Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlippenbach, von, adlig släkt i Östersjöprovinserna - Schlitz, von, genannt von Goertz. Se Goertz - Schliz, Alfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1099
Schlitz-Schliz
1100
-79 och tjänade sedermera som major i Pommern. Han
blef senare landtråd i Livland och 1688
öfverstelöjtnant vid ett regemente i Riga. 1692 blef
han af de missnöjde livländske herrarna invald i det
utskott af "residerande", hvilket insattes på förslag
af J. R. Patkul, men redan 1693 transporterades
han till ett regemente i Stockholm, möjligen på
egen begäran för att undvika vidare inblandning
i de missnöjdes förehafvanden; han friade sig med
värjemålsed från anklagelse för sådan inblandning. Han
ernådde sedan såväl änkedrottningen Hedvig Eleonoras
som Karl XILs bevågenhet och uppsatte i april 1700
med nit och drift, delvis på egen bekostnad, ett
efter honom benämndt dragonregemente. Redan före
slaget vid Narva vann han med en liten dragonstyrka
en framgång, i det att han vid Peipussundet tog
en rysk sjötransport. Efter slaget utmärkte han
sig särskildt vid Marienburg och vid expeditionen
mot Petschory. Vid sin afmarsch mot Riga 1701
öfver-lämnade Karl XII befälet i Livland åt S.,
som för provinsens försvar skulle förfoga öfver
vid pass 6,000 man reguljära trupper, hvartill kom
sjöstyrkan på Peipus. Försvaret af Livland sköttes
af S. på ett framstående sätt, och hans trupper
visade öfver hufvud stor tapperhet. 5 sept. 1701
vann han öfver den ryske generalen Sjeremetiev
segern vid Rauge och räddade för en tid Livland från
invasion; han utnämndes nu till generalmajor. Mot
rysk öfvermakt förlorade han emellertid slagen vid
Erastfer 30 dec. 1701 och vid Sagnitz-Hummelshof
19 juli 1702. Året därpå måste en del trupper
detacheras till den svenska arméafdel-ningen i
Kurland, och ehuru Karl XII hade blick för vikten
af S:s förstärkande och sökte vidtaga åtgärder
härför, kröntes på grund af vidriga omständigheter
dessa försök icke med framgång, och S. kunde ej för
sin del hindra, att fienden bemäktigade sig Narva
och Dorpat. 1704 blef S. vice guvernör i Reval och
därigenom den egentlige styresmannen i Estland. Yid
det stora anfallet mot Ryssland 1708 följde S:s
dragonregemente med Lewenhaupts armé, men S. för sin
person var redan förut vid den kungliga hufvudhären
och användes vid denna vid flera viktiga tillfällen
som detachemangsbefälhafvare. I slaget vid Poltava
förde han någon del af kavalleriet och blef fången,
enligt rysk uppgift vid anfall mot den högra ryska
flygeln. Under fångenskapen synes han ha uppträdt på
ett ur svensk synpunkt ej alltid tilltalande sätt,
och 1715 blef han förrädare, i det att han då antog
rysk tjänst. Som naturligt är, blef han nådigt och
väl behandlad af tsaren, blef generallöjtnant, fick
barontitel och erhöll förlä-ningar i Kurland. 1718 var
han led. af den kommissionsdomstol, som rannsakade
och dömde den sibiriske guvernören knes Gagarin
och andra anklagade. Från ryskt håll har uppgetts
att, då tsar Peter ville samla material till
Stora nordiska krigets historia, han särskildt af
S. fick upplysningar i synnerhet om krigets första
skede. Jfr Sjögren, "W. A. v. S:s lifländska här" (i
"Hist. tidskr." 1896), Uddgren, "Något om Karl XII:s
ställning till kriget med Ryssland och försvaret
af Östersjöprovinserna 1702–1706" (i "Karolinska
förbundets årsbok", 1910). S:s betydande fältarkiv
förvaras i Riksarkivet. - S:s son Kri-
ster Reinhold von S., 1707 major vid Björneborgs
regemente, 1710 öfverstelöjtnant och 1712 öfverste
vid Södermanlands regemente, deltog med utmärkelse
i Stenbocks tyska fälttåg 1712 -13, blef fången vid
Tönning 1713, men befriade sig ur fångenskapen och
sårades dödligt vid Fredrikshald 23 juni 1716.
