Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saturera - Saturnalia - Saturnia - Saturnia - Saturnia, zool. Se Eksilkesfjäril och Påfågelspinnare - Saturni dies, lat. Se Lördag - Saturniidæ, zool. Se Påfågelspinnare - Saturninus, Lucius Apulejus - Saturninus - Saturnisk tidsålder - Saturniskt versslag - Saturnolabium¬ - Saturnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. o.). – Saturantia, medel, som mätta och
neutralisera fria syror i magen.
Saturnalia, lat., en fornlatinsk folkfest, som
firades fr. o. m. 17 t. o. m. 23 dec. eller senare
17-19(21) dec. Den synes ha egnats åt Saturnus
(se d. o.) och Ops samt häntydt på naturens
återuppvaknande ur vinterns mörker och knutit
sig till erinringen om en gyllene tidsålder,
som tänkts återvända till jorden. Allmänt
jubel och glädje skulle därför råda under denna
fest. Slafvarna hade sin frihet och betjänades,
sittande till bords med husbönderna, af dessa, all
fiendskap och alla straff skulle hvila, skänker,
såsom vaxljus och dockor, växlades, muntra lag egde
rum, vid hvilka en "konung" utnämndes, som skulle
leda laget. S. hade sålunda i det stora hela samma
betydelse som den germanska och kristna julhelgen.
R. Tdh.*
Saturnia, liten befäst stad i Etrurien, ej långt
n. ö. om Orbetello. Namnet är kvar från urminnes
forntid; staden skulle grundlagts af pelasger och
sedan bebotts af etrusker. S. blef romersk koloni med
medborgarrätt, men utan rösträtt, en s. k. prefektur
(se d. o.) 183 f. Kr. Rester finnas af stadsmuren i
s. k. polygonalt arbete, på hvilka anbragts romerska
portar; utanför dessa ses lämningar af grafhögar,
från hvilka jorden försvunnit. Litt.: A. Pasqui,
"Notizie degli scavi" (1882), och G. Dennis,
"Cities and cemeteries of Etruria" (1883).
J. C.
Saturnia, grek. o. rom. myt., binamn för Hera (Juno)
såsom dotter af Saturnus.
Saturnia, zool. Se Eksilkesfjäril och
Påfågelspinnare.
Saturni dies, lat. Se Lördag.
Saturniidae, zool. Se Påfågelspinnare.
Saturninus, Lucius Apulejus, romersk folktribun
på Marius’ tid. Redan under sitt första tribunat,
103 f. Kr., sökte han beträda samma väg som förut
Gajus Gracchus. År 100, när han för andra gången
blifvit folktribun, angrep han öppet senaten. Men
när han slutligen redde sig till formligt uppror,
öfvergafs han af Marius, som trädde i spetsen för
motståndarna, samt blef slagen i en träffning på
Forum och tvungen att ge sig fången, hvarefter
han mördades. Litt. bl. a. F. v. der Mühl, "De
L. A. Saturnino" (1906).
(J. C.)
Saturninus, de latinske kyrkofädernas namn på den
syriske gnostikern Satornilos. Se Gnosticism,
sp. 1372.
Saturnisk tidsålder, gyllene ålder, guldålder. Se
Saturnus, rom. myt.
Saturniskt versslag, metr., ett i den äldsta
romerska och fornitaliska skaldekonsten förekommande
versslag. Det var sammansatt af två vershalfvor,
och dess normalschema anses ha varit:
u - u - u - ü | - u - u - ü
Som typiskt exempel brukar anföras en gammal latinsk
vers:
Dabúnt malúm Metélli | Naevio poëtae.
Detta normalschema har dock behandlats med mycken frihet, och många som
saturniska uppgifna verser förete stora afvikelser
därifrån. Det är f. ö. icke fullständigt utredt,
om den saturniska versen från början grundat sig på
stafvelsekvantitet eller på ordaccent, och icke
heller, hvarifrån den leder sitt ursprung. Den
förekommer i fragment af saliernas sånger och andra religiösa
formelverser samt i grafskrifter. Äfven voro
Livius Andronicus’ öfv. af Odyssén och Naevius’
episka dikt om första puniska kriget författade
på detta versmått. Det undanträngdes sedan af de
regelmässigare grekiska versmått, som infördes af
Ennius och andra. Litt.: Bartsch, "Der saturnische
vers und die altdeutsche langzeile" (1867), Havet,
"De saturnio latinorum versu" (1880), L. Müller,
"Der saturnische vers und seine denkmäler" (1885),
Thurneysen, "Der saturnier und sein verhältnis zum
späteren römischen volksverse" (s. å.), och Zander,
"Versus italici antiqui" (1890).
A. M. A.
Saturnolabium, en modell af planeten Saturnus med
ring och månar, egnad att åskådliggöra rörelserna
samt belysnings- och förmörkelseförhållandena inom
Saturnussystemet.
K. B. (B-d.)
Saturnus är den sjätte af de sedan gamla tider
kända planeterna inom vårt solsystem. Dess
medelafstånd från solen är 9,5547 gånger så stort
som jordens, eller omkr. 1,428 mill. km., och dess
omloppstid, eller Saturnusåret, är omkr. 29 1/2
år. Excentriciteten af dess banellips är 0,0559,
och banans lutning mot jordbanan 2° 30’. Till följd af
Juppiters inverkan modifieras S:s elliptiska rörelse
betydligt. Bland dessa s. k. Juppitersstöringar
är särskildt märklig en stor periodisk ojämnhet
i planetens längd, hvilken kan uppnå 47’ och
länge hade varit bekant genom observationerna,
innan Laplace visade, att den vore att tillskrifva
Juppiters inverkan och den omständigheten, att de
båda planeternas omloppstider stå till hvarandra i
nära samma förhållande som de hela talen 2 och 5. - -
S. roterar kring en axel, som ständigt bibehåller
ett med sig själf parallellt läge och hvars lutning
mot banplanet är ungefär 62°. Då samma vinkel för
jorden är 67°, måste årstiderna på S. gestalta sig
ungefär som våra. På S. bli de dock 29 gånger så
långa som på jorden, hvarförutom S. från solen
erhåller endast 1/90 af det ljus och den värme,
som jorden emottar. Planetens rotationstid, eller
Saturnusdygnet, bestämdes redan af W. Herschel till
10 timmar och 16 minuter. Nyare observationer ha gett
ungefär samma resultat, men en viss osäkerhet vidlåder
dessa bestämningar, enär planetytans fläckbildningar
icke äro konstanta. Denna hastiga rotation har
medfört en större afplattning hos denna planet än
hos någon annan, nämligen ungefär 1/10. Sedd genom
en tub, företer därför S. en märkbart elliptisk
gestalt. Ekvatorialdiametern uppgår till ungefär
120,000 km., polardiametern till ungefär 108,000
km. S:s volym är 732 gånger och dess massa 95 gånger
så stor som jordens. Jorden är sålunda 8 gånger så tät
som S., hvars täthet i själfva verket är ungefär 3/4
af vattnets. Däremot väger ett föremål på S. ungefär
lika mycket, som samma föremål skulle väga på jorden,
i det attraktionen af S:s större massa på ett föremål
på dess yta kompenseras af föremålets större afstånd
från planetens medelpunkt. – Man har iakttagit fläckar
och strimmor på S. liknande dem på Juppiter. Då
äfven dess spektrum mycket nära öfverensstämmer
med Juppiters, torde de båda planeternas fysiska
beskaffenhet vara mycket likartade.
Det, som framför allt gör S. till en af solsystemets
märkligaste företeelser, är emellertid dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
