Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sarekfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
Sarekfjällen
804
m. höjd och genomskäras på flera ställen af de
nuvarande hufvuddalarna (500-900 m.), som öfvertvära
högfjällen i hufvudsakligen västlig-östlig riktning,
med vattenskillnaden belägen inom fjällområdets västra
hälft, hvarifrån flertalet, Ruotes-vagge, Kuopervagge,
Alkavagge och Sarvesvagge, sammanlöper i Rapadalen,
högfjällstraktens viktigaste och mest storslagna
dalgång, medan Njåt-sosvagge utlöper i Karna jokk och
Kukkesvagge genom Sitoojaure når samma gemensamma mål,
Fig. 1. Parti af Eapadalen.
Lilla Lule älf. Rapadalen (se fig. 1), som
genom-flytes af Rapaätno, Sveriges i förhållande
till nederbördsarean vattenrikaste älf (omkr. 1,100
mill. kbm. per år eller hälften så mycket som Motala
ström för vid Norsholm, ehuru denne har 20 gånger
så stor nederbördsarea), är högfjällets hufvudåder,
som afför smältvattnet från ett hundratal glaciärer,
hvarför dess vatten är mycket grumligt. Största
delen af dess medförda slam afsättes vid älfvens
utlopp i Laitaure, där den sedan istiden uppbyggt
ett storartadt deltaland. Mellan de stora dalarna
ligga fjällmassiven, sönderskurna genom radiellt
gående smådalar, hvilkas bottnar någon gång äro
lika långt nedskurna som hufvuddalar-nas, men
oftare te sig som "hängande dalar", hvilka träffa
hufvuddalarna högt uppe på deras sidor. Dessa
smådalar upptagas ofta af glaciärer. De små dalarna
skiljas af höga, ofta ganska smala kammar, hvilka å
sin sida ibland äro sönderskurna i mer eller mindre
isolerade toppar. De höga topparna uppbyggas utan
undantag af en bergartsserie, hvars viktigaste
led äro amfiboliter och gabbrodiabaser eller
s. k. grönstenar, medan fjällslätterna bestå af
granitiska bergarter tillhörande urberget. På några
ställen träffas fylliter, som torde kunna hänföras
till silursystemet. Det omkr. 1,450 m. höga Mattåive
vid partiets västra gräns består nästan uteslutande
af fylliter ända till sin fot på omkr. 850 m. ö. h.,
likaså den mellan Sar-vesvagge och Njåtsosdalen v. om
Tjeura liggande fjällslätten utgöres af fylliter med
en mäktighet af minst 600 m. - Med samma gränser för
fjällpartiet som Sareks nationalpark (se Nationalpark,
sp. 543, samt kartan i "Sveriges natur, Svenska
naturskyddsfören:s årsskrift" 1910 eller
i "Alm. f. alla" 1911) ligga inom detsamma följande
mera bekanta fjällmassiv: Pårtefjäl-1 e n, mellan
Sarvesjokk och Njåtsosjokk, med många toppar af
omkr. 2,000 m. höjd: i v. Tjågnåris (1,982 m.;
fig. 2) samt flera toppar kring Luottojöklarna
(Skaitetjåkko, 1,965 m.), i ö. Tjeura (2,042 m.) och
Saitaristjåkko (2,021 m.), alla omgifna af ofantliga
jökelfält; Pelloreppe, genom Kåtokjokks dalgång
skild från föregående, med en mängd taggiga toppar,
af hvilka en når 2,025 m. höjd; Ålkatjfjället med S
a r v e s-t j å k k o i v., mellan Sarves-, Rapa-,
Kuoper- och Alkadalarna, med Akatjåkko (2,010 m.),
Ritan-junjestjåkko (1,974 m.) och en mängd glaciärer;
A l k a f j ä 11 e t, n. om det föregående, med
Lan-jektjåkko (1,906 m.), Alkavare (1,625 m.), på
hvars västra sluttning ligger ett gammalt lappkapell,
där till 1850-talet gudstjänst hölls för lapparna
en gång hvarje sommar; Skuorkasfjällen, ö. om
Ålkatjfjället på andra sidan Rapadalen, med stora
jökelfält och en mängd storartade toppar, bl. a. tre
på resp. 2,019, 1,975 och 1,983 m., Äpartjåkko, samt
Sarek, omkr. 20 km. långt och nära 10 km. bredt,
i n. v.-n. ö. utsträckt hög-
Fig. 2. Tjågnåris och Tjågnårisjökeln.
fjällsmassiv mellan Smailai- och Kukkesvagge, med
Sarektjåkko (2,091 m.), Kavapakte och Stuor Ni Jak
(1,921 m.) och väldiga jökelfält, hvilkas utsträckning
kan anslås till 70 kvkm. - Upptäckten af detta
högfjällsland är af jämförelsevis ungt datum, ehuru
man redan på 1700-talet torde haft klart för sig, att
mycket höga fjäll funnos i Lule lappmark. Wahlenberg
uppmätte 1807 Suiitelma, som därefter länge gällde
för Sveriges högsta berg, och lade märke till den
betydliga höjden af fjälltrakten n. om Kvikkjokk. Känd
började denna bli först genom de arbeten, som på
1870- och 1880-talen utfördes för Norrbottens läns
kartverk. Genom en 1879 af kartografen G. V. Bucht
utförd barome-terafvägning konstaterades, att en
topp bland dessa högfjäll, Sarektjåkko, är mer än 200
m. högre än Suiitelma. (Den beräknades af Bucht till
2,130 m., men har senare reducerats till 2,091 m. och
ansågs under några år vara Sveriges högsta topp, tills
Kebnekaises något större höjd upptäcktes.) Sarektjåkko
bestegs första gången 8 juli 1879, af Bucht, andra
gången 8 aug. 1881, af den bekante franske alpinisten
Ch. Rabot, och sedan många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
