Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schumann [Jo-], 1. Robert Alexander S 2. Klara Josephine S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1221
Schumann
1222
synnerlig talang - 1853 blef honom formligen
omöjlig. 27 febr. 1854 utbröt ändtligen full
sinnessjukdom, och efter ett misslyckadt försök att
dränka sig i Khen tillbragte S. två år under doft
svårmod på ett hospital i Endenich vid Bonn, tills
döden befriade honom. På hans graf i Bonn restes
1880 ett monument (modelleradt af Donndorf),
och i Zwickau aftäcktes 1901 en staty öfver
S. (mod. af J. Hartmann). Där öppnades 1913 ett S c
h u-mann-museum.
S. förenade i sällsynt grad innerlig känsla och
konstnärlig fantasi med skarpt kritiskt förstånd. I
känslans omedelbarhet, fantasiens blomstrande
rikedom och konstskapandets lekande lätthet når
han visserligen icke vare sig Haydn, Mozart eller
Schubert, men han utmärker sig framför dem genom
utomordentligt rik andlig bildning och kritisk
förmåga, med hvilken ensam han redan skulle ha gjort
sig odödlig, alldeles som hans samtida Berlioz och
Wagner. S. var en ovanligt ren och högstämd natur, hos
hvilken konstnärs-allvar och det vekaste öfversinnliga
svärmeri bodde ihop med sinne för det folkligt enkla
samt trotsig käckhet att strida för sina idéer. Hans
konst är af utprägladt tysk karaktär i sitt inåtvända
djupsinne, som stundom urartar till egensinne och
försmår den yttre, sinnliga klangskönheten. Likväl
är han vida mindre ensidigt tysk än t. ex. hans
efterföljare Brahms, och särskildt har han i den
lilla genren, i visan och karaktärsstycket, skapat
verk af lika mycken genial nyhet och friskhet som
konstnärlig fulländning. Epokgörande är han framför
allt i de små, individuellt färgade stämningsstycken
för piano, som, förebildade genom Beethovens
"bagateller" och Schu-berts "impromptun", med
S. blifvit en specialitet för sig, i grundformen
enkla, men polyfont behandlade och vimlande af
fint utmejslade, karakteristiska detaljer, såsom en
del af hans Davids-bundlertänze, Carnaval, Études
symphoniques, Kin-derscenen, Kreisleriana, Humoreske,
Phantasie-stiicke, Novelletten, Faschingsschwank,
Nachtstiicke, Waldscenen, Albumblätter m. m. Af större
mått är den lidelsefulla Phantasie i C dur. Bland
de karakteriserande signaturer, som S. älskade
att använda, betecknade "Florestan" den stormande,
hänförde, "Eusebius" den milde, känslige, "mei-ster
Raro" den förståndigt besinningsfulle. Åtskilliga
namn och idéer hämtade han ock ur Jean Pauls och
E. T. A. Hoffmanns skrifter, som tidigt utöfvade
stort inflytande på hans känslolif och konstnärliga
gestaltning. Jämte pianosakerna höra hans sånger
till hans mest individuella skapelser. De utmärkas
mindre för yttre melodiskönhet än för fint af vägd
deklamation, trogen nyansering af dikten och djupt
poetisk stämning, hvarjämte piano-ledsagningen
får större betydelse än hos Schubert, icke minst
genom de sköna efterspelen. Om Schubert framför
allt är den musikaliske tolken för Goethes poesi,
så är S. tolken för Heines, både i dess smärtsamma
accenter och dess ironi. För de stora formerna passade
S:s stil mindre väl, och särskildt är i hans symfonier
genomföringen något knapphändig och andtäppt, ehuru de
två första, i B dur och D moll, äro verkliga bragder
af ung-domskraftig originalitet. Och pianokvintetten
anses med rätta som det förnämsta arbetet i sitt
slag efter
Beethoven. Ett lyckligt uttryck fick S:s
romantiska fantastik i det kanske förnämsta af alla
"konsertoratorier", den ur Moores "Lalla Rookh"
hämtade episoden om "Paradiset och perin", som
trots sin monotoni måste räknas bland romantikens
älskvärdaste alster. Ej mindre lyckligt yttrade sig
S:s talang för det svärmiskt mystiska i epilogen
till Goethes "Faust". "Rosens pilgrimsfärd" har
en del friska nummer, men står ej i sin helhet på
samma höjd som "Paradiset". "Manfred" hör till S:s
bästa ingifvelser, hvaremot "Genoveva" till följd
af bristande dramatisk kraft ej lyckades hålla sig
på scenen. Ess-dur-symfoniens 2:a sats visar oss
S. ännu på höjden af sin konst, men eljest började
med 1849 mästarens gestaltningskraft att småningom
förminskas och urarta till grubbel, försjunkande
i bisaker och oroligt experimenterande, såsom i
de mindre lyckade balladerna Der königssohn, Des
sängers fluch, Das gliick von Edenhall; högre står V
om pågen und der königs-tochter, där S:s hela förra
friskhet åter blommar upp, liksom i den kraftiga
Neujahrslied; vidare 4 uvertyrer, en katolsk mässa,
ett rekviem o. s. v. - En kritisk samlingsupplaga af
S:s kompositioner, reviderad af hans maka, utgafs
i 34 bd af Breitkopf & Härtel, en godtköpsupplaga
af Peters. Hans Gesammelte schriften uber musik und
musiker utgåfvos i 4 bd 1854 (5:e uppl. 1914). Klara
S. utgaf Robert Schumanns jugendbriefe (1885;
4:e uppl. 1912); andra editioner af hans bref ha
utgetts af Jansen (1886; 2:a uppl. 1904), Gensel
(1892) och Storck (urval; 1906). Biografier öfver
Robert S. ha skrifvits af Wasielewski (1858; 4:e
uppl. 1906), Reissmann (1865; 3:e uppl. 1879),
Niggli (1879), Spitta (1882), Reimann (1887), Erler
(s. å.), Batka (1892), Abert (1903), Annie Patterson
(s. å.), Schneider och Mareschal (1905), Oldmeadow
(s. å.), E. Wolff (1906), Mau-clair (s. å.) och Hartog
(holländsk; 1910). Särskilda sidor af hans verksamhet
ha belysts i monografier af S. Bagge, Waldersee,
Jansen, Kerst, Marguerite, B. Vogel, Alfr. Schumann,
Deiters och Pugno.
2. Klara Josephine S., den förres hustru, född W i
e c k, en bland sin tids mest framstående pianister,
f. 13 sept. 1819 i Leipzig, d. 20 maj 1896 i Frankfurt
a. M., spelade lika utmärkt ton verk af Mozart,
Bach, Beethoven som af Mendelssohn, Cho-pin och
Brahms, men var mest berömd för tolkningen af sin
mans l tonstycken. Hon ut- f bildades af sin fader,
pianoläraren Fr. Wieck, till virtuos, men inhämtade
dessutom musikens teori och kompositionskonst
för Weinlig, Kupsch och Dora. 1828 uppträdde ho,n
f. g. offentligt, men hennes egentliga rykte härleder
sig från 1837, då hennes bekantskap med Rob. Schumann
gaf full mognad åt hennes uppfattning. Efter sitt
giftermål 1840 företog hon mera sparsamt konsertturer,
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller S j-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
