln, 1799 till öfverste i armén samt 1803
till öfverste och chef för Savolaks’ fältjägare. I
spetsen för sistnämnda trupp deltog han i de första
träffningarna under 1808 års krig, hvilket för honom
öppnade en lysande bana. Kort efter krigsutbrottet,
7 april, utnämndes han till chef för femte brigaden,
som bestod af 3,200 man, af hvilka han likväl ej
fick behålla mer än 1,600. Med en del af denna
styrka angrep S. och tillfångatog 2 maj en mindre,
fientlig fördelning vid Pulkkila. Därefter ryckte
han vidare framåt under oerhörda besvärligheter,
enär väglaget var ytterst svårt och trakten mycket
glest befolkad, samt hade ständigt sammandrabbningar
med fienden, bl. a. vid Kärsämäki, vid Idensalmi och
vid Kuopio. Inom en månad hade han jagat fienden
500 km. tillbaka, rensat Leppävirta, Jorois,
Jokkas, Rau-talampi och Laukas socknar från ryssar
och sändt en mindre trupp ända till riksgränsen
vid Sorda-vala. Men när fienden efter Sveaborgs
kapitulation började operera mot honom med fyrdubbelt
så stor
styrka som förut, måste S. inskränka sig till att gå
försvarsvis till väga och tvangs att själf draga sig
tillbaka. Omsider fattade han stånd vid Toi-vala pass,
10 km. n. om Kuopio. I denna fördelaktiga ställning
ej allenast bibehöll han sig i tre månader under
ständiga anfall, utan lyckades äfven oroa fienden på
mångahanda sätt och genom utsända detachemang borttaga
från honom provianttransporter flera mil bakom hans
rygg. 30 sept. måste han, på grund af den mellan
hufvudarmén och ryssarna af slutade vapenhvilan,
draga sig tillbaka till Virta bro vid Idensalmi
kyrka. Där vann han 27 okt., sedan fientligheterna
åter utbrutit, en lysande seger öfver ryssarna,
dock först efter blodig kamp, hvarunder den fientlige
befälhafvåren furst Dolgorukij stupade. Kort därefter
(19 nov.) slöts konventionen i Olkijoki, och på grund
af denna måste svenskarna utrymma Finland.
Under kriget hade S. i juli utnämnts till
generaladjutant och i nov. till generalmajor. I juni
1809 fick han befälet öfver den till Västernorrland
förlagda armédivisionen och blef 5 juli af
ryssarna angripen vid Hörnefors samt tvungen
till återtåg, men intog 21 aug. Umeå stad. Efter
fredsslutet förordnades han till interimspresident
i Krigskollegium. 1812 utnämndes han till sekundchef
för Svea lifgarde. Yid tyska krigets utbrott 1813 fick
han som generallöjtnant befäl öfver en armékår samt
deltog därefter i de stora fältslagen vid Grossbeeren,
Dennewitz och Leipzig. Han var sedan nordarmén
föl jäktig till Holstein, fick efter Kielfreden
uppdrag att belägra Maastricht och erhöll i juli 1814
öfverbefälet öfver andra fördelningen af de mot Norge
sända trupperna. Redan 1809 upphöjd i friherrligt
stånd, fick S. 1815 greflig värdighet. Sistnämnda år
var han någon tid förordnad till överståthållare,
men blef därefter Krigskollegiets president, på
samma gång som han tog afsked från sin befattning
som chef för Svea lifgarde. 1817 utsågs han till
landtmarskalk vid den s. å. öppnade riksdagen. 1818
blef S. en af rikets herrar och s. å. general af
infanteriet. 1818 utnämndes han till riksståthållare
i Norge, i hvilken befattning han kvarstod till 1827
(se Norge, sp. 1429). 1824 befordrades han till
fältmarskalk. S. hade en reslig och imponerande
gestalt. Som krigare var han kall och lugn på
samma gång som klok och djärf samt i besittning af
stort mod. F. ö. älskade han ett gladt lif. Under
tyska kriget lär han ha "slagit sig på en nog stark
hushållning". Jfr K. A. Adlersparre, "Anteckningar
om bortgångne samtida" (III, 1862), och Y. Nielsen,
"Grev Sandels’ statholderskab 1818 -27" (1875). S. är
besjungen i "Fänrik Ståls sägner".
3. SamuelAugustS., den föregåendes son, vid faderns
död grefve, militär, f. 28 sept. 1810 i Stockholm,
d. 13 juni 1892 vid Starnberg, Bajern, blef 1829
fänrik vid Svea lifgarde, öfverste och chef 1855
för Yärmlands fältjägarregemente och 1859 för
Södermanlands regemente samt 1863 generalmajor. Han
var generalbefälhafvare 1863-71 i Första och 1871-80
i Fjärde militärdistriktet, hvarmed han sedan 1872
förenade chefskapet för Lifgardesbrigaden; 1871-82 var
han därjämte öfverkommendant i Stockholm. 1874 hade
han utnämnts till generallöjtnant. S., som på hofvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
