Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheffer, en från Franken härstammande ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigets utbrott 1741 ingick han som volontär vid den
i Finland varande svenska armén och
tjänstgjorde en tid som Lewenhaupts adjutant. 1742
blef han löjtnant vid Karelska dragonregementet
och 1745 kapten vid Jönköpings regemente. Han hade redan förut gått
i fransk tjänst, kämpade 1744–48 under Frankrikes fanor med utmärkelse
i Österrikiska successionskriget och avancerade därunder till
öfverste. I svenska armén blef han 1750 utnämnd till generaladjutant
och s. å. till öfverstelöjtnant vid Jämtlands regemente. Hemkommen
1751, började han utveckla betydande verksamhet
som riksdagsledamot; redan 1746–47 hade han,
med tjänstledighet som fransk officer, uppträdt på
Riddarhuset för att förstärka hattarnas parti.
Vid riksdagen 1751–52 räknades han till partiets
bästa förmågor samt insattes i sekreta utskottet och
dess mindre sekreta deputation, där han med kraft
förfäktade ständernas rättigheter. 1752 blef han
af rådet nästan enhälligt utsedd till sin broders
efterträdare som minister i Paris. Han hemkom
på permission för att bevista riksdagen 1755–56.
Han insattes åter i sekreta utskottet och mindre
sekreta deputationen, bragte å bane frågan om
ändring af kronprinsens uppfostrare, var med om
att uppsätta instruktionen för kronprinsens guvernör,
genomdref utgifvandet af en riksdagstidning,
uppsatte svaret på sekreta propositionen och
uppträdde öfver hufvud som en af hofvets skarpaste
motståndare och hattarnas främsta ledare. Som
belöning för sina tjänster mottog han af ständerna
en gratifikation af 3,000 rdr specie. Han
upphöjdes 1761 till ambassadör. På hösten 1764
hemkom S. ånyo för att deltaga i riksdagskampen och
biträdde Fersen vid ledningen af hattarnas
valagitation till 1765-66 års riksdag, vid hvilken han
ifrågasattes till landtmarskalk. Sekreta utskottet,
som nu behärskades af mösspartiet och ifrade för
sparsamhet, beslöt, att hans ambassadörsvärdighet
skulle upphöra, och befallde i mars 1765 alla
hemmavarande ministrar att återvända till sina
poster. Hellre än att sålunda drifvas bort från
riksdagen och med lägre rang vända tillbaka till
Frankrike, begärde S. att bli återkallad från sin
beskickning. Under riksdagen ingrep han lifligt i
frågornas behandling och klandrade bl. a. de nya
inskränkningar i konungamakten, hvilka mössorna
genomdrifvit. Han återgick nu till tjänstgöring
inom hären, inom hvilken han utnämnts till öfverste
vid Kronprinsens regemente 1764, och blef 1766
öfverste vid Västgöta-Dals regemente. Vid 1769
års riksdag var han ånyo en af hattarnas ledare i
sekreta utskottet samt blef s. å. riksråd och
rikskansliråd. Sedan mössorna åter vid följande riksdag
fått öfverhanden, genomdrefvo de hans afsättning
i april 1772, men efter revolutionen, hvarunder
han vistades i Västergötland, inkallade konungen
honom åter i rådet samt utnämnde honom till
kanslipresident. 1771 hade S. blifvit upphöjd till
grefve och 1772 vald till kansler för Åbo akademi.
Med den nya tid, som inleddes af statshvälfningen
1772, börjar den stora perioden af S:s lif, då han
på grund af konungens förtroende fick tillfälle
att utveckla sin betydande statsmannabegåfning
och näst konungen var den främste ledaren af
Sveriges öden under mer än ett årtionde. I första
rummet ålåg S. utrikespolitikens ledning.
Förtjänsten om fredens bevarande under de
utomordentligt farliga och hotande konjunkturer, som
rådde närmast efter statskuppen, tillkommer i
främsta rummet honom; han var ock konungen
följaktig vid dennes besök i Petersburg 1777
och vann därunder äfven Katarina II:s
synnerliga aktning. Framför allt har han mer än
andra förtjänsten om det förbund, som 1780 afslöts
mellan de tre nordiska makterna till den neutrala
handelns skydd mot Englands öfvergrepp under det
pågående världskriget. Genom denna fasta,
målmedvetna, fredliga politik höjde S. inom kort
Sveriges anseende ånyo inom den samtida
statsvärlden och har förvärfvat äran af att vara en af
Sveriges främsta utrikesministrar. Liksom brodern
hade S. äfven stort intresse för ekonomiska frågor
och sympatiserade lifligt med de friare åsikter,
som gjordes gällande af den fysiokratiska skolan.
Liljencrantz, Gustaf III:s kände finansminister,
stod S. mycket nära och hade i denna vänskap
sitt främsta stöd. S. hade också mycken andel i
realisationen 1777 och i Sveriges återställda kredit
i utlandet, liksom i näringarnas frigörande och
handelns uppblomstring. Som gammal militär egde
S. äfven i krigskonseljen betydligt inflytande
och befordrade lifligt försvarsväsendets
återupprättande och flottans nydaning. Han kan i själfva
verket betraktas som en verklig premiärminister.
"Det är – säger Odhner – "en statsmannabana,
som i mångsidighet och genomgripande betydelse
endast står tillbaka för Axel Oxenstiernas, Johan
Gyllenstiernas och Arvid Horns". S. gillade icke
de krigsplaner och eröfringstendenser, som efter
hand började få insteg hos konung Gustaf på
1780-talet; han hade därjämte länge längtat efter
tillfälle att få draga sig tillbaka till ett fridfullt lif på
landet. På egen enträgen begäran erhöll han af
Gustaf III 5 juni 1783 afsked från alla sina
ämbeten under de mest smickrande och erkännsamma
uttalanden från konungens sida. Konungen visade
sin tacksamhet äfven genom att inbetala sista
återstoden af S:s skuld till staten från hans
ambassadörstid i Frankrike (20,000 livres) och tillägga
honom en pension af 3,000 rdr sp. Efter
nedläggandet af sina ämbeten drog sig S. tillbaka till
fädernegården Ek i närheten af Mariestad, hvilken
gård han tillöst sig från syskonen. Här tillbragte
han sin återstående lefnad jämte sin maka, Kristina
Piper, änka i sitt första gifte efter den olycklige
Erik Brahe, upptagen af landtliga sysselsättningar,
fjärran från politiken. Vid några
tillfällen, 1784 och 1788, uppsöktes han där af
konungen, som i svåra lägen inhämtade hans råd,
men f. ö. ingrep han på intet sätt i det politiska
lifvet, fast han lefde ända intill århundradets slut.
– S. var i många afseenden en motsats till brodern.
Han saknade dennes liflighet, entusiasm och
projektrikedom och var en kall, klok och försiktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