3. Karl Fredrik von S., grefve, son
till S. l, svensk-preussisk militär, f.
7 sept. 1658 i Stettin, d. 9 jan. 1723 i Kolberg,
uppfostrades i Stockholm, blef 1674 pikenerare
vid Lif-gardet, deltog 1675-79 i tyska och skånska
krigen och avancerade till öfverstelöjtnant
(1681). Då amtet Wollin, som han ärft efter fadern,
reducerades, gick han 1686 i Brandenburgs tjänst,
kämpade vid Rhen och i Nederländerna mot fransmännen
och blef 1696 general. Som preussisk underhandlare
hos Karl XII 1703-06 vann han dennes ynnest och
återfick genom k. bref 12 sept. 1705 Wollin
(som underpant för en fordran på 70,000 rdr).
S. hade kraftigt medverkat till den för Preussen
förmånliga Stettinska sekvestern 1713 och utnämndes
1714 till belöning därför till guvernör i Kolberg.
Hans bemödande hos Karl XII att förebygga det 1715
utbrytande kriget med Preussen misslyckades
4. Gustaf Vilhelm von S., son af den i
släktöfversikten nämnde Wolmar von S. (födelse-och
dödsår ej kända), militär, deltog i Henrik
Horns diversion i Preussen 1678-79 samt
utnämndes 1700 till öfverstelöjtnant vid Vellingks
Ingerman-ländska dragonregemente och 1701
till kommendant i Nöteborg, som han vid
ryssarnas tredje stormning 13 okt. 1702 nödgades
uppge (se därom Nöteborg). Han begaf sig med sitt
folk till Narva, begärde själf krigsrätt af
kommendanten där, generalmajor Henning Rudolf Horn,
som var öfverkommendant öfver alla fästningarna
i Inger-manland, och blef af denne i april 1703
arresterad för smädelse mot åklagaren vid rätten,
som insinuerat, att S. flytt. När ryssarna i
aug. 1704 "med stormande hand inom 3/4 timme utan
någon särdeles förlust emporterade" Narva, såsom
S. ma-litiöst säger i en und. skrifvelse, kom S.
ur ar-resten och utverkade sig af tsar Peter
att mot borgen af 8 fångna svenska officerare och
löfte om utväxling af en rysk öfverstelöjtnant få
bege sig till Stockholm för att inför rådet bevisa,
att ej han, utan Horn, som trots böner lämnat
honom utan hjälp, bar skulden för Nöteborgs
fall. På sommaren 1705 kommunicerade rådet
handlingarna i målet med krigsfiskalen J. Falkenclo,
som 5 okt. s. å. förklarade sig på grund af dessas
otillfredsställande beskaffenhet ej kunna yttra sig
om S:s skuld eller oskuld, men ogillade i mycket
förfarandet mot honom. 1. N. E-n. 2.
(A. S.)
Schlitz, von, genannt von Goertz. Se G o e r t z.
Schliz, Alfred, tysk läkare, antropolog och
arkeolog, f. 1849 i Heilbronn, d. där 1915, stiftade
Historiska föreningens i Heilbronn arkeologiska
samlingar. Han utvecklade rik och värdefull
vetenskaplig författarverksamhet på arkeologiskt och
antropologiskt område. Bland hans arbeten märkas:
Das steinzeitliche dör j Grossgartach (1901), Der
schnurkeramische kulturkrets (i "Zeitschrift fiir
ethnologie", 1906), Urgeschichte Wurttembergs
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
